Lördag 17 januari 2015
Jag står i duschen när Jessica stormar in, pinknödig som tusan och speedad till max. Det märks väl att hon är exalterad över att äntligen vara på plats. Vi småpratar mellan värkarna och vid varje värk blir det knäppt tyst då jag får avbryta mitt i meningarna för att fokusera på att andas. Det går inte obemärkt förbi och Jessica utbrister ett förväntansfullt "åh, jag älskar att du blir tyst". Och än så länge är jag beredd att hålla med henne. Även jag kände glädje och förväntan med varje värk som kom, mitt tredje barn var på väg och om allt fortsatte som de skulle så skulle hen få födas här i vårt hem.
Efter en stund kände jag inte längre för att duscha utan ville komma ut och röra på mig lite mer. Tänkt och gjort så drog jag på mig badrocken och gick ut till de andra i lägenheten. Trött i fötterna hade jag börjat bli efter att ha stått upp stora delar av dagen hittills så några minuter sittandes i soffan var skön avlastning, fast jag fick ju avbryta vilan för att ställa mig upp under värkarna. Att sitta ner var det inte tal om. Jessica hade med sig en liten goodiebag till mig. Eller liten och liten, det var en stor pappkasse med saker hon plockat ihop till mig och bebisen. Det kändes surrealistiskt men ändå så nära att titta och hålla i tygblöjor och amningsinlägg som jag mycket väl kunde få användning av innan kvällen var slut!
Närmare halv två dyker doulan Britta upp med sin härliga energi och sitt lugn. Nu är alla på plats och allt är i sin ordning. Barnen leker lugnt och alla är på bra humör. Vi små pratar mellan värkarna och jag går runt i morgonrocken eller hjälper Elof leta legobitar i lådan. Jessica nämner något om avundsjuka för att jag håller på och föder barn. Men hon ville inte byta underliv med mig efter att jag berättar att det känns som att jag har en stor boll i underlivet, konstigt nog. Värkarna fortsätter komma med ca 3 minuters mellanrum och är mellan 45-60 sekunder långa, jag hanterar dem genom att gunga/rulla på höften samtidigt som jag gör små studs rörelser från fötterna upp genom hela kroppen. Jag blundar och fokuserar in i mig själv, sluter mig i min värkbubbla, tankarna är blank och jag bara andas. Sen vaknar jag upp igen och fortsätter där jag var när värken började.
Jag får höra att jag hanterar värkarna superbra och att de märker att värkarna blir intensivare. Själv märker jag att jag går djupare och djupare in i min värkbubbla och att jag är trött i benen. Så jag bestämmer mig för att gå in i duschen igen. Det är skönt att duscha, när värken kommer så slår jag på hett vatten på ryggen, det tar av toppen på värken. När värken är över så vrider jag tillbaka på svalare vatten och det är skönt att kyla ner mig lite och hämta kraft. Så händer det något. Något som ger mig en ofantligt stor laddning ork och glädje. Barnen vill komma och duscha med mig och jag låter dem komma. Vi duschar tillsammans, precis som vilken dag som helst. Förutom att just idag är det inga bråk om att när mamma vill vara under duschen så får hon det och när värken är slut så leker och skrattar vi tillsammans. Det är så pass lugnt och rofyllt som de kan bli med Elof och Lovis i närheten, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Men så hjälper inte duschen längre och jag känner mig lite rastlös, jag behöver något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar