I tre veckor fick jag livnära min son på den mjölk jag lyckades producera. I tre veckor fick vi helamma. Men i endast två och en halv vecka fick jag mysa med min son i tron om att jag räckte till...
Sen så kom bvc-sköterskan på hembesök med sin våg, som visade en alldeles för låg vikt. Och när jag fick väga honom igen på hans treveckorsdag så visade den ynka 60 gram till. "Han blir inte mätt" fick jag höra i telefonen. Att han hade nästan ett hekto kvar till sin födelsevikt var inte önskvärt enligt sköterskan, han behövde mer mat nu!
Jag sjönk som en sten, försökte mig på att värma dom där 50 ml jag blivit beordrad att ge honom efter amningen på kvällen, men det gick inge vidare. Och som jag grät, av förtvivlan, av ilska, av ånger och av besvikelse.
Det var ju inte alls så här det skulle bli...
Jag tuffade upp mig och samlade ihop mod att värma på, följde anvisningarna och smakade innan jag skulle till att ge, då bröt jag ihop igen. Det var det absolut vidrigaste jag någonsin smakat. Och den där skiten skulle jag mata min son med istället för min egna lätt söta bröstmjölk? Varje cell i min kropp säger att det är fel och besvikelsen över den icke-hjälp jag fick är total.
När Krister kommer hem så får han smaka, men nej det var inget fel på den, bara att värma och ge. Som jag kände mig egoistisk emot min son som inte ville ge honom ersättningen, som om jag ville missunna honom chansen att bli mätt för att skydda någon som kändes näst inpå heligt för mig.
Att få helamma mitt barn, att mina bröst som alltid varit en besvikelse skulle för en gångs skull skänka mig glädje och mätta mitt barn.
Men tydligen så dög dem inte till det, heller.
Jag var så arg på mig själv för att känna så som jag gjorde, vad var det som gjorde att jag kände så? Vad är det som är så viktigt att jag inte vill ge honom ersättningen, som han enligt sköterskan behövde. Hur kunde jag tillåta mig själv att mina drömmar och min vilja att få till en fungerande helamning gå emellan att mätta min son med ersättning. "Överlevnadsinstinkt" har jag läst någonstans, men jag vet ju mycket väl att barn överlever på ersättning också. Jag själv är ju uppfödd på mestadels ersättning.
Men framför allt var jag besviken. Besviken på att min egen kropp än en gång inte kunde leva upp till mina förväntingar. Besviken över att inte kunna mätta mitt barn vid mitt bröst. Besviken på att lösningen från bvc är ersättning, istället för hjälp att försöka få igång mjölkproduktionen med diverse teer och pumpning. Besviken på att jag inte stod upp för vad jag tror på och efterfrågade en annan lösning.
Jag gjorde som hon sa och gav honom 50 ml ersättning, bland det absolut psykiskt jobbigaste jag någonsin gjort. Det kändes som ett svek, ett svek mot honom och mot mig själv. Att han åt med god aptit och inte verkade bry sig om att det smakade annorlunda gjorde att det kändes mycket lättare. För stunden. Nästa matning blev lika jobbig den också, liksom alla matningarna efter den första.
Det känns inte bättre, även om jag inte gråter varje gång innan jag matar honom med ersättning så känner jag mig alltid lika besviken på mig själv, arg över att det inte fungerar och ånger för att jag tycker det är jobbigt - då det egentligen handlar om att han ska bli mätt, inte att jag ska få amma.
En del av mig vill göra ett försök att få det att fungera, köpa och dricka alla teer som föreslås, amma och pumpa som en dåre och skita i allt vad ersättning heter under en till två veckor för att se om det verkligen är helt omöjligt för mig att kunna mätta mitt barn med enbart bröstet.
Men en annan del av mig vill inte utsätta min son för att eventuellt behöva vara hungrig tills det kommit igång, eller i värsta fall, tills jag förstått att det inte fungerar. och ger efter för hans hunger.
Just nu känns det långt bort för mig att acceptera att jag inte kan helamma min son och att jag inte kommer få helamma honom. Det är fullt möjligt att jag skulle kunna få igång en tillräcklig mjölkproduktion, men är det värt det? Är det värt att behöva försvara mig och mitt beslut inför andra människor, då främst bvc-sköterskan? Är det värt den tid, den ork och det jobb det skulle innebära? Är det värt smärtan om det verkligen är så att det inte går, eller är det bättre att leva i ovisshet? Men framförallt, är det värt att han skulle behöva vara hungrig?
Jag blir så arg på mig själv som ens tänker tanken!
Jag vill så gärna vara en som inte bryr sig i vad andra tycker och tänker, men jag tar nog åt mig mer än jag själv tror. Men just nu är det bara jag som drar ner mig själv i förnedringsleran. När folk tittar på mig när jag matar min son med ersättning kan jag inte låta bli att tro att det tänker "Där missunnar hon bebisen bröstmjölken för jämnställdhetensskull" och vill inget hellre än upplysa alla om att det är jag som inte kan och därför får han ersättning. Men egentligen så tänker nog majoriteten bara på vilken fin bebis den där unga mamman har i sin famn...
Nu har jag ordbajsat klart för den här gången.. Hoppas det känns bättre om en stund efter att ha satt ord på vad jag känner...
Jag erkänner att jag är avundsjuk på er som kan och helammar era barn, men jag missunnar er det inte! Utan jag är glad för er skull att ni slipper hålla på med ersättning och må som jag gör över att inte kunna..
Delamma/delamning... Som jag hatar det ordet...
Moch..
måndag 18 juni 2012
torsdag 14 juni 2012
Elofs namn
Igår fick vi ett brev från skatteverket om att de registrerat att Krister är pappa till Elof, samt att vi valt gemensam vårdnad. Det gick fortare än jag trodde, med tanke på att de är inte kända för att vara snabba - varken socialtjänsten eller skatteverket.
Och idag så kom ett registerutdrag på att de registrerat Elofs fullständiga namn:
Lars Elof Teodor Conrad Dahlin Eidenmark
Stackarn har bra långt med många bokstäver! Tydligen fler än 36 stycken, för skatteverket har skapat ett så kallat aviseringsnamn åt honom. Som används till adressuppgifter åt företag och myndigheter som hämtar personuppgifter.
Elofs aviseringsnamn:
Dahlin Eidenmark, L Elof T C
Jag tror ändå inte det kommer få plats i adressrutorna!
Så vart kommer Elofs namn ifrån? Jag tänkte ta och berätta det för er som är nyfiken.
Lars:
Lars, det heter min morfar som står mig väldigt nära. Och då det är lite ont om karlar i vår släkt så finns det inte riktigt något mansnamn som följt generationerna neråt. Så Lars fick det bli.
Elof:
Jag drömde om en Elof någon gång kring vecka 28 i graviditeten. Det var en riktig buspojke som såg ut som en mörkhårig småbarns variant av dynamit-Harry med glimten i ögat. Sen har det följt med som ett av våra få seriösa namnförslag. Och när han väl kom ut och var mörkhårig så tyckte vi båda att han såg ut som en Elof, så Elof fick bli hans Tilltalsnamn.
Teodor:
Namnet Teodor kom egentligen som en överraskning. När Elof vad född och vi skickade en första bild till hans syskon så fick vi tillbaka att de alla tyckte att han såg ut som en Teodor. Jag höll väl inte riktigt med, det är ett fint namn men jag tyckte inte att det passade som tilltalsnamn, i mina ögon var han redan en Elof. Men som förnamn är det helt ok, ett eget namn ska han väl ha också.
Conrad:
Kristers morfar/farfar (jag kommer aldrig ihåg vem) hette Conrad. Conrad var på tapeten redan när han och Cia väntade fillan, men hon blev ju en tjej. Så den här gången fanns det ju en ny chans och det var också med på förslag till tilltalsnamn. Då vi valde Elof istället så var det inget snack om saken, klart att han skulle få heta Conrad.
Dahlin:
Kristers Efternamn, då hans döttrar har fått Dahlin som mellannamn så tyckte vi att Elof också skulle få det.
Eidenmark:
Mitt efternamn, någon gång för längesedan så bestämde vi att vårt barn skulle få heta Eidenmark i efternamn då det är ett taget namn med väldigt få bärare. Sen så är det ju fint också
Det var på vägen ner till läkarundersökningen tidigt på lördag morgon som vi i bilen kom fram till vad han skulle få heta. Vi testade alla möjliga olika ordningar på namnen innan vi kom fram till vad som "låg bäst i munnen".
När vi offentliggjorde Elofs namn på Facebook så fick jag mig en överraskning. Elof som är ett så ovanligt namn fanns närmare i vår umgängeskrets än jag någonsin hade kunnat tro, till och med inom familjen! Min ingifta mosters farfar hade nämligen hetat Elof och hennes pappa heter Elof i mellannamn. En riktigt positiv överraskning!
Men nu vill den lille herrn ha en ny och torr blöja, han har nämligen passat på att bajsa lite medan mamma blogga.
Moch
Och idag så kom ett registerutdrag på att de registrerat Elofs fullständiga namn:
Lars Elof Teodor Conrad Dahlin Eidenmark
Stackarn har bra långt med många bokstäver! Tydligen fler än 36 stycken, för skatteverket har skapat ett så kallat aviseringsnamn åt honom. Som används till adressuppgifter åt företag och myndigheter som hämtar personuppgifter.
Elofs aviseringsnamn:
Dahlin Eidenmark, L Elof T C
Jag tror ändå inte det kommer få plats i adressrutorna!
Så vart kommer Elofs namn ifrån? Jag tänkte ta och berätta det för er som är nyfiken.
Lars:
Lars, det heter min morfar som står mig väldigt nära. Och då det är lite ont om karlar i vår släkt så finns det inte riktigt något mansnamn som följt generationerna neråt. Så Lars fick det bli.
Elof:
Jag drömde om en Elof någon gång kring vecka 28 i graviditeten. Det var en riktig buspojke som såg ut som en mörkhårig småbarns variant av dynamit-Harry med glimten i ögat. Sen har det följt med som ett av våra få seriösa namnförslag. Och när han väl kom ut och var mörkhårig så tyckte vi båda att han såg ut som en Elof, så Elof fick bli hans Tilltalsnamn.
Teodor:
Namnet Teodor kom egentligen som en överraskning. När Elof vad född och vi skickade en första bild till hans syskon så fick vi tillbaka att de alla tyckte att han såg ut som en Teodor. Jag höll väl inte riktigt med, det är ett fint namn men jag tyckte inte att det passade som tilltalsnamn, i mina ögon var han redan en Elof. Men som förnamn är det helt ok, ett eget namn ska han väl ha också.
Conrad:
Kristers morfar/farfar (jag kommer aldrig ihåg vem) hette Conrad. Conrad var på tapeten redan när han och Cia väntade fillan, men hon blev ju en tjej. Så den här gången fanns det ju en ny chans och det var också med på förslag till tilltalsnamn. Då vi valde Elof istället så var det inget snack om saken, klart att han skulle få heta Conrad.
Dahlin:
Kristers Efternamn, då hans döttrar har fått Dahlin som mellannamn så tyckte vi att Elof också skulle få det.
Eidenmark:
Mitt efternamn, någon gång för längesedan så bestämde vi att vårt barn skulle få heta Eidenmark i efternamn då det är ett taget namn med väldigt få bärare. Sen så är det ju fint också
Det var på vägen ner till läkarundersökningen tidigt på lördag morgon som vi i bilen kom fram till vad han skulle få heta. Vi testade alla möjliga olika ordningar på namnen innan vi kom fram till vad som "låg bäst i munnen".
När vi offentliggjorde Elofs namn på Facebook så fick jag mig en överraskning. Elof som är ett så ovanligt namn fanns närmare i vår umgängeskrets än jag någonsin hade kunnat tro, till och med inom familjen! Min ingifta mosters farfar hade nämligen hetat Elof och hennes pappa heter Elof i mellannamn. En riktigt positiv överraskning!
Men nu vill den lille herrn ha en ny och torr blöja, han har nämligen passat på att bajsa lite medan mamma blogga.
Moch
Kräkig
Jodå, jag verkar ha fått mig ett litet kräkbarn!
Är han mera hungrig? Mätt? Eller bara lite kinkig för att en rap är på tvären?
Spelar ingen roll, det kommer en hel del returer ändå. Oavsett hur jag gör som.
Här fortsätter jag amma för att Elof ska få den bröstmjölk som finns, också kräks han bara hur mycket som helst efteråt - trotts rappaus! Så just nu funderar jag över för vems skull jag egentligen fortsätter ävlas. Jag vill ju inte missunna honom den mjölk han får i sig, men det känns så onödigt när han ändå kräks så mycket efteråt. Hur mycket får han i sig egentligen? Vänder allt i magen eller får han behålla lika mycket som han kräks upp?
Ja, frågorna är många och just ligger han och små kräks lite ersättning. Ersättning jag provat ge med en ny teknik den här gången för att se om han får behålla mera. Långsamt och ännu mera långsamt med längre rappaus emellan så att magen ska hinna med heter den nya tekniken. Den verkar fungera, det kommer mindre kräk än förra måltiden. Men det är på bekostnad av min sömn (som att jag får mer när han äter fortare och sen kräks upp hälften i sängen) och sen så hinner ersättningen bli kall innan han ätit upp. Hur mycket det nu egentligen är han behöver för att bli mätt. Han har ju somnat de tre senaste rappauserna....
Jag som trodde det här med helamning var något som är svårt att bemästra, vi har ju inte lyckats. Men att delamma, det verkar inte ett dugg lättare. Varken teknikmässigt eller för mitt tålamod, stress, ork eller oro.
Just nu känner jag mig bara totalt värdelös (jag vet att jag inte är det, men vad jag är och hur jag känner mig är och behöver inte vara samma!) som varken klarar av att mätta mitt barn på bröstmjölk eller ersättning. Att inte kunna helamma har känts och känns fortfarande förjävla jobbigt, men just nu skiter jag i vilket, jag vill bara att Elof ska få bli mätt, rapa och somna om för några timmar tills nästa gång han är "hungrig på riktigt"...
Att ersättning smakar som en blandning mellan äckligt och avskyvärt gör ju inte det hela lättare... Inte heller att vi är utan micro, det tar evigheter att värma i vattenbad!
Moch Galoch..
Är han mera hungrig? Mätt? Eller bara lite kinkig för att en rap är på tvären?
Spelar ingen roll, det kommer en hel del returer ändå. Oavsett hur jag gör som.
Här fortsätter jag amma för att Elof ska få den bröstmjölk som finns, också kräks han bara hur mycket som helst efteråt - trotts rappaus! Så just nu funderar jag över för vems skull jag egentligen fortsätter ävlas. Jag vill ju inte missunna honom den mjölk han får i sig, men det känns så onödigt när han ändå kräks så mycket efteråt. Hur mycket får han i sig egentligen? Vänder allt i magen eller får han behålla lika mycket som han kräks upp?
Ja, frågorna är många och just ligger han och små kräks lite ersättning. Ersättning jag provat ge med en ny teknik den här gången för att se om han får behålla mera. Långsamt och ännu mera långsamt med längre rappaus emellan så att magen ska hinna med heter den nya tekniken. Den verkar fungera, det kommer mindre kräk än förra måltiden. Men det är på bekostnad av min sömn (som att jag får mer när han äter fortare och sen kräks upp hälften i sängen) och sen så hinner ersättningen bli kall innan han ätit upp. Hur mycket det nu egentligen är han behöver för att bli mätt. Han har ju somnat de tre senaste rappauserna....
Jag som trodde det här med helamning var något som är svårt att bemästra, vi har ju inte lyckats. Men att delamma, det verkar inte ett dugg lättare. Varken teknikmässigt eller för mitt tålamod, stress, ork eller oro.
Just nu känner jag mig bara totalt värdelös (jag vet att jag inte är det, men vad jag är och hur jag känner mig är och behöver inte vara samma!) som varken klarar av att mätta mitt barn på bröstmjölk eller ersättning. Att inte kunna helamma har känts och känns fortfarande förjävla jobbigt, men just nu skiter jag i vilket, jag vill bara att Elof ska få bli mätt, rapa och somna om för några timmar tills nästa gång han är "hungrig på riktigt"...
Att ersättning smakar som en blandning mellan äckligt och avskyvärt gör ju inte det hela lättare... Inte heller att vi är utan micro, det tar evigheter att värma i vattenbad!
Moch Galoch..
tisdag 5 juni 2012
Förlossningsberättelse del 5
Då hela min förlossningsberättelse blev så lång så tänkte jag att jag skulle sammanfatta förlossningen lite, så att det blir lättare att få en överblick.
Klockan 18 på söndagen så börjar jag känna av lite menssmärta.
Klockan 20 på söndagen så börjar de komma mer smärta i intervaller.
Vid midnatt så klockar jag och värkarna kommer regelbundet med ca 2-4 min emellan.
Klockan 6 så börjar mamma hjälpa mig att värma vetekudden, är nu i Söråker.
Klockan 8 så börjar värkarna gå över i ryggen.
Klockan 12 står jag inte ut längre och vi börjar göra oss i ordning för att åka in.
Klockan 13.15 kommer vi in. Inskriven 13.45
Vattnet går 14.10 i samband med att de sätter en elektrod på Elofs huvud för att kunna övervaka hjärtljuden. Öppen nästan 5cm.
Hans hjärtljud spökar och klockan 14.25 tillkallas förlossningsläkare för att ta ett Laktat prov. När han undersöker så är jag öppen 6-7 cm.
Klockan 14.45 ställer jag mig i gå/stå bordet och står där till ca klockan 16. Fått en akupunkturnål och börjat med lustgas.
Klockan 16.25 får jag prova att ställa mig på knä men Elofs hjärtljud sjönk fort och jag lägger mig på sidan igen i sängen.
Klockan 16.40 är jag i princip helt öppen men Elof har inte roterat klart. Ligger ner på vänster sida i sängen.
Klockan 17.40 börjar krystvärkarna. Får krysta lite liggandes på sidan sen så får jag hjälp att lägga mig på rygg i gynställning och 18.01 föddes vår Elof. med navelsträngen två varv runt kroppen.
24 timmar från första smygande mensvärk.
22 timmar från att värkarna började.
10 timmar från "Etablerade värkar".
4 timmar från att vattnet gick.
Hade krystvärkar/krystade i 20 minuter.
Elof föddes i vecka 41 (40 + 2)
3724 gram och 50 cm lång med 36,5 cm i huvudomfång.
Enligt medelvärdes tabellen så vägde han så som pojkar brukar göra för tiden men var något kortare än de brukar vara. Men helt perfekt!
Jag fick sy två små stygn och tycker överlag att förlossningen gick väldigt lätt. Nästan för lätt.
Bjuder på några bilder också, tyvärr fotades det inte lika mycket som jag önskat, det blev som bortglömt.
Klockan 18 på söndagen så börjar jag känna av lite menssmärta.
Klockan 20 på söndagen så börjar de komma mer smärta i intervaller.
Vid midnatt så klockar jag och värkarna kommer regelbundet med ca 2-4 min emellan.
Klockan 6 så börjar mamma hjälpa mig att värma vetekudden, är nu i Söråker.
Klockan 8 så börjar värkarna gå över i ryggen.
Klockan 12 står jag inte ut längre och vi börjar göra oss i ordning för att åka in.
Klockan 13.15 kommer vi in. Inskriven 13.45
Vattnet går 14.10 i samband med att de sätter en elektrod på Elofs huvud för att kunna övervaka hjärtljuden. Öppen nästan 5cm.
Hans hjärtljud spökar och klockan 14.25 tillkallas förlossningsläkare för att ta ett Laktat prov. När han undersöker så är jag öppen 6-7 cm.
Klockan 14.45 ställer jag mig i gå/stå bordet och står där till ca klockan 16. Fått en akupunkturnål och börjat med lustgas.
Klockan 16.25 får jag prova att ställa mig på knä men Elofs hjärtljud sjönk fort och jag lägger mig på sidan igen i sängen.
Klockan 16.40 är jag i princip helt öppen men Elof har inte roterat klart. Ligger ner på vänster sida i sängen.
Klockan 17.40 börjar krystvärkarna. Får krysta lite liggandes på sidan sen så får jag hjälp att lägga mig på rygg i gynställning och 18.01 föddes vår Elof. med navelsträngen två varv runt kroppen.
24 timmar från första smygande mensvärk.
22 timmar från att värkarna började.
10 timmar från "Etablerade värkar".
4 timmar från att vattnet gick.
Hade krystvärkar/krystade i 20 minuter.
Elof föddes i vecka 41 (40 + 2)
3724 gram och 50 cm lång med 36,5 cm i huvudomfång.
Enligt medelvärdes tabellen så vägde han så som pojkar brukar göra för tiden men var något kortare än de brukar vara. Men helt perfekt!
Jag fick sy två små stygn och tycker överlag att förlossningen gick väldigt lätt. Nästan för lätt.
Bjuder på några bilder också, tyvärr fotades det inte lika mycket som jag önskat, det blev som bortglömt.
 |
| Inskrivnings CTG, sista bilden på magen. |
 |
| En pinfärsk Elof i min famn <3 |
 |
| Elof på skötbordet för en första kontroll. |
 |
| Vikten! |
 |
| Längden! |
 |
| Här har Elof somnat gott inlindad i sin kokong <3 |
måndag 4 juni 2012
Förlossningsberättelse del 4
Jaha, så har jag kommit mig för att knappa ner fortsättningen. Får se hur snäll Elof är om jag hinner med det som är kvar.
Kursiv = Journalanteckningar, och jag har inte koll på vad alla förkortningar betyder.
Korrigering!
Jag har en ändring jag behöver göra i min förlossningsberättelse, inte så viktig kanske men det är lika bra medan jag kommer ihåg så att det ändå blir rätt när jag har skrivit så detaljerat.
På morgonen hemma i Söråker så kom mamma ner till mig kring klockan 6 på morgonen och inte klockan 8 som jag skrivit tidigare. Hon hade hjälpt mig värma vetekudden några gånger, vilket jag helt hade glömt bort när jag skrev.
Sen så har jag en sak att fylla på med också. Jag har läst och hört om så många andra som haft sin stund av "Jag kommer dö!" eller "Nu åker jag hem och kommer tillbaka en annan dag!" osv. Och jag har alltid tänkt att så där kommer då inte JAG att vara/säga...
Det blev väl kanske inte riktigt så dramatiskt, men innan jag la mig ner på sidan i sängen så hade jag en liten dipp i ork och självförtroende. Det var i en paus mitt bland några väldigt tuffa värkar som jag i lustgasmasken gnällde ett "Nu vill jag inge mer!". Jag vet inte vad jag fick för svar eller av vem, men jag vill minnas att det var någon som tröstade och peppade mig till att det ville jag visst det.
En annan rolig händelse som jag glömt och nämna är att ganska så tidigt efter att jag börjat stå i gå/stå bordet så ringde min telefon. Det var en tant på vävningen som ringde, Krister svarade. Hon undrade ifall jag kunde ta med mig ägg när jag kom dit. När Krister sa att det skulle bli svårt då vi var inne på förlossningen så blev hon väldigt glad och skulle minsann hälsa alla vart vi var någonstans. Om inte annat så hade de nog kunnat gissa, för jag brukar inte missa att gå på vävningen.
Måndag den 7e Maj
Jag är rätt så borta inne i min egna värld, där jag ligger och tar värk för värk på höger sida i sängen. Krister trycker upp mina knän i värkarna och det känns bra. Barnmorskan kommer lite nu och då och pratar peppande med mig, det är något speciellt med hennes röst! Hur djupt jag än må vara i min bubbla så tränger hennes röst in och jag hör varje ord helt klart, trotts att allt annat känns som en enda dimma - helt oviktigt.
Jag har noll koll på vad barnmorskan sa till mig, men jag vet att det kom en hel del beröm för min andning och att jag kämpade på riktigt bra!
Efter en stund så fick jag hjälp att sno runt på kroppen så att jag hamnade på vänster sida istället. Om det var i samband med att jag vände på mig eller en stund senare kommer jag inte ihåg men när jag låg på vänster sida så gjorde barnmorskan en ny kontroll. Om jag var helt öppen eller inte kommer jag inte ihåg om hon sa någonting om, men hon förklarade för mig att även om jag ville så fick jag inte krysta för bebisen behövde snurra lite till. Att hon förklarade just varför jag inte fick krysta gjorde det lite lättare att få motivation att hålla emot när den första viljan att trycka på kom, än om hon bara sagt att jag inte fick.
16.40
VU: Ymm. retrahwrad. Ffd. huvud strax nedom spinae. CTG bedöms normal. Basfrekvens ca. 110 spm. Bra variabilitet. Acc. finns. Enstaka okomplicerade dec. vid värk. Palperar då värkreg. ej går att registrera i sidoläge.
Helt plötsligt så känns det som om att jag är ensam i rummet och jag sträcker mig upp för att se om det är någon mer än mig och Krister i rummet. Och det var det, de stod ju där på andra sidan rummet tysta för sig själva. Så skönt att de var där, men utan att störa i onödan. Men ju längre tiden gick så blev det allt fler små kontroller där de bara kollade läget, förmodligen för att det visste att det troligen snart skulle komma krystvärkar. Även fast att en annan inte hade en tanke på hur nära eller långt bort det kunde vara.
Så kom den. Den första krystvärken som kroppen själv svarade på. Jag hade aldrig känt på något liknande och vet inte vad jag ska jämföra det med. Att vara så hjälplös inför kroppens vilja, att inte kunna stoppa den, samtidigt som man själv inte vill annat, en sån otrolig innerlig kraft! Jag vet att jag direkt när den var slut såg inom mig hur jag måste ha sett ut när hela kroppen krökte sig i en båge. Och jag förstod direkt varför korna ser ut som de gör när de får sina krystvärkar - jag kände mig precis så som de såg ut att känna sig.
Jag tittade på klockan här ungefär, den visade ca 17.40. Jag blev chockad av att klockan inte var mera och lite kände lite skräckblandad förtjusning inför att det skulle bli bebis SNART!
Den första krystvärken kom såklart inte ensam, de som kom efter den första kändes precis lika kraftfulla. Det känns konstig att säga, men jag njöt verkligen av krystvärkarna och kroppens svar på dem. Det gick inte att styra på något vis, bara att hänga på. Enormt häftigt och nu fyra veckor senare så kan jag fortfarande minnas känslan av den okontrollerbara kraften i kroppen och bara njuta av känslan. Helt klart det fräckaste jag varit med om!
Efter att barnmorskan kikat hur det såg ut under en krystvärk (vad hon nu kikade efter) så sa hon att jag fick trycka på lite om jag ville. Det kändes bra att få trycka på lite och mycket av smärtan försvann.
Mitt i när jag får värk så hör jag att de börjar pratas om kläder, de ville att Krister skulle plocka fram de första kläderna så att de kunde lägga in dem i ett värmeskåp. Barnmorskorna fick sig ett gott skratt då, för jag la all min kraft under värken på att få fram ett "Traktorstrumporna, ta traktorstrumporna!". Ungefär som att det var det absolut viktigaste, sen fick han ta vad han ville så länge som bebisen fick sina traktorstrumpor.
Sen satte det fart och vi kämpade alla på bra för att få mig på rygg i gynställning. Det var aldrig något snack om i vilken ställning jag skulle få föda. Jag var för djupt i min egna värld för att få fram att jag hade velat annorlunda samtidigt så litade jag på dem att de visst bäst. Och det kändes rätt okej att ligga på rygg ändå, annars hade jag nog sagt till. Att jag inte fick välja, tror jag till stor del berodde på att hans hjärtljud var och hade varit så ostabila. De kollade upp när jag hade kissat sist och innan jag visste ordet av så hade de hunnit tappa mig på urin genom en kateter, vilket var lite obehagligt.
17.40
Urintappad. Sparsamt utbyte. Ffd huvud mot bäckenbotten. Börjar krysta i sittande. Några djupa komplicerade dec. ner till 60 spm. som hämtar upp sig till basfrekvens 120.
Väl på rygg när jag ska till att börja krysta "på riktigt" så får jag jätte svårt att känna när jag har värk eller inte, när de börjar eller när de slutar. Som tur är så guidar barnmorskan mig jätte bra. Jag får bedövningsspray och en varm blöt handduk emot underlivet och det är så skönt, hon byter ut den ofta då den känns som bäst när den är så varm att den nästan är för varm. Och pricken över i:et när det gällde smärtlindring, Krister fick kalla handdukar att lägga på magen - så underbart! Under tiden när jag krystar så kan jag inte komma ihåg att det gjorde så speciellt ont eller spände, men jag vet att jag fick fokusera på att andas emellan värkarna och att det ibland blev ett gråtgnälligt "aj, aj, aj" istället. Krister var ett underbart stöd och hjälpte mig super bra med masken (som nu bara levererade sygas) vilken jag andades i emellan värkarna.
Vid ett tillfälle så förstår jag på barnmorskan och undersköterskan att det har kommit lite bajs, jag kände inget och det var då det absolut sista jag tänkte på just då att ev skämmas eller tycka att det var pinsamt att jag hade "bajsat på mig". Det är ju både naturligt och vanligt.
Jag blev överröst med beröm och peppning under krystningen och det går tydligen framåt i lagom snabb fart. Även om jag inte tycker att jag känner att det händer någonting och tillslut så börjar jag tycka att det känns lönlöst, även fast att de sagt att de kunde se huvudet och att det var en massa hår. Jag kunde ju inte känna att bebisen kom länge och längre ut. Men så kom vändningen, i och med att Krister sa "Nu kan jag snart se öronen!". Det gav mig kraft, och det gick fort tills de sa att ansiktet började synas.
17.50
Djupa komplicerade dec. ner till 60 spm. som hämtar upp sig till 100-130 spm mellan värkarna. Mycket fin och snabb progress. Terese jobbar oerhört bra.
Så säger barnmorskan något i stil med "Nu är det inte många krystningar kvar" i en värkpaus. Då tror jag att det låste sig, eller något. Jag börjar tycka att det dröjer länge innan nästa värk kommer, så börjar undersköterskan att stryka/kittla mig på magen för att stimulera igång värken och strax där efter så säger barnmorskan åt mig att jag skulle "knövla" bröstvårtorna så att vi skulle få igång värken. Jag har ingen aning om att hjärtljuden har fortsatt att sjunka så allvarligt under värkarna, men någonstans inom mig känner jag på mig just nu att något inte är som det ska. Och blir stressad av att värken inte vill komma, jag känner hur den är på väg men det kommer inte tillräckligt med värk. Men tillslut så och jag hinner knappt börja krysta tycker jag innan hon säger åt mig att sluta. Jag känner hur hon vickar bebisen fram och tillbaka och sen så försvinner han bara ut och upp på min mage, varm och kladdig.
Han gnyr direkt och vi får en varm handduk över oss. Vi får gnussa honom lite på ryggen innan han kommer igång att skrika ordentligt. Jag håller min hand under rumpan på honom och tycker mig känna en pung. Barnmorskan frågar om vi kollat vad det är. "Det är inte viktigt" svarar jag. Hon och Krister kikade efter när de lyfte på täcket för att klippa navelsträngen. Vem som nu skulle göra det. De hade vi ju inte pratat om, men jag insisterade på att Krister skulle klippa, för så hade jag ju föreställt mig att det skulle vara.
Jag hinner knappt reagera innan undersköterskan har gett mig Syntocionon, jag som inget ville ha. Och jag ångrar såhär i efterhand att jag inte var mer på alerten, eller hade pratat något med min barnmorska om det innan förlossningen. Moderkakan kommer fram nästan av sig själv och jag tycker inte alls att det kändes som att behöva föda igen. Hon konstaterar att jag fått två små bristningar som hon syr med ett stygn vardera. Den här gången svider bedövningssprayen nått jävulst!
Jag var väldigt snabb med att säga att jag ville titta på moderkakan innan den slängdes, vilket vi givetvis fick. Hon höll upp, visade och förklarade vad som var vad.
Känslan jag känner när Elof ligger där på mitt bröst går inte att beskriva annat än med "ren villkorslös kärlek" och jag blir rörd till tårar av att bara tänka på hur det var. Han var så fin, så perfekt och helt obegripligt att det var jag (tillsammans med Krister) som skapat, närt och burit detta vackra under.
18.01
CTG registreting avslutad.
Födelse. Kön: pojke. framföds i framstupa kronbjudning. Navelsträngen 2 varv runt kroppen. Rentorkas och lägges till mor. Apgar 9-10p. Prov för blodgaser tas enligt PM.
Ansvarig vid förlossning: Barnmorska: Solveig Rutfjäll. Undersköterska. Irene Davidsson.
18.02
Annan medicinering lägges, Syntocinon 8,3ug/ml 2ml.
18.10
Avgår placenta + hinnor fullständigt. Liten bristning i vagina + labia min. dx. som blöder. sut. med 2 inre Vicryl. Xylocainspray.
Jag kunde inte sluta titta på honom när han låg där på mitt bröst. Och medan Krister skickade sms till Elof syskon och deklarerade på Facebook att han också kunde göra pojkar, så började vi ge oss på det här med den första amningen. Jag var så rädd för att flytta på honom, hjälpa honom, ja ens röra vid honom. Det kändes så sårbart, denna första stunden. Det fick inte gå fel. Jag hade ju läst om hur viktig den första amningen var, dels med tanke på råmjölken men också för den fortsatta amningen. Efter vad som kändes som en evighet tog han tag och sög. Fast jag tyckte inte att det såg rätt ut. Hakan i, näsan fri har jag ju läst/sett att det skulle vara, men här var det tvärt om. Förmodligen på grund av formen på mina bröst (vilket vi fått brottas med efteråt också.).
Så var det dax för vägning, mätning och påklädning innan han lindades in i en handduk och jag fick honom i min famn. Att duscha var underbart och den omtalade brickan var inte någon höjdare, men jag fick en köttfärspaj igen. Den här åt jag upp!
Jag får enormt med beröm av både barnmorska och undersköterskan. Den här typen av förlossning levde de länge på. Och undersköterskan sa att det här hände inte ofta att hon släppte in någon efter rasten och att bebisen var född innan arbetspasset var slut. Det kändes väldigt svårt att ta emot allt beröm, hade jag verkligen åstadkommit något så speciellt eller varit bättre än alla andra mammor som också föder sina barn? Nu i efterhand så kan jag känna att jag var nog väldigt duktig och det gick väldigt smidigt, men jag känner mig inte bättre än andra mammor. Men en sak är klart, jag var helt klart bäst på att föda mitt egna barn och ingen kunde ha gjort det bättre!
Krister åkte iväg med handdatorn som han har i jobbet till lastbilen i Birsta och sen handlade han lite gotta till oss att mysa med. Under tiden så ringde jag och pratade lite med mamma, pappa och mormor, samt smsade och skrev på Facebook. Här skulle det förmedlas att vår sov var född!
En summering av förlossningen kommer...
Kursiv = Journalanteckningar, och jag har inte koll på vad alla förkortningar betyder.
Korrigering!
Jag har en ändring jag behöver göra i min förlossningsberättelse, inte så viktig kanske men det är lika bra medan jag kommer ihåg så att det ändå blir rätt när jag har skrivit så detaljerat.
På morgonen hemma i Söråker så kom mamma ner till mig kring klockan 6 på morgonen och inte klockan 8 som jag skrivit tidigare. Hon hade hjälpt mig värma vetekudden några gånger, vilket jag helt hade glömt bort när jag skrev.
Sen så har jag en sak att fylla på med också. Jag har läst och hört om så många andra som haft sin stund av "Jag kommer dö!" eller "Nu åker jag hem och kommer tillbaka en annan dag!" osv. Och jag har alltid tänkt att så där kommer då inte JAG att vara/säga...
Det blev väl kanske inte riktigt så dramatiskt, men innan jag la mig ner på sidan i sängen så hade jag en liten dipp i ork och självförtroende. Det var i en paus mitt bland några väldigt tuffa värkar som jag i lustgasmasken gnällde ett "Nu vill jag inge mer!". Jag vet inte vad jag fick för svar eller av vem, men jag vill minnas att det var någon som tröstade och peppade mig till att det ville jag visst det.
En annan rolig händelse som jag glömt och nämna är att ganska så tidigt efter att jag börjat stå i gå/stå bordet så ringde min telefon. Det var en tant på vävningen som ringde, Krister svarade. Hon undrade ifall jag kunde ta med mig ägg när jag kom dit. När Krister sa att det skulle bli svårt då vi var inne på förlossningen så blev hon väldigt glad och skulle minsann hälsa alla vart vi var någonstans. Om inte annat så hade de nog kunnat gissa, för jag brukar inte missa att gå på vävningen.
Måndag den 7e Maj
Jag är rätt så borta inne i min egna värld, där jag ligger och tar värk för värk på höger sida i sängen. Krister trycker upp mina knän i värkarna och det känns bra. Barnmorskan kommer lite nu och då och pratar peppande med mig, det är något speciellt med hennes röst! Hur djupt jag än må vara i min bubbla så tränger hennes röst in och jag hör varje ord helt klart, trotts att allt annat känns som en enda dimma - helt oviktigt.
Jag har noll koll på vad barnmorskan sa till mig, men jag vet att det kom en hel del beröm för min andning och att jag kämpade på riktigt bra!
Efter en stund så fick jag hjälp att sno runt på kroppen så att jag hamnade på vänster sida istället. Om det var i samband med att jag vände på mig eller en stund senare kommer jag inte ihåg men när jag låg på vänster sida så gjorde barnmorskan en ny kontroll. Om jag var helt öppen eller inte kommer jag inte ihåg om hon sa någonting om, men hon förklarade för mig att även om jag ville så fick jag inte krysta för bebisen behövde snurra lite till. Att hon förklarade just varför jag inte fick krysta gjorde det lite lättare att få motivation att hålla emot när den första viljan att trycka på kom, än om hon bara sagt att jag inte fick.
16.40
VU: Ymm. retrahwrad. Ffd. huvud strax nedom spinae. CTG bedöms normal. Basfrekvens ca. 110 spm. Bra variabilitet. Acc. finns. Enstaka okomplicerade dec. vid värk. Palperar då värkreg. ej går att registrera i sidoläge.
Helt plötsligt så känns det som om att jag är ensam i rummet och jag sträcker mig upp för att se om det är någon mer än mig och Krister i rummet. Och det var det, de stod ju där på andra sidan rummet tysta för sig själva. Så skönt att de var där, men utan att störa i onödan. Men ju längre tiden gick så blev det allt fler små kontroller där de bara kollade läget, förmodligen för att det visste att det troligen snart skulle komma krystvärkar. Även fast att en annan inte hade en tanke på hur nära eller långt bort det kunde vara.
Så kom den. Den första krystvärken som kroppen själv svarade på. Jag hade aldrig känt på något liknande och vet inte vad jag ska jämföra det med. Att vara så hjälplös inför kroppens vilja, att inte kunna stoppa den, samtidigt som man själv inte vill annat, en sån otrolig innerlig kraft! Jag vet att jag direkt när den var slut såg inom mig hur jag måste ha sett ut när hela kroppen krökte sig i en båge. Och jag förstod direkt varför korna ser ut som de gör när de får sina krystvärkar - jag kände mig precis så som de såg ut att känna sig.
Jag tittade på klockan här ungefär, den visade ca 17.40. Jag blev chockad av att klockan inte var mera och lite kände lite skräckblandad förtjusning inför att det skulle bli bebis SNART!
Den första krystvärken kom såklart inte ensam, de som kom efter den första kändes precis lika kraftfulla. Det känns konstig att säga, men jag njöt verkligen av krystvärkarna och kroppens svar på dem. Det gick inte att styra på något vis, bara att hänga på. Enormt häftigt och nu fyra veckor senare så kan jag fortfarande minnas känslan av den okontrollerbara kraften i kroppen och bara njuta av känslan. Helt klart det fräckaste jag varit med om!
Efter att barnmorskan kikat hur det såg ut under en krystvärk (vad hon nu kikade efter) så sa hon att jag fick trycka på lite om jag ville. Det kändes bra att få trycka på lite och mycket av smärtan försvann.
Mitt i när jag får värk så hör jag att de börjar pratas om kläder, de ville att Krister skulle plocka fram de första kläderna så att de kunde lägga in dem i ett värmeskåp. Barnmorskorna fick sig ett gott skratt då, för jag la all min kraft under värken på att få fram ett "Traktorstrumporna, ta traktorstrumporna!". Ungefär som att det var det absolut viktigaste, sen fick han ta vad han ville så länge som bebisen fick sina traktorstrumpor.
Sen satte det fart och vi kämpade alla på bra för att få mig på rygg i gynställning. Det var aldrig något snack om i vilken ställning jag skulle få föda. Jag var för djupt i min egna värld för att få fram att jag hade velat annorlunda samtidigt så litade jag på dem att de visst bäst. Och det kändes rätt okej att ligga på rygg ändå, annars hade jag nog sagt till. Att jag inte fick välja, tror jag till stor del berodde på att hans hjärtljud var och hade varit så ostabila. De kollade upp när jag hade kissat sist och innan jag visste ordet av så hade de hunnit tappa mig på urin genom en kateter, vilket var lite obehagligt.
17.40
Urintappad. Sparsamt utbyte. Ffd huvud mot bäckenbotten. Börjar krysta i sittande. Några djupa komplicerade dec. ner till 60 spm. som hämtar upp sig till basfrekvens 120.
Väl på rygg när jag ska till att börja krysta "på riktigt" så får jag jätte svårt att känna när jag har värk eller inte, när de börjar eller när de slutar. Som tur är så guidar barnmorskan mig jätte bra. Jag får bedövningsspray och en varm blöt handduk emot underlivet och det är så skönt, hon byter ut den ofta då den känns som bäst när den är så varm att den nästan är för varm. Och pricken över i:et när det gällde smärtlindring, Krister fick kalla handdukar att lägga på magen - så underbart! Under tiden när jag krystar så kan jag inte komma ihåg att det gjorde så speciellt ont eller spände, men jag vet att jag fick fokusera på att andas emellan värkarna och att det ibland blev ett gråtgnälligt "aj, aj, aj" istället. Krister var ett underbart stöd och hjälpte mig super bra med masken (som nu bara levererade sygas) vilken jag andades i emellan värkarna.
Vid ett tillfälle så förstår jag på barnmorskan och undersköterskan att det har kommit lite bajs, jag kände inget och det var då det absolut sista jag tänkte på just då att ev skämmas eller tycka att det var pinsamt att jag hade "bajsat på mig". Det är ju både naturligt och vanligt.
Jag blev överröst med beröm och peppning under krystningen och det går tydligen framåt i lagom snabb fart. Även om jag inte tycker att jag känner att det händer någonting och tillslut så börjar jag tycka att det känns lönlöst, även fast att de sagt att de kunde se huvudet och att det var en massa hår. Jag kunde ju inte känna att bebisen kom länge och längre ut. Men så kom vändningen, i och med att Krister sa "Nu kan jag snart se öronen!". Det gav mig kraft, och det gick fort tills de sa att ansiktet började synas.
17.50
Djupa komplicerade dec. ner till 60 spm. som hämtar upp sig till 100-130 spm mellan värkarna. Mycket fin och snabb progress. Terese jobbar oerhört bra.
Så säger barnmorskan något i stil med "Nu är det inte många krystningar kvar" i en värkpaus. Då tror jag att det låste sig, eller något. Jag börjar tycka att det dröjer länge innan nästa värk kommer, så börjar undersköterskan att stryka/kittla mig på magen för att stimulera igång värken och strax där efter så säger barnmorskan åt mig att jag skulle "knövla" bröstvårtorna så att vi skulle få igång värken. Jag har ingen aning om att hjärtljuden har fortsatt att sjunka så allvarligt under värkarna, men någonstans inom mig känner jag på mig just nu att något inte är som det ska. Och blir stressad av att värken inte vill komma, jag känner hur den är på väg men det kommer inte tillräckligt med värk. Men tillslut så och jag hinner knappt börja krysta tycker jag innan hon säger åt mig att sluta. Jag känner hur hon vickar bebisen fram och tillbaka och sen så försvinner han bara ut och upp på min mage, varm och kladdig.
Han gnyr direkt och vi får en varm handduk över oss. Vi får gnussa honom lite på ryggen innan han kommer igång att skrika ordentligt. Jag håller min hand under rumpan på honom och tycker mig känna en pung. Barnmorskan frågar om vi kollat vad det är. "Det är inte viktigt" svarar jag. Hon och Krister kikade efter när de lyfte på täcket för att klippa navelsträngen. Vem som nu skulle göra det. De hade vi ju inte pratat om, men jag insisterade på att Krister skulle klippa, för så hade jag ju föreställt mig att det skulle vara.
Jag hinner knappt reagera innan undersköterskan har gett mig Syntocionon, jag som inget ville ha. Och jag ångrar såhär i efterhand att jag inte var mer på alerten, eller hade pratat något med min barnmorska om det innan förlossningen. Moderkakan kommer fram nästan av sig själv och jag tycker inte alls att det kändes som att behöva föda igen. Hon konstaterar att jag fått två små bristningar som hon syr med ett stygn vardera. Den här gången svider bedövningssprayen nått jävulst!
Jag var väldigt snabb med att säga att jag ville titta på moderkakan innan den slängdes, vilket vi givetvis fick. Hon höll upp, visade och förklarade vad som var vad.
Känslan jag känner när Elof ligger där på mitt bröst går inte att beskriva annat än med "ren villkorslös kärlek" och jag blir rörd till tårar av att bara tänka på hur det var. Han var så fin, så perfekt och helt obegripligt att det var jag (tillsammans med Krister) som skapat, närt och burit detta vackra under.
18.01
CTG registreting avslutad.
Födelse. Kön: pojke. framföds i framstupa kronbjudning. Navelsträngen 2 varv runt kroppen. Rentorkas och lägges till mor. Apgar 9-10p. Prov för blodgaser tas enligt PM.
Ansvarig vid förlossning: Barnmorska: Solveig Rutfjäll. Undersköterska. Irene Davidsson.
18.02
Annan medicinering lägges, Syntocinon 8,3ug/ml 2ml.
18.10
Avgår placenta + hinnor fullständigt. Liten bristning i vagina + labia min. dx. som blöder. sut. med 2 inre Vicryl. Xylocainspray.
Jag kunde inte sluta titta på honom när han låg där på mitt bröst. Och medan Krister skickade sms till Elof syskon och deklarerade på Facebook att han också kunde göra pojkar, så började vi ge oss på det här med den första amningen. Jag var så rädd för att flytta på honom, hjälpa honom, ja ens röra vid honom. Det kändes så sårbart, denna första stunden. Det fick inte gå fel. Jag hade ju läst om hur viktig den första amningen var, dels med tanke på råmjölken men också för den fortsatta amningen. Efter vad som kändes som en evighet tog han tag och sög. Fast jag tyckte inte att det såg rätt ut. Hakan i, näsan fri har jag ju läst/sett att det skulle vara, men här var det tvärt om. Förmodligen på grund av formen på mina bröst (vilket vi fått brottas med efteråt också.).
Så var det dax för vägning, mätning och påklädning innan han lindades in i en handduk och jag fick honom i min famn. Att duscha var underbart och den omtalade brickan var inte någon höjdare, men jag fick en köttfärspaj igen. Den här åt jag upp!
Jag får enormt med beröm av både barnmorska och undersköterskan. Den här typen av förlossning levde de länge på. Och undersköterskan sa att det här hände inte ofta att hon släppte in någon efter rasten och att bebisen var född innan arbetspasset var slut. Det kändes väldigt svårt att ta emot allt beröm, hade jag verkligen åstadkommit något så speciellt eller varit bättre än alla andra mammor som också föder sina barn? Nu i efterhand så kan jag känna att jag var nog väldigt duktig och det gick väldigt smidigt, men jag känner mig inte bättre än andra mammor. Men en sak är klart, jag var helt klart bäst på att föda mitt egna barn och ingen kunde ha gjort det bättre!
Krister åkte iväg med handdatorn som han har i jobbet till lastbilen i Birsta och sen handlade han lite gotta till oss att mysa med. Under tiden så ringde jag och pratade lite med mamma, pappa och mormor, samt smsade och skrev på Facebook. Här skulle det förmedlas att vår sov var född!
En summering av förlossningen kommer...
lördag 2 juni 2012
Förlossningsberättelse del 3
Jag får väl passa på att skriva nu när Krister och Elof ligger och sover i soffan.
Kursiv = Journalanteckningar, och jag har inte koll på vad alla förkortningar betyder.
Måndag 7e Maj
När alla kablarna var inkopplade igen efter toalettbesöket så fick jag prova lustgasen. Den luktade inte särskilt konstigt mer än att det luktade plast av masken. Det tog några värkar innan jag fick till tekniken med masken. Efter andra värken med masken var jag helt lost, minns att jag ska till antingen barnmorskan eller undersköterskan att "Det här var då en väldigt billig fylla!". "Jasså du säger det?!" fick jag till svar tillsammans med ett leende. Och nog kände jag mig full alltid, värre än min värsta fylla många gånger om. Tog någon värk utan masken och sen började jag om och fick lite bättre koll på när jag skulle sluta.
I samma veva försvinner all min tidsuppfattning. Jag tar värk för värk och vilar hårt emellan, det skulle inte förvåna mig ifall jag nästan somnade. En sak är säker och det är att jag tänkte inte på mycket annat än vad jag höll på med. Att stå upp och luta sig emot gå/stå bordet var underbart. Jag hade gärna velat luta mig lite mera men vågade inte för då kändes det som att bordet skulle tippa. Krister satt på fåtöljen bakom mig och jag tycker han hade någorlunda koll på när jag fick värk och det var dax att massera mig i svanken igen. Förutom en värk då jag ville ha massage, då jag vet att jag fick lov att sparka på honom för att han skulle reagera.
En av gångerna när undersköterskan eller barnmorskan kom för att titta till oss så pratade såklart hon och Krister med varandra, mig gick det inte att få många ord ur. De ska ha skämtat eller något för jag tyckte Krister sa något dumt/elakt och kallade honom för "Gubbjävel" i lustgasmasken under en värk, de trodde säkert att jag inte lyssnade. Krister har berättat för mig efteråt att undersköterskan/barnmorskan hade skrattat gott åt mig.
Så blir jag kissnödig igen och den här gången tycker jag att det är en massa jäkla sladdar som är i vägen innan jag i värkpaus tar mig till toaletten. Och självklart så kunde man inte få med sig lustgasen dit (de borde skaffa förlängningssladd!), fick pina mig igenom en värk hängandes på Krister innan jag kunde ta mig tillbaka till gå/stå bordet och lustgasmasken.
Det går en stund från det att jag kissat när jag efter en värk känner hur det, så som jag uttryckte det "Nu händer det massor, ring på klockan!" Jag kände hur det precis efter att värken var slut sjönk ner och skruvade sig inne i bäckenet. En väldigt konstig känsla men väldigt peppande då det borde betyda att hela förloppet gick framåt.
De kom in båda två tror jag och de frågade ifall jag ville lägga mig på sidan i sängen. Jag tackade nej, att stå upp kändes bra. Två, tre värkar senare hade jag ändrat mig, att ligga ner på sidan lät som en väldigt bra idé! Fick hjälp att lägga mig på höger sida och barnmorskan visade Krister hur han kunde trycka under mina knän när jag hade värk. Har ingen aning om hur det fungerade men det kändes jäkligt bra just då.
Får ligga så ett tag och jag vet inte om det gjordes någon undersökning av mig då.
Efter en stund så fick jag testa att ställa mig på knä över ryggstödet på sängen, lustgasen höjdes också då, men det gick inte alls för då blev jag illamående direkt! Så den ställdes ner till det jag hade innan.
Elof tyckte inte heller om att jag stod på knä så jag fick lägga mig ner på sidan igen. Det här är andra av de två gångerna som jag är medveten om att hjärtljuden sjunker under förlossningen.
15.20
Kissat
16.25
Provar att stå på knä en stund men fosterljuden går genast ner till 80 under värkpaus. Vänder åter till höger sidoläge som Terese tycker är bäst.
Fortsättning följer...
Nu ska vi åka och titta på en bil!
Moch
Kursiv = Journalanteckningar, och jag har inte koll på vad alla förkortningar betyder.
Måndag 7e Maj
När alla kablarna var inkopplade igen efter toalettbesöket så fick jag prova lustgasen. Den luktade inte särskilt konstigt mer än att det luktade plast av masken. Det tog några värkar innan jag fick till tekniken med masken. Efter andra värken med masken var jag helt lost, minns att jag ska till antingen barnmorskan eller undersköterskan att "Det här var då en väldigt billig fylla!". "Jasså du säger det?!" fick jag till svar tillsammans med ett leende. Och nog kände jag mig full alltid, värre än min värsta fylla många gånger om. Tog någon värk utan masken och sen började jag om och fick lite bättre koll på när jag skulle sluta.
I samma veva försvinner all min tidsuppfattning. Jag tar värk för värk och vilar hårt emellan, det skulle inte förvåna mig ifall jag nästan somnade. En sak är säker och det är att jag tänkte inte på mycket annat än vad jag höll på med. Att stå upp och luta sig emot gå/stå bordet var underbart. Jag hade gärna velat luta mig lite mera men vågade inte för då kändes det som att bordet skulle tippa. Krister satt på fåtöljen bakom mig och jag tycker han hade någorlunda koll på när jag fick värk och det var dax att massera mig i svanken igen. Förutom en värk då jag ville ha massage, då jag vet att jag fick lov att sparka på honom för att han skulle reagera.
En av gångerna när undersköterskan eller barnmorskan kom för att titta till oss så pratade såklart hon och Krister med varandra, mig gick det inte att få många ord ur. De ska ha skämtat eller något för jag tyckte Krister sa något dumt/elakt och kallade honom för "Gubbjävel" i lustgasmasken under en värk, de trodde säkert att jag inte lyssnade. Krister har berättat för mig efteråt att undersköterskan/barnmorskan hade skrattat gott åt mig.
Så blir jag kissnödig igen och den här gången tycker jag att det är en massa jäkla sladdar som är i vägen innan jag i värkpaus tar mig till toaletten. Och självklart så kunde man inte få med sig lustgasen dit (de borde skaffa förlängningssladd!), fick pina mig igenom en värk hängandes på Krister innan jag kunde ta mig tillbaka till gå/stå bordet och lustgasmasken.
Det går en stund från det att jag kissat när jag efter en värk känner hur det, så som jag uttryckte det "Nu händer det massor, ring på klockan!" Jag kände hur det precis efter att värken var slut sjönk ner och skruvade sig inne i bäckenet. En väldigt konstig känsla men väldigt peppande då det borde betyda att hela förloppet gick framåt.
De kom in båda två tror jag och de frågade ifall jag ville lägga mig på sidan i sängen. Jag tackade nej, att stå upp kändes bra. Två, tre värkar senare hade jag ändrat mig, att ligga ner på sidan lät som en väldigt bra idé! Fick hjälp att lägga mig på höger sida och barnmorskan visade Krister hur han kunde trycka under mina knän när jag hade värk. Har ingen aning om hur det fungerade men det kändes jäkligt bra just då.
Får ligga så ett tag och jag vet inte om det gjordes någon undersökning av mig då.
Efter en stund så fick jag testa att ställa mig på knä över ryggstödet på sängen, lustgasen höjdes också då, men det gick inte alls för då blev jag illamående direkt! Så den ställdes ner till det jag hade innan.
Elof tyckte inte heller om att jag stod på knä så jag fick lägga mig ner på sidan igen. Det här är andra av de två gångerna som jag är medveten om att hjärtljuden sjunker under förlossningen.
15.20
Kissat
16.25
Provar att stå på knä en stund men fosterljuden går genast ner till 80 under värkpaus. Vänder åter till höger sidoläge som Terese tycker är bäst.
Fortsättning följer...
Nu ska vi åka och titta på en bil!
Moch
fredag 1 juni 2012
Förlossningsberättelse del 2
Ja här kommer en del av fortsättningen....
Kursiv = Journalanteckningar, och jag har inte koll på vad alla förkortningar betyder.
Måndag 7e Maj
Barnmorskan presenterar si - hon hette Margareta isberg, och visar in oss på ett undersökningsrum. Hon frågar lite hur graviditeten varit (okomplicerad), när värkarna kom igång och hur ofta de kom just nu. Och lite andra grundläggande frågor de brukar fråga på sjukhusen. Hon var väldigt lugn och allt fick gå i min egen takt och jag behövde inte bry mig om att svara när jag hade värk, det fick så gärna vänta tills efter värken så att jag kunde koncentrera mig på att andas. Hon kände efter hur bebisen låg i magen och undrade om vi visste vad vi väntade för sort. Att vi inte tagit reda på könet tyckte hon var lite extra spännande. Sen så kopplade hon upp mig på CTG och stod och kollade så den fungerade. Men hon fick inte riktigt till registreringen av Elofs hjärtljud så Krister fick sitta och trycka in den dosan lite. Sen lämnade hos oss ifred en stund med en knapp i handen där jag skulle trycka ifall jag kände några sparkar.
13.15
Gravid v 40 + 2, väntar sitt första barn. Värkar sedan igår kväll vid 20-tiden och som börjat tagit i mer sedan 8-tiden i morse. Uppger nu smdr (sammandragningar) med 3-5 min intervall sedan ett par timmar. YP: (yttre palpering?) höger vänt läge, ffd huvud fixerad i bäckeningången. Blodtryck 143/76. Kopplar CTG.
Barnmorskan kom tillbaka efter en liten stund då CTG inte registrerar några tydliga värkar, samt att den tappar kontakten med hjärtljuden titt som tätt. Hon står hos oss en stund och jag får säga till när det kommer värk så kluddar hon på CTG remsan. Sen så var det dax för en vaginal undersökning. Äntligen så skulle jag få veta om smärtan hittills hade varit värd någonting. Barnmorskan log lite och sa "Ja, jag brukar vara snål men du är öppen 4 nästan 5 cm och det finns inte mycket kvar av livmodertappen, ja nästan ingenting. Du har varit jätte duktig hemma, det ska du veta att det är långt ifrån alla förstföderskor som kommit såhär långt när de kommer in första gången. Här blir det bebis!" Det kändes svårt att ta till sig allt beröm, men det värmde och det var riktigt skönt att höra att det kommit så långt. Jag var helt inställd på max 2 cm och att vi skulle få åka hem igen. Hon frågade om jag kanske kunde tänka mig ett bad och skulle gå iväg för att skriva in oss så skulle vi få byta rum strax.
13.45
Inlägges på förlossningsavdelning. 19-årig 1-gravida 0-para.
Inkommer på grund av värkar i graviditetsvecka 40 + 2 (BP enligt ultraljud 120504, BP enligt senaste menstruation 120501)
Yttre palpation: huvudläge, fixerad i bäckeningången.
IU (inre undersökning?) [13:30] cervix utlånad, modermunnen öppen 4 cm. Buktande hinnblåsa.
CTG intagningstest: Normal
Fosterljud: 130 slag per minut, fosterljud normala.
VU (vaginal undersökning?) cx (cervix) sgs utplånad centralt riktad. modermunnen öppen 4-5cm buktande hinnblåsa. Ffd huvud ovan spinae. Har sammandragningar med 3-4 min intervall som Terese andas fint igenom. CTG lite svårbedömd. Basalfrekvens 125-135 spm. Bra variabilitet, acc finns, okomplicerade variabla decc (att fosterljuden sjunker) eventuellt i samband med värk men svårt att säga då det är svårt att få till någon bra värkregistrering. Kontaktar förlossningsjour S. Turkmen för bedömining.
När barnmorskan kommer tillbaka så får vi komma till ett eget rum och jag får byta om till sjukhusrocken, den stacks lite men det gick över. Under tiden så berättade barnmorskan att det blev nog inget bad för de ville sätta en elektrod på huvudet för att få koll på bebisens hjärtljud då de inte fick kontakt med dosan på magen (Hon kan ha sagt att hjärtljuden sjönk, men det är inget jag minns). Och då skulle de ta hål på hinnorna, vilket också kunde sätta mer fart på värkarna.
Jag fick lägga mig i gyn-ställning och vattnet gick precis när hon kände efter om det hänt något sedan hon kände sist. Så den där nålen de annars använder behövdes inte då hon knappt hann nudda med fingrarna på hinnorna. Det blev väldigt varmt och blött och det forsade verkligen fram de första sekunderna. Vattnet var klart och fint. Så satte hon elektroden på huvudet och jag fick en dosa fastsatt på benet.
Plötsligt säger dom att Elofs hjärtljud sjunker och det blev bråttom att få mig ståendes på alla 4, som tur är hämtar han sig fort och jag blir lugn. Det här är första gången jag uppfattar att hans hjärtljud spökar.
14.04
Skalp CTG-registrering inledd enligt ordination dr. Turkmen. Notering: PVK + bastest.
14.10
Klart fostervatten avgår.
14.17
Fosterljud går ner mot 80 spm (slag per minut?). Terese ställer sig på fyrfota i sängen och fosterljuden hämtar upp sig efter en stund. Dr S Turkmen kontaktas och kommer till avdelningen.
Helt plötsligt så blir det mycket folk i rummet. Det visar sig vara skiftbyte precis när förlossningsläkaren Dr Sahruh Turkmen kommer för att se så allt står rätt till med mig och bebisen. Han presenterar sig och undersöker mig, rabblar en massa som jag fattar halv sju av då jag bara hör det han säger mellan värkarna. Vet att jag tänker "Vad han är lik läkaren i filmen 'se upp för dårarna' åtminstone så pratar han likadant". Men en sak snappar jag upp, 7cm. Tack och bock! Den biten gick fort och lätt!
Han har ett blodprov på bebisen huvud för att kolla så att hen är okey, han fick ta två prover då det blev något fel på det första. Men bebisen mådde bra och det är ju huvudsaken. När salen tömts så hade jag fått en ny gullig liten dam som barnmorska, Solveig Rutfjäll. Och undersköterskan var hon vi hade mött i hissen på vägen upp. Irene Davidsson hette hon. De hämtade ett gå/stå bord till mig och kom med en köttfärspaj och sockerdricka till mig då de tyckte att det var länge sedan jag åt. Sockerdricka var jätte gott men jag hade svårt att få i mig av köttfärspajen, några bitar blev det emellan värkarna. Problemet var nog att jag han inte riktigt tugga klart en tugga från det att jag hämtat mig från ena värken innan den andra började. Jag tänker numera ingenting i värkarna, utan andas bara och Krister ska stå bakom och massera mig i svanken, hårt. Jag fokuserar in i mig själv, blundar och andningen kommer av sig själv, om jag gör som jag tränat det vet jag inte men det fungerar och jag kan hantera smärtan utan att slå ihjäl någon.
14.25
Laktat 1,20
14,30
Övertag Solveig Rutfjäll. Terese andas jättebra igenom värkarna.
14,40
Läkaranteckning.
Blev tillkallad på förlossningen på grund av avvikande CTG. Basalfrekvens 140/min bra variabl. Det har uppstått en djup komplicerad deccel som återhämtar sig senare.
VU öppen 6-7cm, utplånad, klart vatten rinner, ffd huvud i bäckeningång, occipute kl 9. i samband med VU får accel på CTG.
Laktattest 1.2
Ordinerar
- CTG
- Laktat vb (vid behov?)
Jag hinner inte stå upp länge innan jag känner att jag är kissnödig. Får hjälp att koppla bort alla sladdar och jag får komma in på toaletten. Skönt att få kissa igen men värkarna som kom precis när jag kissat klart var inte att leka med. Tur jag fick Krister att följa med in på toaletten så jag hade något att stödja mig emot.
När jag kommit tillbaka till gå/stå bordet och alla sladdar är på sin plats så får jag en akupunktur nål uppe i huvudet som ska värka avslappnande. Om den fungerar vet jag inte men det blev inte värre. Och sen så fick jag prova lustgasen....
14.45
Kissat.
Tilltagande värkar, står uppe i RA-bordet.
Får lustgas/syrgas 50/50
Akupunktur GV20 ges i avslappnande syfte.
15.00
CTG basfrekvens 120-125 spm. Bra variabilitet. Acc vid värk. 50-60/2-3, styrka 2. Helt omöjligt att få bra värkregistrering. Bedöms normal.
Fortsättningföljer....
Kursiv = Journalanteckningar, och jag har inte koll på vad alla förkortningar betyder.
Måndag 7e Maj
Barnmorskan presenterar si - hon hette Margareta isberg, och visar in oss på ett undersökningsrum. Hon frågar lite hur graviditeten varit (okomplicerad), när värkarna kom igång och hur ofta de kom just nu. Och lite andra grundläggande frågor de brukar fråga på sjukhusen. Hon var väldigt lugn och allt fick gå i min egen takt och jag behövde inte bry mig om att svara när jag hade värk, det fick så gärna vänta tills efter värken så att jag kunde koncentrera mig på att andas. Hon kände efter hur bebisen låg i magen och undrade om vi visste vad vi väntade för sort. Att vi inte tagit reda på könet tyckte hon var lite extra spännande. Sen så kopplade hon upp mig på CTG och stod och kollade så den fungerade. Men hon fick inte riktigt till registreringen av Elofs hjärtljud så Krister fick sitta och trycka in den dosan lite. Sen lämnade hos oss ifred en stund med en knapp i handen där jag skulle trycka ifall jag kände några sparkar.
13.15
Gravid v 40 + 2, väntar sitt första barn. Värkar sedan igår kväll vid 20-tiden och som börjat tagit i mer sedan 8-tiden i morse. Uppger nu smdr (sammandragningar) med 3-5 min intervall sedan ett par timmar. YP: (yttre palpering?) höger vänt läge, ffd huvud fixerad i bäckeningången. Blodtryck 143/76. Kopplar CTG.
Barnmorskan kom tillbaka efter en liten stund då CTG inte registrerar några tydliga värkar, samt att den tappar kontakten med hjärtljuden titt som tätt. Hon står hos oss en stund och jag får säga till när det kommer värk så kluddar hon på CTG remsan. Sen så var det dax för en vaginal undersökning. Äntligen så skulle jag få veta om smärtan hittills hade varit värd någonting. Barnmorskan log lite och sa "Ja, jag brukar vara snål men du är öppen 4 nästan 5 cm och det finns inte mycket kvar av livmodertappen, ja nästan ingenting. Du har varit jätte duktig hemma, det ska du veta att det är långt ifrån alla förstföderskor som kommit såhär långt när de kommer in första gången. Här blir det bebis!" Det kändes svårt att ta till sig allt beröm, men det värmde och det var riktigt skönt att höra att det kommit så långt. Jag var helt inställd på max 2 cm och att vi skulle få åka hem igen. Hon frågade om jag kanske kunde tänka mig ett bad och skulle gå iväg för att skriva in oss så skulle vi få byta rum strax.
13.45
Inlägges på förlossningsavdelning. 19-årig 1-gravida 0-para.
Inkommer på grund av värkar i graviditetsvecka 40 + 2 (BP enligt ultraljud 120504, BP enligt senaste menstruation 120501)
Yttre palpation: huvudläge, fixerad i bäckeningången.
IU (inre undersökning?) [13:30] cervix utlånad, modermunnen öppen 4 cm. Buktande hinnblåsa.
CTG intagningstest: Normal
Fosterljud: 130 slag per minut, fosterljud normala.
VU (vaginal undersökning?) cx (cervix) sgs utplånad centralt riktad. modermunnen öppen 4-5cm buktande hinnblåsa. Ffd huvud ovan spinae. Har sammandragningar med 3-4 min intervall som Terese andas fint igenom. CTG lite svårbedömd. Basalfrekvens 125-135 spm. Bra variabilitet, acc finns, okomplicerade variabla decc (att fosterljuden sjunker) eventuellt i samband med värk men svårt att säga då det är svårt att få till någon bra värkregistrering. Kontaktar förlossningsjour S. Turkmen för bedömining.
När barnmorskan kommer tillbaka så får vi komma till ett eget rum och jag får byta om till sjukhusrocken, den stacks lite men det gick över. Under tiden så berättade barnmorskan att det blev nog inget bad för de ville sätta en elektrod på huvudet för att få koll på bebisens hjärtljud då de inte fick kontakt med dosan på magen (Hon kan ha sagt att hjärtljuden sjönk, men det är inget jag minns). Och då skulle de ta hål på hinnorna, vilket också kunde sätta mer fart på värkarna.
Jag fick lägga mig i gyn-ställning och vattnet gick precis när hon kände efter om det hänt något sedan hon kände sist. Så den där nålen de annars använder behövdes inte då hon knappt hann nudda med fingrarna på hinnorna. Det blev väldigt varmt och blött och det forsade verkligen fram de första sekunderna. Vattnet var klart och fint. Så satte hon elektroden på huvudet och jag fick en dosa fastsatt på benet.
Plötsligt säger dom att Elofs hjärtljud sjunker och det blev bråttom att få mig ståendes på alla 4, som tur är hämtar han sig fort och jag blir lugn. Det här är första gången jag uppfattar att hans hjärtljud spökar.
14.04
Skalp CTG-registrering inledd enligt ordination dr. Turkmen. Notering: PVK + bastest.
14.10
Klart fostervatten avgår.
14.17
Fosterljud går ner mot 80 spm (slag per minut?). Terese ställer sig på fyrfota i sängen och fosterljuden hämtar upp sig efter en stund. Dr S Turkmen kontaktas och kommer till avdelningen.
Helt plötsligt så blir det mycket folk i rummet. Det visar sig vara skiftbyte precis när förlossningsläkaren Dr Sahruh Turkmen kommer för att se så allt står rätt till med mig och bebisen. Han presenterar sig och undersöker mig, rabblar en massa som jag fattar halv sju av då jag bara hör det han säger mellan värkarna. Vet att jag tänker "Vad han är lik läkaren i filmen 'se upp för dårarna' åtminstone så pratar han likadant". Men en sak snappar jag upp, 7cm. Tack och bock! Den biten gick fort och lätt!
Han har ett blodprov på bebisen huvud för att kolla så att hen är okey, han fick ta två prover då det blev något fel på det första. Men bebisen mådde bra och det är ju huvudsaken. När salen tömts så hade jag fått en ny gullig liten dam som barnmorska, Solveig Rutfjäll. Och undersköterskan var hon vi hade mött i hissen på vägen upp. Irene Davidsson hette hon. De hämtade ett gå/stå bord till mig och kom med en köttfärspaj och sockerdricka till mig då de tyckte att det var länge sedan jag åt. Sockerdricka var jätte gott men jag hade svårt att få i mig av köttfärspajen, några bitar blev det emellan värkarna. Problemet var nog att jag han inte riktigt tugga klart en tugga från det att jag hämtat mig från ena värken innan den andra började. Jag tänker numera ingenting i värkarna, utan andas bara och Krister ska stå bakom och massera mig i svanken, hårt. Jag fokuserar in i mig själv, blundar och andningen kommer av sig själv, om jag gör som jag tränat det vet jag inte men det fungerar och jag kan hantera smärtan utan att slå ihjäl någon.
14.25
Laktat 1,20
14,30
Övertag Solveig Rutfjäll. Terese andas jättebra igenom värkarna.
14,40
Läkaranteckning.
Blev tillkallad på förlossningen på grund av avvikande CTG. Basalfrekvens 140/min bra variabl. Det har uppstått en djup komplicerad deccel som återhämtar sig senare.
VU öppen 6-7cm, utplånad, klart vatten rinner, ffd huvud i bäckeningång, occipute kl 9. i samband med VU får accel på CTG.
Laktattest 1.2
Ordinerar
- CTG
- Laktat vb (vid behov?)
Jag hinner inte stå upp länge innan jag känner att jag är kissnödig. Får hjälp att koppla bort alla sladdar och jag får komma in på toaletten. Skönt att få kissa igen men värkarna som kom precis när jag kissat klart var inte att leka med. Tur jag fick Krister att följa med in på toaletten så jag hade något att stödja mig emot.
När jag kommit tillbaka till gå/stå bordet och alla sladdar är på sin plats så får jag en akupunktur nål uppe i huvudet som ska värka avslappnande. Om den fungerar vet jag inte men det blev inte värre. Och sen så fick jag prova lustgasen....
14.45
Kissat.
Tilltagande värkar, står uppe i RA-bordet.
Får lustgas/syrgas 50/50
Akupunktur GV20 ges i avslappnande syfte.
15.00
CTG basfrekvens 120-125 spm. Bra variabilitet. Acc vid värk. 50-60/2-3, styrka 2. Helt omöjligt att få bra värkregistrering. Bedöms normal.
Fortsättningföljer....
Förlossningsberättelse del 1
Ja jag har ju tänk mig att jag skulle skriva ner hur jag tyckte att förlossningen var som. Jag har bara inte riktigt fått tummen ur...
Men här kommer den!
Söndagen den 6e Maj
Under Söndagen så hade vi Ida och Svenna på besök, vi grillade och hade det väldigt trevligt. Omkring klockan 18 så tittade jag på klockan i köket och vi satt och åt hajkbananer och glass, vilket var riktigt gott. Jag kände också hur en lätt mensliknande smärta smög sig fram. Men jag sa inget till någon, varför få falska förhoppningar?
Svenna och Ida åkte hem och jag och Krister försökte få igång min moped. Vi greja och hade oss, jag satt på och Krister sprang och knuffade på men inget hände. Kring 20.30 så smsade jag med mamma och hon undrade vad vi gjorde. Jag hade då börjat känna hur "mensvärken" varierade i styrka och fick som toppar emellanåt. Inte tillräckligt för att jag skulle behöva andas igenom dom eller så. Nu nämnde jag för Krister att jag hade lite ont i magen som kom och gick. Men jag tror inte att någon av oss förstod eller trodde att det var nu det skulle sätta fart.
Klockan 22 ca så kommer vi i säng efter att jag tagit 500mg alvedon då jag tycker att värken i magen börjar göra mera ont. Lite i förebyggande syfte så att jag skulle få sova.
Trodde jag! Jag somnar men vaknar av att jag får värkar som jag tycker är onödigt mesiga för att göra ont. Vrider och vänder mig genom vissa värkar och andas och fokuserar genom andra. Vet inte hur ofta de kom, men jag vaknade ofta tyckte jag och Krister märker ingenting så gott som han sover.
Måndag 7e Maj
Tillslut blir jag less på att vakna hela tiden och strax före klockan 01 så öppnar jag upp värktimer.se på mobilen och börjar klocka. Får en chock när jag ser att de kommer med mellan 2 och 4 minuters mellanrum. "Ska det inte vara värre än såhär när de kommer så tätt?" kommer jag ihåg att jag tänkte.
Vi äter frukost jag och Krister och vi pratar lite om att det värkar som att det håller i sig. Jag har inte mycket till ro i kroppen och bestämmer mig för att packa klart väskan, den skulle bara med. Annars kunde vi ge oss den på att bebisen skulle komma ut!
Ca klockan 1.30 så ringer jag in till förlossningen för att fråga om det här verkligen är riktiga värkar. Hur ont det ska göra för att vara riktiga värkar. Helt enkelt så ville jag höra efter ifall det var riktiga värkar jag hade. Fick prata med en barnmorska som hette Annelie. Hennes förslag var att ta en alvedon till och gå och lägga mig igen och hoppas på att få sova en stund. Och hon höll med om att det var ju lätt för henne att säga.
En av anledningarna till att jag var så osäker på ifall det var riktiga värkar var att de kändes bara nere i magen, precis som mensvärk - fast värre. Ingenting i ryggen och inget i resten av magen.
Jag tog en alvedon till och satte mig i bilen med Krister på väg mot stan. Han skulle jobba och det var tänkt att jag skulle hjälpa honom med tidningen för att sedan åka ut till mamma i Söråker och träffa Ing-Marie och Sven. I bilen så lättade värkarna lite, blev glesare och det var nästan skönt att åka bil, inte alls den där skräckresan många talat om och jag fick till och med sova emellanåt. Men att gå med någon tidning det var uteslutet. Utan jag satt i bilen i garaget och fortsatte vila emellan värkarna som började öka på sig lite igen, fortfarande så kom de ganska tätt. Jag klockade inte men tittade på klockan i radion och de höll sig med 10 min emellan som längst.
Väl ute hos mamma i Söråker så la jag mig i soffan med riskudden på magen. Riktigt varm hade jag den och så skönt det var! Värmde på den många gånger och klockade värkarna, de började hålla sig stadigt med mellan 3 - 5 min emellan och ca 45 - 60 sekunder långa. Och varje gång jag skulle kissa var ett helvete. För då kom det alltid två täta mega värkar som höll på att ta kål på mig!
Klockan 8 så vaknar jag på soffan förvånad över att klockan var så pass mycket, jag hade då fått sova en hel timme ostört! Mamma kom in i vardagsrummet strax där efter och frågade mig om jag hade ont. Lite ont hade jag väl men inte alls så att var tillräckligt. Försökte äta lite frukost, det gick sådär. Nästan direkt när jag vaknade så kom värkarna tillbaka och höll samma intervall som innan.
En dryg timma senare så började det onda att sprida sig över mot ryggen, men fortfarande värst nere i magen. Vetekudden hade slutat vara bekväm för länge sedan, nu var det att gunga från sida till sida med höften som hjälpte. Värkarna började sakta men säkert krypa ner till att komma med 2,5 - 4 minuters mellanrum och ökade till att bli mellan 1 och 2 minuter lång, vissa 2,5 men de flesta höll sig kring ca 1 minut och 45 sekunder. Med jämna mellan rum så glesades värkarna ut, då var det bara till att gå och kissa så kom de igång igen med 2 monstervärkar till att börja med. För att inte tala om hur lös i magen jag var under hela förmiddagen, på ljudet gick det inte att skilja på om jag kissade eller bajsade. Skrev ett sms till Krister 09.05 som löd "Du kanske ska förbereda chefen på att du kan behöva avbryta dagen. Dom gör ont i ryggen nu och är värre." Fick tillbaka att han trodde det var lugnt då jag inte hade ont i övre magen, att den bara var på väg att fixera sig, men han hade underrättat chefen.
Klockan 11 ca så ringde jag in till förlossningen igen för nu tyckte jag att det började bli jobbigt. Jag behövde andas igenom värkarna för att inte bli omöjligt grinig och de kom nu rätt regelbundet med 2,3 - 3,5 minuter emellan och var kring 2 minuter långa i snitt. Jag kunde omöjligt sitta ner, varken emellan värkarna eller medan jag hade värk. De kändes nere i magen och bak i ryggen men ingenting i resten av magen, där jag hade föreställt mig att man kände av värkarna. Barnmorskan svarade "att man i regel var välkommen in när man hade 3 värkar på 10 minuter, men så länge jag kände att jag kunde vara kvar hemma så fick jag givetvis vara det. Skulle det dröja längre än en timme så fick jag gärna ringa igen innan vi åkte in."
Mamma fick nu massera mig på ryggen under värkarna, jag vet inte hur mycket det egentligen hjälpte med smärtan men det kändes bra. Hon gjorde också i ordning lite nyponsoppa så att vi skulle kunna äta någonting. Det var gott med nyponsoppa, även fast att jag hade lite svårt att äta. När jag kom tillbaka till köket efter att ha varit på toaletten så stod det en skål med nyponsoppa på spisen, färdig med en gräddklick i. Jag frågade mamma om hon hade hällt upp mera till mig. Då tittade hon på mig som ett fån och undrade vems skål hon satt och åt ur? Hon hade då ätit upp det jag hade haft kvar. Stackarn, kan inte ha varit lätt att ha varit på väg att bli mormor.
I samma veva så ringde jag till Krister och förklarade läget och tyckte att han kunde ju försöka avsluta och lämna över brödkörningen till någon annan så att vi kunde möta upp på sjukhuset om en dryg timma.
En dryg timma senare tyckte jag att nu fick det vara nog av att springa runt hemma, jag ville åka in och ta reda på om det hade hänt någonting eller om jag bara gick runt och hade ont i onödan. Skrev ett sms till Krister kl 12.05 som löd "Du behöver inte sega <3". För att typ berätta att jag ville att han skulle sätta fart. Mamma, Pelle och Bella skulle in till Södra Berget tillsammans med Ing-Marie och Sven, de kunde inte ha packat långsammare! Precis innan vi åkte så ringde jag in till förlossningen igen och sa att jag bra gärna ville komma in nu, och jag var så välkommen!
Bilresan in till sjukhuset från Söråker var mycket värre än att åka från Gimåfors till stan. Väl framme så fick vi vänta lite på Krister sen så bar det iväg till Hiss 2. Jag tyckte det var onödigt att slösa tid i korridoren så jag pinade mig igenom de två värkarna som kom under tiden vi förflyttade oss mot förlossningsavdelningen. När vi gick in i hissen så mötte vi en undersköterska som hade varit på rast och köpt sig en glass. Hon log mot oss och var väldigt trevlig. Det syntes nog på mig vilken avdelning vi hade tänkt besöka och hon sa att hon kunde lika gärna släppa in oss så fick vi stå innanför dörrarna och vänta på en barnmorska. I korridoren hinner jag luta mig emot Krister igenom en värk som tog igen det jag sprang ifrån i stora korridoren, sen så kom det en barnmorska och visade oss in till ett undersökningsrum.
Fortsättning följer....
Men här kommer den!
Söndagen den 6e Maj
Under Söndagen så hade vi Ida och Svenna på besök, vi grillade och hade det väldigt trevligt. Omkring klockan 18 så tittade jag på klockan i köket och vi satt och åt hajkbananer och glass, vilket var riktigt gott. Jag kände också hur en lätt mensliknande smärta smög sig fram. Men jag sa inget till någon, varför få falska förhoppningar?
Svenna och Ida åkte hem och jag och Krister försökte få igång min moped. Vi greja och hade oss, jag satt på och Krister sprang och knuffade på men inget hände. Kring 20.30 så smsade jag med mamma och hon undrade vad vi gjorde. Jag hade då börjat känna hur "mensvärken" varierade i styrka och fick som toppar emellanåt. Inte tillräckligt för att jag skulle behöva andas igenom dom eller så. Nu nämnde jag för Krister att jag hade lite ont i magen som kom och gick. Men jag tror inte att någon av oss förstod eller trodde att det var nu det skulle sätta fart.
Klockan 22 ca så kommer vi i säng efter att jag tagit 500mg alvedon då jag tycker att värken i magen börjar göra mera ont. Lite i förebyggande syfte så att jag skulle få sova.
Trodde jag! Jag somnar men vaknar av att jag får värkar som jag tycker är onödigt mesiga för att göra ont. Vrider och vänder mig genom vissa värkar och andas och fokuserar genom andra. Vet inte hur ofta de kom, men jag vaknade ofta tyckte jag och Krister märker ingenting så gott som han sover.
Måndag 7e Maj
Tillslut blir jag less på att vakna hela tiden och strax före klockan 01 så öppnar jag upp värktimer.se på mobilen och börjar klocka. Får en chock när jag ser att de kommer med mellan 2 och 4 minuters mellanrum. "Ska det inte vara värre än såhär när de kommer så tätt?" kommer jag ihåg att jag tänkte.
Vi äter frukost jag och Krister och vi pratar lite om att det värkar som att det håller i sig. Jag har inte mycket till ro i kroppen och bestämmer mig för att packa klart väskan, den skulle bara med. Annars kunde vi ge oss den på att bebisen skulle komma ut!
Ca klockan 1.30 så ringer jag in till förlossningen för att fråga om det här verkligen är riktiga värkar. Hur ont det ska göra för att vara riktiga värkar. Helt enkelt så ville jag höra efter ifall det var riktiga värkar jag hade. Fick prata med en barnmorska som hette Annelie. Hennes förslag var att ta en alvedon till och gå och lägga mig igen och hoppas på att få sova en stund. Och hon höll med om att det var ju lätt för henne att säga.
En av anledningarna till att jag var så osäker på ifall det var riktiga värkar var att de kändes bara nere i magen, precis som mensvärk - fast värre. Ingenting i ryggen och inget i resten av magen.
Jag tog en alvedon till och satte mig i bilen med Krister på väg mot stan. Han skulle jobba och det var tänkt att jag skulle hjälpa honom med tidningen för att sedan åka ut till mamma i Söråker och träffa Ing-Marie och Sven. I bilen så lättade värkarna lite, blev glesare och det var nästan skönt att åka bil, inte alls den där skräckresan många talat om och jag fick till och med sova emellanåt. Men att gå med någon tidning det var uteslutet. Utan jag satt i bilen i garaget och fortsatte vila emellan värkarna som började öka på sig lite igen, fortfarande så kom de ganska tätt. Jag klockade inte men tittade på klockan i radion och de höll sig med 10 min emellan som längst.
Väl ute hos mamma i Söråker så la jag mig i soffan med riskudden på magen. Riktigt varm hade jag den och så skönt det var! Värmde på den många gånger och klockade värkarna, de började hålla sig stadigt med mellan 3 - 5 min emellan och ca 45 - 60 sekunder långa. Och varje gång jag skulle kissa var ett helvete. För då kom det alltid två täta mega värkar som höll på att ta kål på mig!
Klockan 8 så vaknar jag på soffan förvånad över att klockan var så pass mycket, jag hade då fått sova en hel timme ostört! Mamma kom in i vardagsrummet strax där efter och frågade mig om jag hade ont. Lite ont hade jag väl men inte alls så att var tillräckligt. Försökte äta lite frukost, det gick sådär. Nästan direkt när jag vaknade så kom värkarna tillbaka och höll samma intervall som innan.
En dryg timma senare så började det onda att sprida sig över mot ryggen, men fortfarande värst nere i magen. Vetekudden hade slutat vara bekväm för länge sedan, nu var det att gunga från sida till sida med höften som hjälpte. Värkarna började sakta men säkert krypa ner till att komma med 2,5 - 4 minuters mellanrum och ökade till att bli mellan 1 och 2 minuter lång, vissa 2,5 men de flesta höll sig kring ca 1 minut och 45 sekunder. Med jämna mellan rum så glesades värkarna ut, då var det bara till att gå och kissa så kom de igång igen med 2 monstervärkar till att börja med. För att inte tala om hur lös i magen jag var under hela förmiddagen, på ljudet gick det inte att skilja på om jag kissade eller bajsade. Skrev ett sms till Krister 09.05 som löd "Du kanske ska förbereda chefen på att du kan behöva avbryta dagen. Dom gör ont i ryggen nu och är värre." Fick tillbaka att han trodde det var lugnt då jag inte hade ont i övre magen, att den bara var på väg att fixera sig, men han hade underrättat chefen.
Klockan 11 ca så ringde jag in till förlossningen igen för nu tyckte jag att det började bli jobbigt. Jag behövde andas igenom värkarna för att inte bli omöjligt grinig och de kom nu rätt regelbundet med 2,3 - 3,5 minuter emellan och var kring 2 minuter långa i snitt. Jag kunde omöjligt sitta ner, varken emellan värkarna eller medan jag hade värk. De kändes nere i magen och bak i ryggen men ingenting i resten av magen, där jag hade föreställt mig att man kände av värkarna. Barnmorskan svarade "att man i regel var välkommen in när man hade 3 värkar på 10 minuter, men så länge jag kände att jag kunde vara kvar hemma så fick jag givetvis vara det. Skulle det dröja längre än en timme så fick jag gärna ringa igen innan vi åkte in."
Mamma fick nu massera mig på ryggen under värkarna, jag vet inte hur mycket det egentligen hjälpte med smärtan men det kändes bra. Hon gjorde också i ordning lite nyponsoppa så att vi skulle kunna äta någonting. Det var gott med nyponsoppa, även fast att jag hade lite svårt att äta. När jag kom tillbaka till köket efter att ha varit på toaletten så stod det en skål med nyponsoppa på spisen, färdig med en gräddklick i. Jag frågade mamma om hon hade hällt upp mera till mig. Då tittade hon på mig som ett fån och undrade vems skål hon satt och åt ur? Hon hade då ätit upp det jag hade haft kvar. Stackarn, kan inte ha varit lätt att ha varit på väg att bli mormor.
I samma veva så ringde jag till Krister och förklarade läget och tyckte att han kunde ju försöka avsluta och lämna över brödkörningen till någon annan så att vi kunde möta upp på sjukhuset om en dryg timma.
En dryg timma senare tyckte jag att nu fick det vara nog av att springa runt hemma, jag ville åka in och ta reda på om det hade hänt någonting eller om jag bara gick runt och hade ont i onödan. Skrev ett sms till Krister kl 12.05 som löd "Du behöver inte sega <3". För att typ berätta att jag ville att han skulle sätta fart. Mamma, Pelle och Bella skulle in till Södra Berget tillsammans med Ing-Marie och Sven, de kunde inte ha packat långsammare! Precis innan vi åkte så ringde jag in till förlossningen igen och sa att jag bra gärna ville komma in nu, och jag var så välkommen!
Bilresan in till sjukhuset från Söråker var mycket värre än att åka från Gimåfors till stan. Väl framme så fick vi vänta lite på Krister sen så bar det iväg till Hiss 2. Jag tyckte det var onödigt att slösa tid i korridoren så jag pinade mig igenom de två värkarna som kom under tiden vi förflyttade oss mot förlossningsavdelningen. När vi gick in i hissen så mötte vi en undersköterska som hade varit på rast och köpt sig en glass. Hon log mot oss och var väldigt trevlig. Det syntes nog på mig vilken avdelning vi hade tänkt besöka och hon sa att hon kunde lika gärna släppa in oss så fick vi stå innanför dörrarna och vänta på en barnmorska. I korridoren hinner jag luta mig emot Krister igenom en värk som tog igen det jag sprang ifrån i stora korridoren, sen så kom det en barnmorska och visade oss in till ett undersökningsrum.
Fortsättning följer....
Första BVC besöket
Elof har ju inte gått upp i vikt i samma takt som önskat så i måndags började vi ge lite ersättning efter att vi ammat. Så från måndag till torsdag så gick han upp 100 gram! Vi var alltså till BVC igår och då vägde han 3740 gram (äntligen passerat födelsevikten!), var 53 cm lång och hade ett nytt huvudomfång på 38,5cm. Och allt såg bra ut, han till och med kissade ner hela skötbordet.
Sen åkte jag och Elof till Birsta. Där trängde vi oss fram och handlade lite allt möjligt, bland annat en klänning på Erikshjälpen som jag ska sy om till dopklänning.
Hade egentligen tänkt köpa nytt tyg men klänningen var så fin så jag köpte den.
Till middag så blev det en hamburgare på Max tillsammans med Krister. Gott! Sen tog vi oss till parkeringen till socialtjänsten så kunde Elof få sig en slurk i bilen innan vi gick in för att skriva på papper att Krister är pappa till Elof. Men det sket han fullständigt i, både underskrifter och socialtjänsten. Alltså Elof, bokstavligen. Han satt och bajsade så det räcker för en hel vecka medans vi satt där med socialsekreteraren och pratade och skrev på papper. Go pojken våran! <3
Moch
Sen åkte jag och Elof till Birsta. Där trängde vi oss fram och handlade lite allt möjligt, bland annat en klänning på Erikshjälpen som jag ska sy om till dopklänning.
Hade egentligen tänkt köpa nytt tyg men klänningen var så fin så jag köpte den.
Till middag så blev det en hamburgare på Max tillsammans med Krister. Gott! Sen tog vi oss till parkeringen till socialtjänsten så kunde Elof få sig en slurk i bilen innan vi gick in för att skriva på papper att Krister är pappa till Elof. Men det sket han fullständigt i, både underskrifter och socialtjänsten. Alltså Elof, bokstavligen. Han satt och bajsade så det räcker för en hel vecka medans vi satt där med socialsekreteraren och pratade och skrev på papper. Go pojken våran! <3
Moch
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)