Ullriks förlossningsberättelse - En unge som (nästan) aldrig ville komma!

Jag skäms nästan över att jag inte skrivit ner denna tidigare. Förmodligen så är det fullt av detaljer som jag har glömt. Men det är såhär som jag minns den nu 10 månader senare. Och nu får ni möjlighet att ta del av den också!

Med 4e kulan i vädret och 3 små ungar som springer omkring överallt ville jag inget annat än att få ta i och föda barn. Samtidigt som jag kände mig desperat att få ut barnet redan två veckor före beräknat, så var det en del av mig som inte kände mig riktigt redo. Trots det klagade jag friskt till både höger och vänster om att bebisen inte ville komma ut. Jag dras med ut på långpromenader, skriver tentamen och åker hemifrån. Dessutom så städas det, plockas med bebissaker och färdknäppas friskt. Jag gör även ett försök med att trycka i mig en hel pizzarulle för att det ska bli så fullt att vattnet går. Men ingen bebis i sikte, bara en trött mamma med hälsporre. 

Det här barnet vill aldrig komma ut!

Beräknad födelse var de 15e oktober. Men det skulle visa sig att Ullrik behövde bakas i ytterligare 9 dagar innan han var redo att möta sina syskon. 

Konversation med Jessica den 20e visar tydligt på att vi båda är less på att vänta.

Jag: ”Färdknäpp är ju ett skämt. Inte kommer ungen ut för det

Så sa jag till krister "fast det är väl inte så konstigt, ungen tänker väl att den vägen ut är upptagen" åsså Krister då "nä jag smörjer ju upp så det ska gå lättare för bebis att komma ut.”
Jessica: Alltså era konversationer

Jag: Det märks att krister också börjar bli otålig
Igår körde han ut mig på guppig skogsstig för att "prova en ny väg hem" åsså ba flina han

Det var långa dagar och emot slutet skriver jag till min doula Britta att det förmodligen inte kommer bli någon bebis förens i Mars. Vilket såklart är helt ologiskt, men det är så det känns!

Under första halvan av oktober har jag haft förvärkar som kommit och gått och vid några tillfällen har jag nästan börjat hoppas på att det var på riktigt, innan de dalat av och försvunnit. Men efter att vi passerat det beräknade datumet så vilade livmodern fram tills förlossningen startade på riktigt.

Så kommer den 24 oktober och vi vaknar och kliver upp som vilken dag som helst. Jag ligger i sängen och drar mig efter ytterligare ett försök med att vräka bebisen med hjälp av en färdknäpp. Har fått ett meddelande av Britta och svarar henne klockan 8.41 att ”allt är lugnt”. Jag kliver upp och vi äter frukost tillsammans hela familjen. Men jag känner ganska fort att allt inte är som vanligt. Det är oroligt i magen, jag besväras inte av dem, men de finns där. Äntligen har jag lite värkar igen!

Jessica är den första som får veta, klockan 10.22 skriver jag att ”hon ska hålla tummarna för morgonens färdknäpp kan ha hjälpt! För sedan 9.30 har jag haft värkar ungefär var fjärde minut”.

Skriver till Britta, klockan 10.26: ”Jag hinner inte mer än säga att det är lugnt  håll tummarna så blir det pannkaka till middag”. Och till Josefin några minuter senare att jag har värkar och undrar om hon har möjlighet att vara med idag. Och det har hon! Vi bestämmer att både Britta och Josefin ska komma efter att de har ätit lunch.

Taggad till tänderna! v 41+1

Jag känner mig riktigt taggad över att det äntligen är på gång. Kanske lite väl taggad. Jag har en inre bild av att det kommer gå fort och jag slappnar av, dansar och andas igenom värkarna. Fast att jag egentligen inte behövde skärma av mig för att hanterad dem. Jag och barnen hjälps åt med att städa. Men när jag säger till Elof och Lovis att bebisen vill komma ut idag så är de båda väldigt bestämda med att de vill åka hem till sin mormor. Så jag ringer till henne och vi styr upp så att de dyker upp vid 12 och hämtar alla barnen. Det var inte riktigt så som jag hade tänkt mig, men barnen fick välja själv. Så mitt i allt ska det packas till barnen och de blir hämtade och både mamma och Pelle kommer in i lägenheten. Känner hur jag helst av allt bara vill att de ska gå, de stör, jag är obekväm med att de är där och ledsen för att barnen ska fara. 

Värkarna är nästan som bortblåsta och det känns som att det är falskt alarm ändå. Som tur är så dyker Josefin upp strax efteråt och hon får mig att tänka på annat. Vi håller till i köket, Josefin sitter ner på en stol och jag står upp och vaggar tungt när värkarna kommer. Krister känner sig förmodligen rastlös och börjar blåsa upp och fylla poolen klockan 14. Britta smyger in 14.14 och håller sig i hallen tills hon bokat om sina möten. Vi är fortfarande i köket och pratar om allt mellan himmel och jord, eller så som Britta antecknat ”Samtalsämnena spänner mellan kor som kalvar och självmord…”.

Jag tycker att det går segt, här hade jag föreställt mig en intensiv förlossning också kommer det bara lättsamma värkar. Jag känner mig besviken och uttalar att jag tycker att det är segt. Vi pratar om att jag och Krister skulle kunna boosta med lite oxytocin genom att stänga in oss och mysa. Det var såklart ett jättebra tips, men jag kände mig inte så pigg på att lägga mig ner. Britta är plikttrogen och ser till att jag går och kissar en gång i timmen. Timmarna försvinner och rätt som det är så börjar det närma sig middagstid. Jag är sugen men inte hungrig, så Krister får börja steka pannkakor till sig själv och våra gäster. Själv äter jag ett konserverat päron med smält choklad och grädde, min craving genom hela graviditeten. 

Klockan 18.00 har Britta skrivit ”Pannkakorna serverade. Vi äter tillsammans i vardagsrummet bredvid poolen. Terese kissar och kliver ner i poolen. Det var så skönt att kliva ner i vattnet, rofyllt, samtidigt som det känns lustigt att ligga och plaska i vardagsrummet med middagsgäster som äter pannkaka bredvid sig. Vattnets smärtlindrande effekt är tydlig och jag passar på att bara vara och vila. Värkarna glesas ut men när jag kliver upp och kissar så kommer de tillbaka med full fart och det är så skönt att kliva tillbaka i vattnet efter att ha tagit några värkar på land. 

18.55 tog jag en selfie i poolen och skickade till Jessica med kommentaren
”Det är superskönt i poolen  och varannan värk gör ont i full syra”.

Efter två timmar, 20.05 börjar temperaturen i vattnet att sjunka och Krister fyller på med lite mer varmvatten. Självklart så ska han mixtra till det och han spolar hetvatten på benet. Jag kan inte annat än sucka och säga att ”det är på grund av klåfingriga gubbar som det står i instruktionsboken att kvinnan ska kliva upp ur vattnet när det fylls på med varmt vatten”. 

Värkarna börjar komma igång ordentligt igen och jag hänger på kanten under värk och står på knä. Britta eller Krister häller vatten på ryggen under värk, men det väldigt olika teknik, hur Krister än gjorde så skvätte de jättemycket vatten när han hällde vatten på ryggen. 

Nästa gång jag kliver upp och kissar så hänger jag över Krister under värk, det är stor skillnad i intensiteten när jag har klivit upp och jag har bråttom tillbaka ner i vattnet. Men tack och lov så hinner Britta/Josefin ta en bild när jag hänger runt Kristers hals. Han ser så stolt, och nöjd ut. När jag påpekade det för honom efteråt fick jag höra att då skulle jag ha sett de som stod bakom kameran, för de flinade minst lika mycket! 

Väl i vattnet igen så är det total avslappning som gäller, både under värk och mellan värk. Jag hänger på kanten och håller Krister i handen, men för att inte spänna mig själv så låter jag handen ligga avslappnat i hans hand. Jag känner mig trygg och lugn. Nu är värkarna intensiva och det är svårt att hålla mig helt avslappnad, börjar använda mig av rösten mer och tillsammans med Britta så ljudar jag ett ”mmm” genom värkarna. Krister skämtar om att ifall man inte visste att jag födde barn, skulle man kunna tro att jag gjorde något helt annat. 

21.25 har Britta antecknat ”Terese låter fantastiskt bra. Jag förstår att vi börjar närma oss. Jag signalerar det till de andra. Terese gnäller lite, jag ser det som positivt. Terese känner efter själv”. Jag har ett minne av att Britta och Josefin pratar om vad de ser, och att det ser helt annorlunda ut nu än när jag började bada. Just då gick det så mycket känslor igenom kroppen att det är ofattbart att jag han tänka och känna så mycket tills jag avbröts av nästa värk. Jag kände mig glad över att de kunde se förändringen – för det bekräftade att den var verklig och inte bara jag som inbillade mig; trygg med att de hade observerat den – då hade de alltså full koll på mig och vad som hände och hade troligen också uppmärksammat om något inte hände också; nyfiken på exakt vad de såg för förändring – en liten del av mig svor åt deras försiktighet och en annan del ville fråga rakt ut ”berätta och beskriv”. Jag var helt obrydd över hur de hade det – jag var i centrum, allt annat var oviktigt. Men framförallt så försökte jag aktivt tömma tankarna, för där kom nästa värk som krävde fullt fokus för att ta mig igenom den på ett lugnt och tryggt sätt. 

Hur Britta signalerade till de andra att det förmodligen inte var långt kvar, det vet jag inte. Men jag vet att jag sa åt Josefin att hon kunde börja filma nu, för jag trodde inte att det skulle vara så långt kvar. När jag känner själv för första gången så är allt bara mjukt. Efter att Josefin börjar filma så har jag två jobbiga värkar där det är precis att jag kan hantera dem med samma strategi som de tidigare. Sen kommer en värk som är helt olik de andra värkarna, den skjuter i styrka på ett helt annat sätt som jag inte är beredd på och jag kan till en början inte hantera den och hamnar i ett högt och hjälplöst ”ajajajaj” innan jag lyckas vända kraften inåt och nedåt i ett mörkare muller istället. Och det känns bättre. Det är en krystvärk, men det förstår jag inte då. Nästa värk skjuter fart lika fort och jag är lika oförberedd och går först upp i ett ”ajajaj” innan jag kan vända kraften på samma sätt. Och nu känner jag att jag får kraften med mig och det går upp för mig att det är en krystvärk. Till nästa värk ändrar jag ställning lite och släpper kanten så att jag har bättre kontakt med marken inunder mig och står mer på alla fyra och nästa värk är inte lika kraftig i smärta, men jag känner ändå att jag får kraft att pressa ner i. En ny harmoni infinner sig i kroppen och till nästa värk testar jag att stimulera klitoris som smärtlindring under värken. I kroppen kändes det bra, jag skulle vilja säga att det fungerade. Och precis när värken är slut så känner jag hur vattnet går. Det var precis som att det smällde en vattenballong i underlivet på mig. Jag känner med handen igen och alldeles innanför känner jag det lilla barnhuvudet. 

 

Helt avslappnad var det bara att hänga med.
Omringad av trygghet, kärlek och tillit.

Fullt fokuserad tar jag mig an nästa värk och känner med handen hur kroppen med ytterst liten medveten hjälp från mig föder fram hela huvudet. Allt jag kan göra är att ”hålla i mig och åka med” för jag har släppt all kontroll till min kropp. Och när hela huvudet är ute så släpper alla spänningar och jag andas ut ett ”åh det var hela huvudet” med ett leende till de andra. Sen kommer det en till värk rätt snabbt och kroppen kommer långsamt fram. Jag har med hjälp av videoklippen räknat mig till att jag hade totalt 7 krystvärkar och han föds klockan 21.38.

Friden lägger sig, han är här!

Krister har sina händer nere i vattnet och var redo att hjälpa till att lyfta upp bebisen, men det kunde jag göra helt själv. Han hostade till när han kom upp ur vattnet och jag hälsar med ett ljust ”Hej” flera gånger och sedan ”Hej älskade vän”, det är bara precis så att rösten bär och inte skär sig. Efter att ha tittat på honom och känt på honom så ser jag efter och berättar för de andra att det är en pojke till. Och sen kommer han igång och skriker ordentligt, efter 55 sekunder. Navelsträngen är kort och det är svårt att hålla honom ovan ytan och samtidigt sitta bra själv. Britta har antecknat att navelsträngen var vit och fin efter 37 minuter och jag sitter kvar i vattnet tills moderkakan kommer ut efter 45 minuter. Vilket var precis tills att jag började tycka att vattnet var för kallt för att sitta kvar. Och när jag då satte mig i soffan, med bebis i famnen och moderkakan bredvid så blev det för krångligt att ha moderkakan intill med den korta navelsträngen och vi klippte den. Ullrik får sin första portion ersättning när jag sitter med honom i soffan. Det är mycket blandade känslor, men det känns ändå rätt att det är jag som ska ge honom den första maten, även fast att det är från flaskan. 

Britta tackar för sig och åker hem, Josefin hade åkt en liten stund efter att han var född. Och kvar är vi, jag, Krister och vår nyfödda pojke. Jag får äntligen äta den efterlängtade pannkakan och vi har hela natten tillsammans innan världen utanför kommer ikapp oss.

Elof fick ingen Ullrika som han hade beställt. Det blev en Ullrik.