Vi är inte riktigt i fas.

Alltså jag har aldrig varit mycket för rutiner. Jag har nog bara en kopplat till barnen. Och den lyder "Följ barnens rymt". Men jag är inte riktigt säker på om den fungerar längre. För just ni är vi så långt ifrån i fas som det bara går känns det som. De vaknar och somnar i otakt och det här med mattider ska vi inte tala om! Ena dagen är det frukost klockan 10, andra dagen är det lunch klockan 11 och tredje dagen ja då kommer vi på att vi kanske ska äta middag kl 18.30. Det känns inte bra någon stans just nu!

Okey, Lovis har magsjuka just nu och har vänt upp och ner på allt. Fast det fungerar inte bra oavsett om hon har magsjuka eller inte. För att ta ett exempel så har jag aldrig koll på om Holger är hungrig eller trött när han blir grinig, inte har jag någon känsla för när på dagen det är han brukar sova heller. Det är så olika precis hela tiden! Det är en utmaning det här med att ha tre barn när man aldrig haft mer än en enda rutin.

Det kanske vore bra att införa lite mer struktur om dagarna när det gäller mat och sovtider åtminstone. Men hur gör man det när man aldrig försökt? För att det ska bli rutiner behöver man tydligen göra lika varje dag. Det är nog just den biten som känns mest främmande för mig, eller ovant rättare sagt. Hur gör man?

Klockan är halv tio och jag vill gå och lägga mig. Men Holger sover i mitt knä och har gjort det sedan två timmar tillbaka. Kommer han vakna när jag lägger mig med honom? Högst troligen och då blir det inget sova på en stund skulle jag tro. Han behöver säkert en ny blöja också. Kanske ska ta och väcka honom med blöjbyte och lite mat för att sen få gå och sova. Är ensam med barnen imorgon. Lite uppvärmning inför nästa vecka. Då är Krister ute på vift hela veckan. Och jag vet fortfarande inte hur vi ska lösa tisdag kväll på stallet. De räknar med mig där borta. Men jag har väldigt svårt att tro att Krister kommer hinna hem i tid. Fan. Jag behövs där. Jag behövs hemma med mina barn också. Och det är inte riktigt läge att stå handfallen med två kvällströtta barn och en bebis i bärsjal när man ska ta emot nya ridelever i stallet för första gången.

Varför ska det bli så här, igen. Något som känns så kul, inspirerande och peppande blir tungt och jobbigt. En klump i magen. Jag vill ju inte säga ifrån mig allt, jag får göra så mycket kul och jag får göra skillnad. Jag känner att jag står på en avsatts. Det är snart dags att hoppa över till nästa nivå och för det så måste jag gasa lite. Eller så får jag klättra ner, sakta men säkert för att sen välja en annan stig.