tisdag 29 augusti 2017

Mina förlossningsberättelser!

Hej!
Vad kul att just du hittat hit och är mer nyfiken på mina förlossningar.

Troligen har du kommit till detta inlägg från Förlossningspoddens blogg och kanske har du redan lyssnat på avsnittet där jag gästar podden.

Här har jag samlat länkar till de inlägg som handlar om mina förlossningar så att du lätt ska kunna hitta och läsa mer! 

Mitt första barn Elof föddes i Maj 2012 och ett inlägg med den förlossningsberättelsen hittar du här.

Mitt andra barn Lovis föddes i Augusti 2013, vi pratar väldigt snabbt om den förlossningen i podden, en betydligt längre berättelse om den förlossningen hittar du här.

Mitt tredje barn Holger föddes i Januari 2015 och det var även min första hemförlossning, den har jag beskrivit här. Den förlossningen är även filmad och här är en länk till Youtube.

Mitt fjärde barn Ullrik föddes i Oktober 2016. Vi nämner den förlossningen lite kort bara och den berättelsen finns här. Den är också filmad och finns på Youtube här.

Efter min första hemförlossning så skrev jag flera inlägg om det:

- Det första var en FAQ, då jag fick samma frågor från många håll.
- Och sen om klockslaget för födelsen, var 17.17 den 17e ett påhitt?
- En del reagerade på att jag delade med mig så öppet om min förlossning, här är några tankar om det.
- Det var även ett inslag i mittnytt.

Undrar du något, så är du välkommen att höra av dig till mig!

Väl mött!
Terese

Elofs förlossningsberättelse - repost

Detta är en repost av Elofs förlossningsberättelse, originalet var utspritt över flera inlägg så jag har samlat dem här efter varandra.



Förlossningsberättelse del 1
Ja jag har ju tänk mig att jag skulle skriva ner hur jag tyckte att förlossningen var som. Jag har bara inte riktigt fått tummen ur...
Men här kommer den!

Söndagen den 6e Maj

Under Söndagen så hade vi Ida och Svenna på besök, vi grillade och hade det väldigt trevligt. Omkring klockan 18 så tittade jag på klockan i köket och vi satt och åt hajkbananer och glass, vilket var riktigt gott. Jag kände också hur en lätt mensliknande smärta smög sig fram. Men jag sa inget till någon, varför få falska förhoppningar?

Svenna och Ida åkte hem och jag och Krister försökte få igång min moped. Vi greja och hade oss, jag satt på och Krister sprang och knuffade på men inget hände. Kring 20.30 så smsade jag med mamma och hon undrade vad vi gjorde. Jag hade då börjat känna hur "mensvärken" varierade i styrka och fick som toppar emellanåt. Inte tillräckligt för att jag skulle behöva andas igenom dom eller så. Nu nämnde jag för Krister att jag hade lite ont i magen som kom och gick. Men jag tror inte att någon av oss förstod eller trodde att det var nu det skulle sätta fart.

Klockan 22 ca så kommer vi i säng efter att jag tagit 500mg alvedon då jag tycker att värken i magen börjar göra mera ont. Lite i förebyggande syfte så att jag skulle få sova.
Trodde jag! Jag somnar men vaknar av att jag får värkar som jag tycker är onödigt mesiga för att göra ont. Vrider och vänder mig genom vissa värkar och andas och fokuserar genom andra. Vet inte hur ofta de kom, men jag vaknade ofta tyckte jag och Krister märker ingenting så gott som han sover.

Måndag 7e Maj

Tillslut blir jag less på att vakna hela tiden och strax före klockan 01 så öppnar jag upp värktimer.se på mobilen och börjar klocka. Får en chock när jag ser att de kommer med mellan 2 och 4 minuters mellanrum. "Ska det inte vara värre än såhär när de kommer så tätt?" kommer jag ihåg att jag tänkte.

 Vi äter frukost jag och Krister och vi pratar lite om att det värkar som att det håller i sig. Jag har inte mycket till ro i kroppen och bestämmer mig för att packa klart väskan, den skulle bara med. Annars kunde vi ge oss den på att bebisen skulle komma ut!
Ca klockan 1.30 så ringer jag in till förlossningen för att fråga om det här verkligen är riktiga värkar. Hur ont det ska göra för att vara riktiga värkar. Helt enkelt så ville jag höra efter ifall det var riktiga värkar jag hade. Fick prata med en barnmorska som hette Annelie. Hennes förslag var att ta en alvedon till och gå och lägga mig igen och hoppas på att få sova en stund. Och hon höll med om att det var ju lätt för henne att säga.
En av anledningarna till att jag var så osäker på ifall det var riktiga värkar var att de kändes bara nere i magen, precis som mensvärk - fast värre. Ingenting i ryggen och inget i resten av magen.

Jag tog en alvedon till och satte mig i bilen med Krister på väg mot stan. Han skulle jobba och det var tänkt att jag skulle hjälpa honom med tidningen för att sedan åka ut till mamma i Söråker och träffa Ing-Marie och Sven. I bilen så lättade värkarna lite, blev glesare och det var nästan skönt att åka bil, inte alls den där skräckresan många talat om och jag fick till och med sova emellanåt. Men att gå med någon tidning det var uteslutet. Utan jag satt i bilen i garaget och fortsatte vila emellan värkarna som började öka på sig lite igen, fortfarande så kom de ganska tätt. Jag klockade inte men tittade på klockan i radion och de höll sig med 10 min emellan som längst.

Väl ute hos mamma i Söråker så la jag mig i soffan med riskudden på magen. Riktigt varm hade jag den och så skönt det var! Värmde på den många gånger och klockade värkarna, de började hålla sig stadigt med mellan 3 - 5 min emellan och ca 45 - 60 sekunder långa. Och varje gång jag skulle kissa var ett helvete. För då kom det alltid två täta mega värkar som höll på att ta kål på mig!

Klockan 8 så vaknar jag på soffan förvånad över att klockan var så pass mycket, jag hade då fått sova en hel timme ostört! Mamma kom in i vardagsrummet strax där efter och frågade mig om jag hade ont. Lite ont hade jag väl men inte alls så att var tillräckligt. Försökte äta lite frukost, det gick sådär. Nästan direkt när jag vaknade så kom värkarna tillbaka och höll samma intervall som innan.

En dryg timma senare så började det onda att sprida sig över mot ryggen, men fortfarande värst nere i magen. Vetekudden hade slutat vara bekväm för länge sedan, nu var det att gunga från sida till sida med höften som hjälpte. Värkarna började sakta men säkert krypa ner till att komma med 2,5 - 4 minuters mellanrum och ökade till att bli mellan 1 och 2 minuter lång, vissa 2,5 men de flesta höll sig kring ca 1 minut och 45 sekunder. Med jämna mellan rum så glesades värkarna ut, då var det bara till att gå och kissa så kom de igång igen med 2 monstervärkar till att börja med. För att inte tala om hur lös i magen jag var under hela förmiddagen, på ljudet gick det inte att skilja på om jag kissade eller bajsade. Skrev ett sms till Krister 09.05 som löd "Du kanske ska förbereda chefen på att du kan behöva avbryta dagen. Dom gör ont i ryggen nu och är värre." Fick tillbaka att han trodde det var lugnt då jag inte hade ont i övre magen, att den bara var på väg att fixera sig, men han hade underrättat chefen.

Klockan 11 ca så ringde jag in till förlossningen igen för nu tyckte jag att det började bli jobbigt. Jag behövde andas igenom värkarna för att inte bli omöjligt grinig och de kom nu rätt regelbundet med 2,3 - 3,5 minuter emellan och var kring 2 minuter långa i snitt. Jag kunde omöjligt sitta ner, varken emellan värkarna eller medan jag hade värk. De kändes nere i magen och bak i ryggen men ingenting i resten av magen, där jag hade föreställt mig att man kände av värkarna. Barnmorskan svarade "att man i regel var välkommen in när man hade 3 värkar på 10 minuter, men så länge jag kände att jag kunde vara kvar hemma så fick jag givetvis vara det. Skulle det dröja längre än en timme så fick jag gärna ringa igen innan vi åkte in."

Mamma fick nu massera mig på ryggen under värkarna, jag vet inte hur mycket det egentligen hjälpte med smärtan men det kändes bra. Hon gjorde också i ordning lite nyponsoppa så att vi skulle kunna äta någonting. Det var gott med nyponsoppa, även fast att jag hade lite svårt att äta. När jag kom tillbaka till köket efter att ha varit på toaletten så stod det en skål med nyponsoppa på spisen, färdig med en gräddklick i. Jag frågade mamma om hon hade hällt upp mera till mig. Då tittade hon på mig som ett fån och undrade vems skål hon satt och åt ur? Hon hade då ätit upp det jag hade haft kvar. Stackarn, kan inte ha varit lätt att ha varit på väg att bli mormor.

I samma veva så ringde jag till Krister och förklarade läget och tyckte att han kunde ju försöka avsluta och lämna över brödkörningen till någon annan så att vi kunde möta upp på sjukhuset om en dryg timma.

En dryg timma senare tyckte jag att nu fick det vara nog av att springa runt hemma, jag ville åka in och ta reda på om det hade hänt någonting eller om jag bara gick runt och hade ont i onödan. Skrev ett sms till Krister kl 12.05 som löd "Du behöver inte sega <3". För att typ berätta att jag ville att han skulle sätta fart. Mamma, Pelle och Bella skulle in till Södra Berget tillsammans med Ing-Marie och Sven, de kunde inte ha packat långsammare! Precis innan vi åkte så ringde jag in till förlossningen igen och sa att jag bra gärna ville komma in nu, och jag var så välkommen!

Bilresan in till sjukhuset från Söråker var mycket värre än att åka från Gimåfors till stan. Väl framme så fick vi vänta lite på Krister sen så bar det iväg till Hiss 2. Jag tyckte det var onödigt att slösa tid i korridoren så jag pinade mig igenom de två värkarna som kom under tiden vi förflyttade oss mot förlossningsavdelningen. När vi gick in i hissen så mötte vi en undersköterska som hade varit på rast och köpt sig en glass. Hon log mot oss och var väldigt trevlig. Det syntes nog på mig vilken avdelning vi hade tänkt besöka och hon sa att hon kunde lika gärna släppa in oss så fick vi stå innanför dörrarna och vänta på en barnmorska. I korridoren hinner jag luta mig emot Krister igenom en värk som tog igen det jag sprang ifrån i stora korridoren, sen så kom det en barnmorska och visade oss in till ett undersökningsrum.

Fortsättning följer....

Kursiv = Journalanteckningar, och jag har inte koll på vad alla förkortningar betyder.

Måndag 7e Maj

Barnmorskan presenterar si - hon hette Margareta isberg, och visar in oss på ett undersökningsrum. Hon frågar lite hur graviditeten varit (okomplicerad), när värkarna kom igång och hur ofta de kom just nu. Och lite andra grundläggande frågor de brukar fråga på sjukhusen. Hon var väldigt lugn och allt fick gå i min egen takt och jag behövde inte bry mig om att svara när jag hade värk, det fick så gärna vänta tills efter värken så att jag kunde koncentrera mig på att andas. Hon kände efter hur bebisen låg i magen och undrade om vi visste vad vi väntade för sort. Att vi inte tagit reda på könet tyckte hon var lite extra spännande. Sen så kopplade hon upp mig på CTG och stod och kollade så den fungerade. Men hon fick inte riktigt till registreringen av Elofs hjärtljud så Krister fick sitta och trycka in den dosan lite. Sen lämnade hos oss ifred en stund med en knapp i handen där jag skulle trycka ifall jag kände några sparkar.

13.15
Gravid v 40 + 2, väntar sitt första barn. Värkar sedan igår kväll vid 20-tiden och som börjat tagit i mer sedan 8-tiden i morse. Uppger nu smdr (sammandragningar) med 3-5 min intervall sedan ett par timmar. YP: (yttre palpering?) höger vänt läge, ffd huvud fixerad i bäckeningången. Blodtryck 143/76. Kopplar CTG.

Barnmorskan kom tillbaka efter en liten stund då CTG inte registrerar några tydliga värkar, samt att den tappar kontakten med hjärtljuden titt som tätt. Hon står hos oss en stund och jag får säga till när det kommer värk så kluddar hon på CTG remsan. Sen så var det dax för en vaginal undersökning. Äntligen så skulle jag få veta om smärtan hittills hade varit värd någonting. Barnmorskan log lite och sa "Ja, jag brukar vara snål men du är öppen 4 nästan 5 cm och det finns inte mycket kvar av livmodertappen, ja nästan ingenting. Du har varit jätte duktig hemma, det ska du veta att det är långt ifrån alla förstföderskor som kommit såhär långt när de kommer in första gången. Här blir det bebis!" Det kändes svårt att ta till sig allt beröm, men det värmde och det var riktigt skönt att höra att det kommit så långt. Jag var helt inställd på max 2 cm och att vi skulle få åka hem igen. Hon frågade om jag kanske kunde tänka mig ett bad och skulle gå iväg för att skriva in oss så skulle vi få byta rum strax.

13.45
Inlägges på förlossningsavdelning. 19-årig 1-gravida 0-para.
Inkommer på grund av värkar i graviditetsvecka 40 + 2 (BP enligt ultraljud 120504, BP enligt senaste menstruation 120501)
Yttre palpation: huvudläge, fixerad i bäckeningången.

IU (inre undersökning?) [13:30] cervix utlånad, modermunnen öppen 4 cm. Buktande hinnblåsa.
CTG intagningstest: Normal
Fosterljud: 130 slag per minut, fosterljud normala.

VU (vaginal undersökning?) cx (cervix) sgs utplånad centralt riktad. modermunnen öppen 4-5cm buktande hinnblåsa. Ffd huvud ovan spinae. Har sammandragningar med 3-4 min intervall som Terese andas fint igenom. CTG lite svårbedömd. Basalfrekvens 125-135 spm. Bra variabilitet, acc finns, okomplicerade variabla decc (att fosterljuden sjunker) eventuellt i samband  med värk men svårt att säga då det är svårt att få till någon bra värkregistrering. Kontaktar förlossningsjour S. Turkmen för bedömining.

 När barnmorskan kommer tillbaka så får vi komma till ett eget rum och jag får byta om till sjukhusrocken, den stacks lite men det gick över. Under tiden så berättade barnmorskan att det blev nog inget bad för de ville sätta en elektrod på huvudet för att få koll på bebisens hjärtljud då de inte fick kontakt med dosan på magen (Hon kan ha sagt att hjärtljuden sjönk, men det är inget jag minns). Och då skulle de ta hål på hinnorna, vilket också kunde sätta mer fart på värkarna.
Jag fick lägga mig i gyn-ställning och vattnet gick precis när hon kände efter om det hänt något sedan hon kände sist. Så den där nålen de annars använder behövdes inte då hon knappt hann nudda med fingrarna på hinnorna. Det blev väldigt varmt och blött och det forsade verkligen fram de första sekunderna. Vattnet var klart och fint. Så satte hon elektroden på huvudet och jag fick en dosa fastsatt på benet.

Plötsligt säger dom att Elofs hjärtljud sjunker och det blev bråttom att få mig ståendes på alla 4, som tur är hämtar han sig fort och jag blir lugn. Det här är första gången jag uppfattar att hans hjärtljud spökar.

14.04
Skalp CTG-registrering inledd enligt ordination dr. Turkmen. Notering: PVK + bastest.

14.10 
Klart fostervatten avgår.

14.17
Fosterljud går ner mot 80 spm (slag per minut?). Terese ställer sig på fyrfota i sängen och fosterljuden hämtar upp sig efter en stund. Dr S Turkmen kontaktas och kommer till avdelningen.

Helt plötsligt så blir det mycket folk i rummet. Det visar sig vara skiftbyte precis när förlossningsläkaren Dr Sahruh Turkmen kommer för att se så allt står rätt till med mig och bebisen. Han presenterar sig och undersöker mig, rabblar en massa som jag fattar halv sju av då jag bara hör det han säger mellan värkarna. Vet att jag tänker "Vad han är lik läkaren i filmen 'se upp för dårarna' åtminstone så pratar han likadant". Men en sak snappar jag upp, 7cm. Tack och bock! Den biten gick fort och lätt!
Han har ett blodprov på bebisen huvud för att kolla så att hen är okey, han fick ta två prover då det blev något fel på det första. Men bebisen mådde bra och det är ju huvudsaken. När salen tömts så hade jag fått en ny gullig liten dam som barnmorska, Solveig Rutfjäll. Och undersköterskan var hon vi hade mött i hissen på vägen upp. Irene Davidsson hette hon. De hämtade ett gå/stå bord till mig och kom med en köttfärspaj och sockerdricka till mig då de tyckte att det var länge sedan jag åt. Sockerdricka var jätte gott men jag hade svårt att få i mig av köttfärspajen, några bitar blev det emellan värkarna. Problemet var nog att jag han inte riktigt tugga klart en tugga från det att jag hämtat mig från ena värken innan den andra började. Jag tänker numera ingenting i värkarna, utan andas bara och Krister ska stå bakom och massera mig i svanken, hårt. Jag fokuserar in i mig själv, blundar och andningen kommer av sig själv, om jag gör som jag tränat det vet jag inte men det fungerar och jag kan hantera smärtan utan att slå ihjäl någon.

14.25
Laktat 1,20

14,30
Övertag Solveig Rutfjäll. Terese andas jättebra igenom värkarna. 

14,40
Läkaranteckning.
Blev tillkallad på förlossningen på grund av avvikande CTG. Basalfrekvens 140/min bra variabl. Det har uppstått en djup komplicerad deccel som återhämtar sig senare.
VU öppen 6-7cm, utplånad, klart vatten rinner, ffd huvud i bäckeningång, occipute kl 9. i samband med VU får accel på CTG. 
Laktattest 1.2

Ordinerar
- CTG
- Laktat vb (vid behov?)

Jag hinner inte stå upp länge innan jag känner att jag är kissnödig. Får hjälp att koppla bort alla sladdar och jag får komma in på toaletten. Skönt att få kissa igen men värkarna som kom precis när jag kissat klart var inte att leka med. Tur jag fick Krister att följa med in på toaletten så jag hade något att stödja mig emot.
När jag kommit tillbaka till gå/stå bordet och alla sladdar är på sin plats så får jag en akupunktur nål uppe i huvudet som ska värka avslappnande. Om den fungerar vet jag inte men det blev inte värre. Och sen så fick jag prova lustgasen....

14.45
Kissat.
Tilltagande värkar, står uppe i RA-bordet.
Får lustgas/syrgas 50/50

Akupunktur GV20 ges i avslappnande syfte.

15.00
CTG basfrekvens 120-125 spm. Bra variabilitet. Acc vid värk. 50-60/2-3, styrka 2. Helt omöjligt att få bra värkregistrering. Bedöms normal.

Fortsättningföljer....

När alla kablarna var inkopplade igen efter toalettbesöket så fick jag prova lustgasen. Den luktade inte särskilt konstigt mer än att det luktade plast av masken. Det tog några värkar innan jag fick till tekniken med masken. Efter andra värken med masken var jag helt lost, minns att jag ska till antingen barnmorskan eller undersköterskan att "Det här var då en väldigt billig fylla!". "Jasså du säger det?!" fick jag till svar tillsammans med ett leende. Och nog kände jag mig full alltid, värre än min värsta fylla många gånger om. Tog någon värk utan masken och sen började jag om och fick lite bättre koll på när jag skulle sluta.

I samma veva försvinner all min tidsuppfattning. Jag tar värk för värk och vilar hårt emellan, det skulle inte förvåna mig ifall jag nästan somnade. En sak är säker och det är att jag tänkte inte på mycket annat än vad jag höll på med. Att stå upp och luta sig emot gå/stå bordet var underbart. Jag hade gärna velat luta mig lite mera men vågade inte för då kändes det som att bordet skulle tippa. Krister satt på fåtöljen bakom mig och jag tycker han hade någorlunda koll på när jag fick värk och det var dax att massera mig i svanken igen. Förutom en värk då jag ville ha massage, då jag vet att jag fick lov att sparka på honom för att han skulle reagera.
En av gångerna när undersköterskan eller barnmorskan kom för att titta till oss så pratade såklart hon och Krister med varandra, mig gick det inte att få många ord ur. De ska ha skämtat eller något för jag tyckte Krister sa något dumt/elakt och kallade honom för "Gubbjävel" i lustgasmasken under en värk, de trodde säkert att jag inte lyssnade. Krister har berättat för mig efteråt att undersköterskan/barnmorskan hade skrattat gott åt mig.

Så blir jag kissnödig igen och den här gången tycker jag att det är en massa jäkla sladdar som är i vägen innan jag i värkpaus tar mig till toaletten. Och självklart så kunde man inte få med sig lustgasen dit (de borde skaffa förlängningssladd!), fick pina mig igenom en värk hängandes på Krister innan jag kunde ta mig tillbaka till gå/stå bordet och lustgasmasken.

Det går en stund från det att jag kissat när jag efter en värk känner hur det, så som jag uttryckte det "Nu händer det massor, ring på klockan!" Jag kände hur det precis efter att värken var slut sjönk ner och skruvade sig inne i bäckenet. En väldigt konstig känsla men väldigt peppande då det borde betyda att hela förloppet gick framåt.

De kom in båda två tror jag och de frågade ifall jag ville lägga mig på sidan i sängen. Jag tackade nej, att stå upp kändes bra. Två, tre värkar senare hade jag ändrat mig, att ligga ner på sidan lät som en väldigt bra idé! Fick hjälp att lägga mig på höger sida och barnmorskan visade Krister hur han kunde trycka under mina knän när jag hade värk. Har ingen aning om hur det fungerade men det kändes jäkligt bra just då.
Får ligga så ett tag och jag vet inte om det gjordes någon undersökning av mig då.

Efter en stund så fick jag testa att ställa mig på knä över ryggstödet på sängen, lustgasen höjdes också då, men det gick inte alls för då blev jag illamående direkt! Så den ställdes ner till det jag hade innan.
Elof tyckte inte heller om att jag stod på knä så jag fick lägga mig ner på sidan igen. Det här är andra av de två gångerna som jag är medveten om att hjärtljuden sjunker under förlossningen.

15.20
Kissat

16.25 
Provar att stå på knä en stund men fosterljuden går genast ner till 80 under värkpaus. Vänder åter till höger sidoläge som Terese tycker är bäst.

 Fortsättning följer...


Jag har en ändring jag behöver göra i min förlossningsberättelse, inte så viktig kanske men det är lika bra medan jag kommer ihåg så att det ändå blir rätt när jag har skrivit så detaljerat.

På morgonen hemma i Söråker så kom mamma ner till mig kring klockan 6 på morgonen och inte klockan 8 som jag skrivit tidigare. Hon hade hjälpt mig värma vetekudden några gånger, vilket jag helt hade glömt bort när jag skrev. 

Sen så har jag en sak att fylla på med också. Jag har läst och hört om så många andra som haft sin stund av "Jag kommer dö!" eller "Nu åker jag hem och kommer tillbaka en annan dag!" osv. Och jag har alltid tänkt att så där kommer då inte JAG att vara/säga...

Det blev väl kanske inte riktigt så dramatiskt, men innan jag la mig ner på sidan i sängen så hade jag en liten dipp i ork och självförtroende. Det var i en paus mitt bland några väldigt tuffa värkar som jag i lustgasmasken gnällde ett "Nu vill jag inge mer!". Jag vet inte vad jag fick för svar eller av vem, men jag vill minnas att det var någon som tröstade och peppade mig till att det ville jag visst det.

En annan rolig händelse som jag glömt och nämna är att ganska så tidigt efter att jag börjat stå i gå/stå bordet så ringde min telefon. Det var en tant på vävningen som ringde, Krister svarade. Hon undrade ifall jag kunde ta med mig ägg när jag kom dit. När Krister sa att det skulle bli svårt då vi var inne på förlossningen så blev hon väldigt glad och skulle minsann hälsa alla vart vi var någonstans. Om inte annat så hade de nog kunnat gissa, för jag brukar inte missa att gå på vävningen.

Måndag den 7e Maj

Jag är rätt så borta inne i min egna värld, där jag ligger och tar värk för värk på höger sida i sängen. Krister trycker upp mina knän i värkarna och det känns bra. Barnmorskan kommer lite nu och då och pratar peppande med mig, det är något speciellt med hennes röst! Hur djupt jag än må vara i min bubbla så tränger hennes röst in och jag hör varje ord helt klart, trotts att allt annat känns som en enda dimma - helt oviktigt.

Jag har noll koll på vad barnmorskan sa till mig, men jag vet att det kom en hel del beröm för min andning och att jag kämpade på riktigt bra!

Efter en stund så fick jag hjälp att sno runt på kroppen så att jag hamnade på vänster sida istället. Om det var i samband med att jag vände på mig eller en stund senare kommer jag inte ihåg men när jag låg på vänster sida så gjorde barnmorskan en ny kontroll. Om jag var helt öppen eller inte kommer jag inte ihåg om hon sa någonting om, men hon förklarade för mig att även om jag ville så fick jag inte krysta för bebisen behövde snurra lite till. Att hon förklarade just varför jag inte fick krysta gjorde det lite lättare att få motivation att hålla emot när den första viljan att trycka på kom, än om hon bara sagt att jag inte fick.

16.40
VU: Ymm. retrahwrad. Ffd. huvud strax nedom spinae. CTG bedöms normal. Basfrekvens ca. 110 spm. Bra variabilitet. Acc. finns. Enstaka okomplicerade dec. vid värk. Palperar då värkreg. ej går att registrera i sidoläge.

Helt plötsligt så känns det som om att jag är ensam i rummet och jag sträcker mig upp för att se om det är någon mer än mig och Krister i rummet. Och det var det, de stod ju där på andra sidan rummet tysta för sig själva. Så skönt att de var där, men utan att störa i onödan. Men ju längre tiden gick så blev det allt fler små kontroller där de bara kollade läget, förmodligen för att det visste att det troligen snart skulle komma krystvärkar. Även fast att en annan inte hade en tanke på hur nära eller långt bort det kunde vara.


Så kom den. Den första krystvärken som kroppen själv svarade på. Jag hade aldrig känt på något liknande och vet inte vad jag ska jämföra det med. Att vara så hjälplös inför kroppens vilja, att inte kunna stoppa den, samtidigt som man själv inte vill annat, en sån otrolig innerlig kraft! Jag vet att jag direkt när den var slut såg inom mig hur jag måste ha sett ut när hela kroppen krökte sig i en båge. Och jag förstod direkt varför korna ser ut som de gör när de får sina krystvärkar - jag kände mig precis så som de såg ut att känna sig.


Jag tittade på klockan här ungefär, den visade ca 17.40. Jag blev chockad av att klockan inte var mera och lite kände lite skräckblandad förtjusning inför att det skulle bli bebis SNART!

Den första krystvärken kom såklart inte ensam, de som kom efter den första kändes precis lika kraftfulla. Det känns konstig att säga, men jag njöt verkligen av krystvärkarna och kroppens svar på dem. Det gick inte att styra på något vis, bara att hänga på. Enormt häftigt och nu fyra veckor senare så kan jag fortfarande minnas känslan av den okontrollerbara kraften i kroppen och bara njuta av känslan. Helt klart det fräckaste jag varit med om!

Efter att barnmorskan kikat hur det såg ut under en krystvärk (vad hon nu kikade efter) så sa hon att jag fick trycka på lite om jag ville. Det kändes bra att få trycka på lite och mycket av smärtan försvann.

Mitt i när jag får värk så hör jag att de börjar pratas om kläder, de ville att Krister skulle plocka fram de första kläderna så att de kunde lägga in dem i ett värmeskåp. Barnmorskorna fick sig ett gott skratt då, för jag la all min kraft under värken på att få fram ett "Traktorstrumporna, ta traktorstrumporna!". Ungefär som att det var det absolut viktigaste, sen fick han ta vad han ville så länge som bebisen fick sina traktorstrumpor.

Sen satte det fart och vi kämpade alla på bra för att få mig på rygg i gynställning. Det var aldrig något snack om i vilken ställning jag skulle få föda. Jag var för djupt i min egna värld för att få fram att jag hade velat annorlunda samtidigt så litade jag på dem att de visst bäst. Och det kändes rätt okej att ligga på rygg ändå, annars hade jag nog sagt till. Att jag inte fick välja, tror jag till stor del berodde på att hans hjärtljud var och hade varit så ostabila. De kollade upp när jag hade kissat sist och innan jag visste ordet av så hade de hunnit tappa mig på urin genom en kateter, vilket var lite obehagligt.

17.40
Urintappad. Sparsamt utbyte. Ffd huvud mot bäckenbotten. Börjar krysta i sittande. Några djupa komplicerade dec. ner till 60 spm. som hämtar upp sig till basfrekvens 120.

Väl på rygg när jag ska till att börja krysta "på riktigt" så får jag jätte svårt att känna när jag har värk eller inte, när de börjar eller när de slutar. Som tur är så guidar barnmorskan mig jätte bra. Jag får bedövningsspray och en varm blöt handduk emot underlivet och det är så skönt, hon byter ut den ofta då den känns som bäst när den är så varm att den nästan är för varm. Och pricken över i:et när det gällde smärtlindring, Krister fick kalla handdukar att lägga på magen - så underbart! Under tiden när jag krystar så kan jag inte komma ihåg att det gjorde så speciellt ont eller spände, men jag vet att jag fick fokusera på att andas emellan värkarna och att det ibland blev ett gråtgnälligt "aj, aj, aj" istället. Krister var ett underbart stöd och hjälpte mig super bra med masken (som nu bara levererade sygas) vilken jag andades i emellan värkarna.

Vid ett tillfälle så förstår jag på barnmorskan och undersköterskan att det har kommit lite bajs, jag kände inget och det var då det absolut sista jag tänkte på just då att ev skämmas eller tycka att det var pinsamt att jag hade "bajsat på mig". Det är ju både naturligt och vanligt.

Jag blev överröst med beröm och peppning under krystningen och det går tydligen framåt i lagom snabb fart. Även om jag inte tycker att jag känner att det händer någonting och tillslut så börjar jag tycka att det känns lönlöst, även fast att de sagt att de kunde se huvudet och att det var en massa hår. Jag kunde ju inte känna att bebisen kom länge och längre ut. Men så kom vändningen, i och med att Krister sa "Nu kan jag snart se öronen!". Det gav mig kraft, och det gick fort tills de sa att ansiktet började synas.

17.50
Djupa komplicerade dec. ner till 60 spm. som hämtar upp sig till 100-130 spm mellan värkarna. Mycket fin och snabb progress. Terese jobbar oerhört bra. 

Så säger barnmorskan något i stil med "Nu är det inte många krystningar kvar" i en värkpaus. Då tror jag att det låste sig, eller något. Jag börjar tycka att det dröjer länge innan nästa värk kommer, så börjar undersköterskan att stryka/kittla mig på magen för att stimulera igång värken och strax där efter så säger barnmorskan åt mig att jag skulle "knövla" bröstvårtorna så att vi skulle få igång värken. Jag har ingen aning om att hjärtljuden har fortsatt att sjunka så allvarligt under värkarna, men någonstans inom mig känner jag på mig just nu att något inte är som det ska. Och blir stressad av att värken inte vill komma, jag känner hur den är på väg men det kommer inte tillräckligt med värk. Men tillslut så och jag hinner knappt börja krysta tycker jag innan hon säger åt mig att sluta. Jag känner hur hon vickar bebisen fram och tillbaka och sen så försvinner han bara ut och upp på min mage, varm och kladdig.

Han gnyr direkt och vi får en varm handduk över oss. Vi får gnussa honom lite på ryggen innan han kommer igång att skrika ordentligt. Jag håller min hand under rumpan på honom och tycker mig känna en pung. Barnmorskan frågar om vi kollat vad det är. "Det är inte viktigt" svarar jag. Hon och Krister kikade efter när de lyfte på täcket för att klippa navelsträngen. Vem som nu skulle göra det. De hade vi ju inte pratat om, men jag insisterade på att Krister skulle klippa, för så hade jag ju föreställt mig att det skulle vara.
Jag hinner knappt reagera innan undersköterskan har gett mig Syntocionon, jag som inget ville ha. Och jag ångrar såhär i efterhand att jag inte var mer på alerten, eller hade pratat något med min barnmorska om det innan förlossningen. Moderkakan kommer fram nästan av sig själv och jag tycker inte alls att det kändes som att behöva föda igen. Hon konstaterar att jag fått två små bristningar som hon syr med ett stygn vardera. Den här gången svider bedövningssprayen nått jävulst!

Jag var väldigt snabb med att säga att jag ville titta på moderkakan innan den slängdes, vilket vi givetvis fick. Hon höll upp, visade och förklarade vad som var vad.

Känslan jag känner när Elof ligger där på mitt bröst går inte att beskriva annat än med "ren villkorslös kärlek" och jag blir rörd till tårar av att bara tänka på hur det var. Han var så fin, så perfekt och helt obegripligt att det var jag (tillsammans med Krister) som skapat, närt och burit detta vackra under.

18.01
CTG registreting avslutad.
Födelse. Kön: pojke. framföds i framstupa kronbjudning. Navelsträngen 2 varv runt kroppen. Rentorkas och lägges till mor. Apgar 9-10p. Prov för blodgaser tas enligt PM.
Ansvarig vid förlossning: Barnmorska: Solveig Rutfjäll. Undersköterska. Irene Davidsson.

18.02
Annan medicinering lägges, Syntocinon 8,3ug/ml 2ml.

18.10
Avgår placenta + hinnor fullständigt. Liten bristning i vagina + labia min. dx. som blöder. sut. med 2 inre Vicryl. Xylocainspray.

Jag kunde inte sluta titta på honom när han låg där på mitt bröst. Och medan Krister skickade sms till Elof syskon och deklarerade på Facebook att han också kunde göra pojkar, så började vi ge oss på det här med den första amningen. Jag var så rädd för att flytta på honom, hjälpa honom, ja ens röra vid honom. Det kändes så sårbart, denna första stunden. Det fick inte gå fel. Jag hade ju läst om hur viktig den första amningen var, dels med tanke på råmjölken men också för den fortsatta amningen. Efter vad som kändes som en evighet tog han tag och sög. Fast jag tyckte inte att det såg rätt ut. Hakan i, näsan fri har jag ju läst/sett att det skulle vara, men här var det tvärt om. Förmodligen på grund av formen på mina bröst (vilket vi fått brottas med efteråt också.).




Så var det dax för vägning, mätning och påklädning innan han lindades in i en handduk och jag fick honom i min famn. Att duscha var underbart och den omtalade brickan var inte någon höjdare, men jag fick en köttfärspaj igen. Den här åt jag upp!
Jag får enormt med beröm av både barnmorska och undersköterskan. Den här typen av förlossning levde de länge på. Och undersköterskan sa att det här hände inte ofta att hon släppte in någon efter rasten och att bebisen var född innan arbetspasset var slut. Det kändes väldigt svårt att ta emot allt beröm, hade jag verkligen åstadkommit något så speciellt eller varit bättre än alla andra mammor som också föder sina barn? Nu i efterhand så kan jag känna att jag var nog väldigt duktig och det gick väldigt smidigt, men jag känner mig inte bättre än andra mammor. Men en sak är klart, jag var helt klart bäst på att föda mitt egna barn och ingen kunde ha gjort det bättre!

Krister åkte iväg med handdatorn som han har i jobbet till lastbilen i Birsta och sen handlade han lite gotta till oss att mysa med. Under tiden så ringde jag och pratade lite med mamma, pappa och mormor, samt smsade och skrev på Facebook. Här skulle det förmedlas att vår sov var född!

Holgers förlossningsberättelse - repost

Detta inlägget är en repost av Holgers förlossningsberättelse, då den ursprungligen publicerades delat i flera inlägg.



Lillebrors Förlossningsberättelse del 1
Fredagen den 16e januari 2015

Fredagen var som vilken dag som helst egentligen. Jag mådde varken sämre eller bättre än någon annan dag under graviditeten och bebis betedde sig som vanligt i magen. Men mitt på dagen fick jag ett ryck och skurade hela badrummet med diskborste och såpa. Behöver jag nämna att det doftade gott? Det tog sin tid, men så rent lär det nog inte bli igen på länge.

På kvällen drog jag sedan iväg ensam med Lovis för att fixa veckohandlingen, en helt oplanerad sådan vilket innebar 500 varv inne på Ica och en jänta som var annat än nöjd över att det tog sådan tid. Tungt med bråkig Lovis som helst ville bli buren. Tungt med full kundvagn. Tungt med fulla kassar till bilen. Och inte lika tungt med en snäll sambo som kom och bar kassarna upp för trappen. Fast var gjorde det, den här dagen verkade jag ha massor av energi.

Under hela graviditeten har jag bara haft någon enstaka sammandragning som jag känt av mer än att jag märkt att magen blivit hård. Fast nu under sena kvällen när jag satt och tittade på tv så började de komma sammandragning på sammandragning som faktiskt var lite obekväma. Nämner det för Jessica som i de närmaste ber till gudarna att något ska vara på gång, då morgondagen lördag är sista chansen för att hon ska ha möjlighet att vara med på förlossningen. Vi vågar inte hoppas på att detta ska betyda något, varken jag eller Jessica. Så när Krister frågar innan han lägger sig ifall han kan jobba imorgon som planerat eller inte så säger jag "Åk och jobba du, annars kan man ju ge sig den på att det absolut inte kommer bli något barn imorgon".

Krister hoppar i säng och jag sitter kvar uppe surrar med några kompisar, kollar på tv och laddar ner en värktimer. Sammandragningarna fortsätter komma, de gör inte ont men är ändå av en annan karaktär än de sammandragningar jag haft under graviditeten, de är obekväma. Tanken finns där bak i huvudet att de skulle kunna vara förvärkar, eller kanske till och med riktiga värkar som inte tagit fart än. Hur som haver så kan inte nyfikenheten hos mig tyglas och jag klockar sammandragningarna, vilka visar sig komma ganska jämnt med 3-7 min mellanrum och varar 30-60 sekunder.

Klockan blir ganska sent, en del av mig vill stanna uppe för att inte riskera att det skulle avta om jag somnade och den andra delen av mig vet att jag är ensam med barnen halva dagen imorgon och de har ingen som helst hänsyn för att mamma gärna sover till klockan 9. Beslutet att gå och sova var således inte särskilt svårt att ta. Och sova, de fick jag göra.

Lördagen den 17 januari 2015

Jag sov hårt och gott utan ett enda uppvaknande av värk eller behov av toabesök ända tills Lovis väckte mig skoningslöst kl 7 genom att kasta sig över mig och magen fram och tillbaka. När jag väl erkände att jag var vaken så visade det sig att Elof också var vaken och tack och lov hade de humöret på topp båda två! Ligger där och pratar med dem, ber Elof hämta min telefon för att kolla vad klockan är och vad är det jag känner? Är jag inte öm i magen som av mensvärk? Så där som jag varit när värkarna precis ska till att komma igång vid mina tidigare förlossningar?!?.....

Lillebrors förlossningsberättelse del 2
Lördag 17 Januari 2015

Jo visst var det en känsla av mensvärk jag vaknade med där vid 7 tiden när Elof och Lovis tyckte de var dags att göra morgon. Krister hade åkt till jobbet vid 5 tiden, men innan han åkte så frågade han mig om det var något på gång, vilket jag sa att de inte var. För när jag var upp på toa då vid halv fem så hade jag ju inte känt av något på hela natten och inte då när jag var vaken heller, så iväg till Hudik med Krister!

Då både barnen och framförallt jag själv vaknade hungriga så blev det serverat frukost direkt! Och det tog inte lång tid innan mensvärkskänslan började bryta ut i vågor. Tog en första klockning medan vi åt och de kom med 3-5 min mellanrum och varade i ca 40 sekunder. Smärtan var inte så farlig, behövde inte stanna upp för att möta värkarna men det var helt klart rätt typ av smärta för att göra mig glad! Samtidigt har jag ju fått höra att trean ska vara lurig, många får tydligen värkar som bara mesar på för att sedan avta. Jag vågade ännu inte hoppas allt för mycket på att det verkligen skulle vara på gång, även fast att Elof och Lovis förlossningar inte haft några tveksamheter för sig utan när de väl börjat har de aldrig avtagit.

Någon annan som blev glad över att sammandragningarna från igår nu fortsatte och gjorde lite ont var såklart Jessica. Hon överöste mig med pepp och strikta instruktioner för vad jag skulle göra så att värkarna inte skulle avta. Jag valde att städa undan alla leksaker som fanns i vardagsrummet, de hade inte blivit gjort på några dagar och skulle jag nu hålla till i vardagsrummet och föda barn vore det i alla fall lite praktiskt om inte varenda pryl låg i vägen för mig. Givetvis meddelade jag Krister och Britta också, de fick varsitt SMS med informationen om att jag hade värkar.

Vid 9 tiden bedömer jag värkarnas smärta som en 3,5 när 10 är värsta tänkbara värkarna och Jessica hotar mig med att om de inte har kommit igång ordentligt före klockan 18 så kommer hon inte hinna med förlossningen. Men en timme senare konstaterar jag att det här är inte falskt alarm, värkarna kommer med 3-4 minuters mellanrum och är alla dryga 40 sekunder långa. Smärtan bedömer jag till 4,5-5 och vill helst stanna upp och andas genom värkarna. Jessica får order om att det kan vara dags att röra sig mot Matfors, då jag börjar inse att om det här inte stannar av eller tar en paus så kan bebis faktiskt vara ute före klockan 18. Och Krister som jag inte hört något av ringer jag upp, för nu vill jag faktiskt ha bekräftat av honom att han läst att förlossningen har startat samt att jag ville ha en tid när han kunde tänkas vara hemma igen. Han hade såklart inte sett SMSen jag skickat, men stressfria mannen kan man inte stressa på med någonting, åtminstone inte så att det märks. Körningen hade gått över förväntan i alla fall och han skulle vara hemma till 12. Skönt, då hade jag en tid att sikta in mig på hur länge jag skulle få hjälp med barnen så att jag helt kunde fokusera på mig själv under värkarna.

Nu var det dags för köket att få sig en omgång. Något vettigt skulle jag väl göra mellan värkarna?!? Så jag sanerar köket, det blir inte särskilt effektivt jobbat då jag blir avbruten av värkar och barnen men lagom till att barnen börjar bli griniga av hunger är köket städat. Får meddelande av Krister att han är på väg hem från stan så jag skickar honom att köpa lite godis på Ica, det finns ju inget hemma och det finns inget som är så gott efter förlossningen och dagen efter med intensivamningen som smågodis! Jag ringer också till Britta, vi bestämmer att hon ska äta lunch och sen röra sig hit, ungefär 13.30 räknar hon med att vara på plats.

Makaroner och kall korv är vad som hamnar på menyn. De är snabbt, uppskattat av barnen och lättätet för mig, något tyngre hade jag inte förmått mig att äta. Jag hinner precis få i mig den pasta jag får plats med när Krister kommer hem och kan ta över matserveringen till barnen. Jag måste nu stå upp och rulla på höfterna under värkarna och sista halvtimmen med hungriga griniga barn hade gjort att jag flera värkar i rad inte kunnat möta dem på ett bra sätt. Jag var genomblöt av svett, trött och längtade efter att få ställa mig i duschen.

Kristers reaktion på att jag måste avbryta det jag håller på med för att ta värkarna är ett stort leende som strålar av stolthet, lycka och lugn. En känsla som snabbt sprider sig till mig och jag får det genast enklare att möta värkarna när han har kommit hem. Inom 15 minuter efter att han kommit hem står jag i duschen. Det är varmt, skönt och avslappnande. Värkarnas intensitet lindras och jag känner att jag får vila och ladda batterierna lite. Klockan är ca 12.15 och jag vet att Jessica anländer när som helst.

Lillebrors förlossningsberättelse del 3
Lördag 17 januari 2015

Jag står i duschen när Jessica stormar in, pinknödig som tusan och speedad till max. Det märks väl att hon är exalterad över att äntligen vara på plats. Vi småpratar mellan värkarna och vid varje värk blir det knäppt tyst då jag får avbryta mitt i meningarna för att fokusera på att andas. Det går inte obemärkt förbi och Jessica utbrister ett förväntansfullt "åh, jag älskar att du blir tyst". Och än så länge är jag beredd att hålla med henne. Även jag kände glädje och förväntan med varje värk som kom, mitt tredje barn var på väg och om allt fortsatte som de skulle så skulle hen få födas här i vårt hem.

Efter en stund kände jag inte längre för att duscha utan ville komma ut och röra på mig lite mer. Tänkt och gjort så drog jag på mig badrocken och gick ut till de andra i lägenheten. Trött i fötterna hade jag börjat bli efter att ha stått upp stora delar av dagen hittills så några minuter sittandes i soffan var skön avlastning, fast jag fick ju avbryta vilan för att ställa mig upp under värkarna. Att sitta ner var det inte tal om. Jessica hade med sig en liten goodiebag till mig. Eller liten och liten, det var en stor pappkasse med saker hon plockat ihop till mig och bebisen. Det kändes surrealistiskt men ändå så nära att titta och hålla i tygblöjor och amningsinlägg som jag mycket väl kunde få användning av innan kvällen var slut!

Närmare halv två dyker doulan Britta upp med sin härliga energi och sitt lugn. Nu är alla på plats och allt är i sin ordning. Barnen leker lugnt och alla är på bra humör. Vi små pratar mellan värkarna och jag går runt i morgonrocken eller hjälper Elof leta legobitar i lådan. Jessica nämner något om avundsjuka för att jag håller på och föder barn. Men hon ville inte byta underliv med mig efter att jag berättar att det känns som att jag har en stor boll i underlivet, konstigt nog. Värkarna fortsätter komma med ca 3 minuters mellanrum och är mellan 45-60 sekunder långa, jag hanterar dem genom att gunga/rulla på höften samtidigt som jag gör små studs rörelser från fötterna upp genom hela kroppen. Jag blundar och fokuserar in i mig själv, sluter mig i min värkbubbla, tankarna är blank och jag bara andas. Sen vaknar jag upp igen och fortsätter där jag var när värken började.

Jag får höra att jag hanterar värkarna superbra och att de märker att värkarna blir intensivare. Själv märker jag att jag går djupare och djupare in i min värkbubbla och att jag är trött i benen. Så jag bestämmer mig för att gå in i duschen igen. Det är skönt att duscha, när värken kommer så slår jag på hett vatten på ryggen, det tar av toppen på värken. När värken är över så vrider jag tillbaka på svalare vatten och det är skönt att kyla ner mig lite och hämta kraft. Så händer det något. Något som ger mig en ofantligt stor laddning ork och glädje. Barnen vill komma och duscha med mig och jag låter dem komma. Vi duschar tillsammans, precis som vilken dag som helst. Förutom att just idag är det inga bråk om att när mamma vill vara under duschen så får hon det och när värken är slut så leker och skrattar vi tillsammans. Det är så pass lugnt och rofyllt som de kan bli med Elof och Lovis i närheten, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Men så hjälper inte duschen längre och jag känner mig lite rastlös, jag behöver något annat.

Holgers förlossningsberättelse del 4
Planen är att jag ska gå ut ifrån badrummet efter att jag har torkat mig och tagit på mig badrocken, fast jag kommer inte så långt. Värkarna tar fart igen med besked, smärtan har flyttat över till ryggen och är där för att stanna. Av en tillfällighet hänger jag mig över tvättmaskinen och Britta som också är inne i badrummet börjar massera min svank, hårt. Jag vet inte om jag skulle säga att det är skönt. Men det bryter bort värksmärtan och gör den uthärdligt. Jag är långt borta i min värkbubbla mellan värkarna för att komma tillbaka lugn och glädjefylld i värkpauserna. Det tar på krafterna med de nu mycket starkare värkarna, men det finns mer kraft kvar att ge. Vart denna kraft kommer ifrån är svårt att beskriva, det jag vet är att den fylls på under värkpauserna när vi alla ler, skrattar och pratar om att vi rör oss närmare målet.

Jag blir kvar där i badrummet lutandes emot tvättmaskinen, den var precis lagom hög, stod stabilt och jag fick massage i ryggen, först av Britta och sen av Krister. När värken var slut och jag började rulla på höften igen byttes massagen emot lätta strykningar över ryggen för att hjälpa mig att slappna av. Det blir ett gäng värkar som hanteras på det viset. Jag har ingen tidsuppfattning alls och ber Jessica klocka värkarna för att få en liten koll på läget, vilket är stabilt från tidigare med värkar på ca 60 sekunder var tredje minut. Får också veta att klockan är strax efter klockan 16. Jag reflekterar inte så mycket över vad klockan är egentligen, det känns oväsentligt i sammanhanget. Men att jag skulle hålla på till sena kvällen så som de mammor som följde förlossningen via en facebook-grupp trodde jag då definitivt inte då jag liknade smärtan och intensiteten på värkarna med när jag var ca 8 cm öppen under mina tidigare förlossningar.

Även om jag kände mig full av kraft så höll inte mina ben och fötter med om samma sak. Och efter att ha planerat en förflyttning så tar jag en värk till innan jag förflyttar mig till vardagsrummet. Ställer mig på knä hängandes mot vardagsrummet och hinner precis få kuddar under knäna innan det är dags för nästa värk. Att kunna lägga stora delar av min tyngd på vardagsrumsbordet och låta magen hänga kom som en befrielse och jag börjar nu vila allt mer mellan värkarna. Jag skulle kunna tänka mig att jag är ett rätt så trist sällskap just nu när jag är lika långt borta mellan värkarna som när jag har värk. Som tur är så var vi inte samlade för att vara sociala, vi var samlade för att föda barn och det börjar närma sig.

Jag vet att jag tänkte att "normala kvinnor hade åkt in till sjukan för länge sen, om inte annat så är det dags att åka in nu om jag ska ha en chans att hinna in". Det var en tanke som jag slog bort lika fort med "men varför skulle jag göra det? Jag är precis där jag vill vara" och längre kom jag inte innan det var dags för nästa djupdykning ner i värkbubblan. Jag pratade senare lite om att det kändes ovant och lite jobbigt att inte veta hur mycket av allt arbete som var gjort, men svarade mig själv i samma andetag att det ändå inte skulle spela någon roll då de inte ger något svar på hur mycket som är kvar. Någon värk senare frågar Jessica mig om det är något jag vill ha/vill att hon ska göra. Hon och alla andra får ett kort men koncist svar. "Krystvärkar!". För de är de enda jag känner att jag längtar efter, det enda jag känner att jag behöver, resten det har jag redan.

Holgers förlossningsberättelse del 5
(Kuriv text är citat från Brittas förlossningsberättelse till mig)

Så har jag bett öppet om krystvärkar. Jag berättar även för omgivningen att det här med värkar är inte så roligt längre och så är fasen där många kvinnor uttrycker en känsla av hopplöshet, ånger eller dödslängtan nådd.

16:30 glesare mellan värkarna. Jag tänker att detta kan vara pausen före krystningsfasen men säger inget. Signalerar bara till Krister och Jessica att det antagligen snart är dags. Lovis är intresserad av mamma och tar snart efter hur vi andra gör. Klappar henne på ryggen och är mycket uppmärksam på allts som sker.

Jag vilar hårt mellan värkarna, sover inte men känner mig djupt försjunken som i en dvala. Känslan av trygghet är överväldigande och den omtanke Lovis och Elof visar är mycket stärkande. Att få jobba med värkarna själv utan att vara ensam, precis så som jag vill ha det. Jag har ingen som helst tidsuppfattning och har därför ingen känsla för att jag har glesare mellan värkarna. Knäna är ömma och magen känns tung så jag sätter mig upp mot soffan. Jag är varm, så det svalkar skönt att öppna upp morgonrocken. Att vara naken är inget som bekymrar mig.

Så kommer det en värk, en annan värk, en värk i gränslandet mellan vanlig värk och krystvärk. En värk som är över innan jag förstått hur jag ska bemöta den, att använda samma fokus som innan hjälper inte och inte heller att försiktigt pressa ner i värken. Att det var en värk av en annan karaktär går inte omärkt förbi och när nästa kommer är vi alla mer redo, även den värken är i gränslandet men det känns ändå lite bättre att pressa ner i värken. Nästa värk är det inte någon tvekan längre, det är en krystvärk. Det känns bra att pressa ner i värken och än bättre att göra det för att jag känner att kroppen är redo inte för att någon talar om att det är dags.

Jag sitter alltså fortfarande ner snett på rumpan lutandes emot soffan, inte alls så som jag hade tänkt föda fram detta barnet och det var svårt att få kraft att krysta. Men där hade jag blivit kvar om inte Britta frågat mig direkt när värken var slut om jag ville byta ställning tills nästa värk. Själv var jag för djupt avslappnad mellan värkarna för att hinna påbörja en förflyttning självmant innan nästa värk. Det blev knästående, hängandes över armstödet på soffan och i nästa krystvärk känner jag genast vilken bättre kraft jag får att pressa ner i värken. I värkarna krystar jag helt efter en inre känsla, varken mer eller mindre och jag känner mig fri i mitt födande på ett helt annat sätt än jag gjort de andra gångerna. Så känner jag hur huvudet tränger allt längre ner och ber om att få en varm handduk redo till nästa värk. Det känns bra med värmen och efter värken är slut uppmanar Britta och Jessica mig att känna efter med handen. Jodå där finns en bebis, där finns ett barn, det är nära nu!

16:38 Krystvärkar..?
16:49 Krystvärk!! Jag hämtar handdukar och förbereder en varm trasa att ha beredd. Jag hjälper Terese att placera den och känner samtidigt det hårda huvudet alldeles innanför. Jag ber henne att känna själv och uppmuntrar Krister att assistera i sista skedet.


Så kommer nästa värk, en värk med kraft och jag balanserar mellan ett så lätt tryck som jag bara kan och att slappna av. Jag har en inre spärr mot att ta i så jag lyssnar på den. Så hör jag hur Krister utbrister "Nu ser jag!" och det blir för en liten stund tumult artat. Denna värk med kraft, där jag tycker att jag gör ingenting blir jag snabbt överraskad och varse om att det händer massor! Jag känner med handen och inser att hela huvudet kommer på denna värken. Så känner jag hur värken klingar av samtidigt som jag får uppmaningen från Jessica att det bara är lite kvar. Jag reser mig upp lite och uppger förtvivlat "men jag har ju slut på värk". Men det gör inget, för i den rörelsen med mina och Kristers händer redo att ta emot så spricker fosterhinnorna, vattnet går och fram föds vårt barn. 

Vi får tillsammans ta emot vårt efterlängtade barn och Krister konstaterar snabbt för alla att det blev en lillebror. Jag känner hur detta lilla liv i mina händer lever, han provar att andas med ett litet gny men tar inte i ordentligt. Navelsträngen ligger över hans axel och vi hjälps åt att lyfta lös den. Han skriker inte riktigt men jag känner hela tiden att navelsträngen pulserar, att han lever och att han försöker andas. Så jag lyfter upp honom emot kroppen, får en handduk att lägga om honom och han får till ett ordentligt födelsegråt. Även om jag inte han bli orolig så drar jag en suck av lättnad. Det är få som vet det men det är helt okej att det tar över en minut innan bebisen andas själv så länge som navelsträngen lämnas intakt. När jag tittar på filmen så ser jag att det tog ca 40 sekunder innan Holger kom igång med sin andning själv.

Jag andas ut lite och bilder tas. Jag hör Britta nämna klocklaget 17.18. Mina knän är ömma och jag får hjälp att ställa i ordning så att jag kan sitta på golvet emot soffan igen. Mer bilder tas och jag är så fylld av ork och glädje som det bara är möjligt. Nu vill jag skrika ut till hela världen att vårt barn är här! Efter en liten stund letar Holger efter bröstet och jag hjälper honom hitta det. Han får ett bra tag och vi ammar nästan 20 minuter innan han somnar. Vi har koll på navelsträngen och strax efter att han har tagit bröstet så är navelsträngen vit, slapp och tömd på blod. Jag känner hur jag värk igen, provar pressa med i värken men den klingar av snabbt. Det går en liten stund tills att jag får värk igen men den här gången kommer moderkakan fram med ett väldigt lätt tryck från min sida. 


17:18 Föder pojke. Föder knästående vattenavgång samtidigt. Lite blod. Allt går fort och plötsligt håller Terese ett litet barn i sina händer. Jag torkar bort slem och blod från golvet och hjälper Terese att sätta sig till rätta. Allt känns fortfarande lugnt och vardagligt. Elof tittar på film, Krister steker pannkakor i köket Terese betraktar det nya livet.
17:51 Efterbörd 0,5 dl blod.

Så var Holger född, han har ammat och moderkakan är ute. Men vad hände sen?

Det finns många berättelser och filmer om hemförlossningar, många slutar när barnet är i famnen och några har med när moderkakan kommer. Bara någon enstaka tar upp vad som hände sen, där finns ett glapp. Ett glapp mellan att barnet är fött tills att de som föder på sjukhuset åker hem.

Holger föddes lagom till middags tid, redan innan jag fick krystvärkar så hade Krister satt en pannkakssmet på svällning (även om inte jag ville äta så fanns det andra som började bli hungriga). Så det blev väldigt lagom att börja steka pannkaka när jag satt där på golvet mot soffan. När doften av pannkaka fyller lägenheten känner jag att jag är bra hungrig jag också! Barnen äter pannkaka i köket allt eftersom de bli klara. Vi bjuder både Jessica och Britta att stanna och äta med oss, men Jessicas hundar sitter i bilen så hon åker hem efter att ha hjälpt till att steka några pannkakor. Britta däremot äter gärna några pannkakor med oss. Men innan dess så får jag hjälp att sätta mig uppe i soffan istället. Det är lite bekvämare där och Britta serverar mig pannkaka, glass, grädde och sylt skuret och klart så att jag kan äta med en hand. Det är gott, väldigt gott. Jag ber om en portion till. De borde servera nystekta pannkakor på sjukhuset också.

Så lämnar Britta oss och vi är ensamma. Lovis kommer upp i soffan och kramas och tittar till sin lillebror. Elof kommer och är nyfiken över lillebror, navelsträngen "slangen" och moderkakan, jag visar och berättar. Krister bäddar rent i vår stora familjesäng och lägger barnen efter att ha duschat bort middagen. Så kommer han upp igen. Vi sitter i soffan tillsammans, tittar på vårt nya barn och småpratar. En sån dag, det är mycket man hinner med under dygnets timmar.

Så ringer jag till förlossningen på sjukhuset, ganska precis två timmar efter att han är född. Presenterar mig och berättar att jag för två timmar sedan utan problem fött en pojke. Barnmorskan blev lite ställt till en början men fann sig snabbt efter att ha konstaterat att det var planerat att föda hemma. Hon frågar lite korta frågor om förloppet och om hur barnet mådde. Vi fick sedan en tid till morgonen efter för första barnläkarundersökningen på förlossningen klockan 7.45.

Känslorna och ansträngningen efter att ha fött barn börjar lägga sig och jag börjar länga efter en dusch. Det har nu gått ca fyra timmar efter att Holger föddes, navelsträngen har varit slapp och vit sedan länge och Krister hämtar nu saxen som vi tänkt klippa med. Vi klampar inte med någonting, för de behövs inte på en navelsträng som får göra sitt jobb ostört och bilda ämnet whartons jelly, naturens egen plugg. Då vi inte vill böka för mycket så klipper vi nere vid fötterna, ställer bort skålen med moderkakan och strängen, Krister sätter sig i soffan och tar emot Holger. Jag kliver upp för att duscha, magen är öm, öm och tom! Det går bra att duscha och snippan känns så intakt att om jag inte varit så öm i magen hade jag tvivlat på att jag nyss fött barn.

Jag hinner knappt komma ut ur duschen innan jag får komma till undsättning, Holger har bajsat och Krister är full i svart kletigt bäck. När vi ändå får böka, göra rent och sätta på första blöjan och kläderna klipper vi navelsträngen igen till en mer hanterbar längd, ca 3-4 cm.

Kvällen kryper in på oss och jag har nått min målbild av denna graviditet och förlossning. Att få krypa ner, nyduschad i en nybäddad säng med en bebis tätt intill mig och resten av familjen inom en armlängds avstånd. Somnar gott gör jag den kvällen, fast att magen är öm och fogarna spökar.