26 dagar mellan inläggen känns inte riktigt helt okej egentligen. Jag vet ju att det finns små nyfikna själar där ute.
Men imorgon kommer bli en lång dag så just nu är klockan lite för mycket för att hitta på något att skriva om. Fast vad gör det om hundra år?
Det går bättre och bättre med "dietandet", skulle väl snarare säga att elimineringen av kolhydrater går bra för de blir färre och färre. Förutom idag då med matlagningskurs och stickjunta å allt gott det nu innebär. Antalet mackor och onödigt skit har blivit färre, nästan inget allt. Det känns så fruktansvärt bra i själen. Och några promenader har jag fått till också. Så mysigt när det knarrar under fötterna när man går.
Ordentligt sparkföre har vi just nu också. Skulle ha haft en sparklåda till Loffemannen så skulle vi kunna åka ut och sparka lite. Fast jag får ju bättre motion av att knuffa barnvagn!
Var till Erikshjälpen i Fränsta idag. Skulle leta byxor till Isabelle som är hos mig några dagar. Och jag måste få dela med mig av den stora oväntade glädjen att det fanns byxor i min storlek, som jag kunde ha och som dessutom är snygga! Till lite och ingenting så plånboken tyckte det var helt okej att köpa två par! Det enda tragiska i det hela som inte känns så kul är väl vilken storlek det faktiskt är på byxorna. Men det är en annan femma. Nu ser jag fram emot att dessa byxor ska bli för stora! Vilket inte kommer vara en lätt match, men om jag kan fortsätta som planerat så är jag på god väg! Allt som behövs är ju -100g om dagen, det är -36kg på ett år och då är jag i mål! Mer än i mål till och med! -75g om dagen vore helt lagom.
Fast som alltid så är det så enkelt att prata och en helt annan sak att leva upp till det man pratar om. Men jag måste peppa mig själv på detta vis, att bryta ner det till små siffror som faktiskt bevisar att det är helt möjligt! Och jag KAN fixa detta! Fick ut och skotta lite snö idag. Jag älskar vintern, vår gårdsplan och snö, massvis med snö. En dm lössnö om dagen vore helt perfekt! Jag, min biltema spade av plast och 1 dm lössnö om dagen. Det vore helt underbart. För snön, vintern, vår gårdsplan och det faktum att vi inte har annat än plastspadar tvingar ut oss på ofrånkomligt vardagsmotion á minst 1 timme effektiv skottning varje gång det snöar!
Gymkort är för stadsbor!
Sparade lite av dagens snö till imorgon. Så att jag ska komma ut då också, sen kan det få fortsätta snöa. Varje dag, till nån gång i mitten av April.
Moch
tisdag 30 oktober 2012
torsdag 4 oktober 2012
De é bara å åk!
Ja, det är ju bara att åka när man väl känner för det. Varför fundera så mycket? Fundera det gjorde jag inte ett piss igår. Eller jo jag grubblade ju en hel del innan jag gick upp och grät lite i min underbara sambos famn. Men nu var det något annat som jag inte funderade över. Nämligen på om jag skulle eller inte. Jag gav alltså fan i å tveka. Jag bara bestämde mig och åkte.
Vart då kanske du undrar nu?
Jo jag åkte till fina Adine och underbara Tandlöse i Härnösand för att surra lite vettigt och en massa skit. Alltid lika härligt när man bara kan surra, utan att behöva bry sig om att man kanske kommer åt en öm tå. Kunna plocka upp nya samtalsämnen allt eftersom de kommer upp för att sedan återvända till det man pratade om innan.
TACK! :) <3
Vart då kanske du undrar nu?
Jo jag åkte till fina Adine och underbara Tandlöse i Härnösand för att surra lite vettigt och en massa skit. Alltid lika härligt när man bara kan surra, utan att behöva bry sig om att man kanske kommer åt en öm tå. Kunna plocka upp nya samtalsämnen allt eftersom de kommer upp för att sedan återvända till det man pratade om innan.
TACK! :) <3
onsdag 3 oktober 2012
En sten...
(OBS att detta inlägg inte innehåller några åsikter om andras amningsval, utan mina känslomässiga reaktioner)
När det väl börjar kännas bra, som att det är på bättringsvägen delux och allt kommer kännas okey igen. Ja det är väl ungefär då det passar som bäst att bli ner knuffad igen, få en kniv i magen och klumpen i halsen att börja växa igen. Sådär så att tårarna, gråten och skriken är en hårsmån från att få härja fritt.
Det är ungefär nu som jag förstår att det här kommer ta tid, lång tid.
Att se andra lyckas, glädjas och må gott utan större bekymmer. Klaga över små, små ting som en annan tagit med ro. Det är något som gått från relativt bra till helt okej att veta av.
Att se andra välja bort, av skäl jag inte kan förstå. Läsa om de som förlöjligar de jag själv kämpat med. Det har varit tufft, men jag har kunnat låta det vara.
Tankarna löper amok.
Jag vill så gärna veta vad som är fel, varför det inte gick, vad vi kunnat gjort annorlunda. Men om jag skulle få veta, skulle jag kunna acceptera svaret? Skulle jag kunna smälta om det vore mig det är fel på? Betyder det att jag hellre önskar att det vore fel på min son än mina bröst och min oförmåga att ge honom det flytande vita guldet?
Bägaren rann över idag, det kom en spark i fel riktning men jag vet inte vart den kom ifrån. Än mindre varför.
Inte heller kan jag förstå varför jag gör en så stor grej av det hela. Att det inte fungerade. Hur kan jag ifrågasätta vad som känns viktigast?
Alla frågor och funderingar som jag ställer till mig själv har jag ställt hundra gånger om. Jag får ändå inga svar.
Det är nog inte sista gånger jag kommer dimpa ner och åter igen sörja den amning som inte blev.
Förbanna mig för att jag gav upp.
Gråta mig fördärvad över valet jag inte fick göra.
Undra över hur jag ska kunna komma i kontakt med någon som känt/känner som jag.
Jag behöver prata med någon som förstår utan att behöva berätta att hon gör det. För just nu känns det som att jag ramlat ner mellan stolarna. Hamnat emellan de olika "fack" som finns. Tillhör kategorin man inte nämner.
Det må hända att jag ser många fördelar med att ge Elof ersättning jämte att amma. Men jag har aldrig sagt att jag tycker de överväger nackdelarna. Jag griper helt enkelt efter de få halmstrån av tröst jag funnit.
Men det värsta av allt är nog en kommentar jag fick för ett tag sedan, som sedan upprepat sig i olika utformingar:
"Äre inte skönt att slippa?"
Jag antar att stora delar av det här inlägget är mitt vrål till svar jag inte gav, då. Ett stort fett NEJ! Det är inte skönt att slippa! Om det hade varit ett val så hade jag säkerligen tyckt det. Men det var inget val, jag hade inget val! Det enda jag tycker hade varit skönt att slippa är ångesten över att amningen inte fungerade, ångesten över att mina bröst svek mig, ångesten över att jag lät mig själv i det tysta kränkas av en annan människa igen! Ångesten över att det kan vara mitt fel, ångesten över att jag låter mig själv tänka att det kan vara mitt fel, ångesten över att jag inte sa stopp! Så mycket ånger, så mycket sorg och så lite förlåtelse.
Min egna förlåtelse till mig själv.
Så långt har jag inte kommit.
Än.
Så många tankar jag inte kan dela med mig av, för vem ska förstå när jag inte själv förstår?
När det väl börjar kännas bra, som att det är på bättringsvägen delux och allt kommer kännas okey igen. Ja det är väl ungefär då det passar som bäst att bli ner knuffad igen, få en kniv i magen och klumpen i halsen att börja växa igen. Sådär så att tårarna, gråten och skriken är en hårsmån från att få härja fritt.
Det är ungefär nu som jag förstår att det här kommer ta tid, lång tid.
Att se andra lyckas, glädjas och må gott utan större bekymmer. Klaga över små, små ting som en annan tagit med ro. Det är något som gått från relativt bra till helt okej att veta av.
Att se andra välja bort, av skäl jag inte kan förstå. Läsa om de som förlöjligar de jag själv kämpat med. Det har varit tufft, men jag har kunnat låta det vara.
Tankarna löper amok.
Jag vill så gärna veta vad som är fel, varför det inte gick, vad vi kunnat gjort annorlunda. Men om jag skulle få veta, skulle jag kunna acceptera svaret? Skulle jag kunna smälta om det vore mig det är fel på? Betyder det att jag hellre önskar att det vore fel på min son än mina bröst och min oförmåga att ge honom det flytande vita guldet?
Bägaren rann över idag, det kom en spark i fel riktning men jag vet inte vart den kom ifrån. Än mindre varför.
Inte heller kan jag förstå varför jag gör en så stor grej av det hela. Att det inte fungerade. Hur kan jag ifrågasätta vad som känns viktigast?
Alla frågor och funderingar som jag ställer till mig själv har jag ställt hundra gånger om. Jag får ändå inga svar.
Det är nog inte sista gånger jag kommer dimpa ner och åter igen sörja den amning som inte blev.
Förbanna mig för att jag gav upp.
Gråta mig fördärvad över valet jag inte fick göra.
Undra över hur jag ska kunna komma i kontakt med någon som känt/känner som jag.
Jag behöver prata med någon som förstår utan att behöva berätta att hon gör det. För just nu känns det som att jag ramlat ner mellan stolarna. Hamnat emellan de olika "fack" som finns. Tillhör kategorin man inte nämner.
Det må hända att jag ser många fördelar med att ge Elof ersättning jämte att amma. Men jag har aldrig sagt att jag tycker de överväger nackdelarna. Jag griper helt enkelt efter de få halmstrån av tröst jag funnit.
Men det värsta av allt är nog en kommentar jag fick för ett tag sedan, som sedan upprepat sig i olika utformingar:
"Äre inte skönt att slippa?"
Jag antar att stora delar av det här inlägget är mitt vrål till svar jag inte gav, då. Ett stort fett NEJ! Det är inte skönt att slippa! Om det hade varit ett val så hade jag säkerligen tyckt det. Men det var inget val, jag hade inget val! Det enda jag tycker hade varit skönt att slippa är ångesten över att amningen inte fungerade, ångesten över att mina bröst svek mig, ångesten över att jag lät mig själv i det tysta kränkas av en annan människa igen! Ångesten över att det kan vara mitt fel, ångesten över att jag låter mig själv tänka att det kan vara mitt fel, ångesten över att jag inte sa stopp! Så mycket ånger, så mycket sorg och så lite förlåtelse.
Min egna förlåtelse till mig själv.
Så långt har jag inte kommit.
Än.
Så många tankar jag inte kan dela med mig av, för vem ska förstå när jag inte själv förstår?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)