onsdag 5 april 2017

Snart är jag en doula!

Dagarna springer iväg, och till helgen är det äntligen dags! Då åker jag till stora Stockholm för första av två utbildningshelger, sen kan jag titulera mig ODIS utbildad doula!

Med anledning av detta så har bloggen fått en ansiktslyft. Meningen är ju att om det finns någon i Örnsköldsvik, Västernorrland eller kanske till och med i Umeå vill ha en doula så ska de kunna hitta mig och aktuell information om vad jag kommer erbjuda som doula. För att jag inte ska upprepa allt jag redan skrivit så finns den informationen i fliken Doula.

Tänka sig, det känns både läskigt och stort att jag, Terese Eidenmark, snart ska vara en doula "på riktigt". För mig så kommer de förlossningar jag redan varit på såklart aldrig vara mindre värda, men det är först efter utbildningen som det känns okej att faktiskt kalla mig för doula.

Nu hoppas jag såklart på en mycket intressant och lärorik vår och att det i en lagom takt kommer finnas föräldrar som vill bjuda in mig till deras förlossning så att jag kan få utöva den kunskap och erfarenhet jag har och kommer samla på mig för att få göra mitt yttersta för att deras förlossningsupplevelse ska bli så positiv som det bara är möjligt.

fredag 13 januari 2017

Är ni redo? För här kommer den...

Ja, om ni är redo eller inte är mest en artighetsfråga, för här kommer videon vare sig ni vill det eller inte. Det är självklart valfritt att titta på när den fantastiska superhjältemamman transformeras till gudinna och föder barn.

En liten varning bara, jag är en superhjältemamma i gudomligt gudinneformat!
(för den som känner sig osäker, det är tillåtet att titta utan ljud. Jag låter inte mycket men jag är inte tyst heller. Och vill man inte se så mycket naket så är jag inte mer naken än att man ser min nakna rumpa.)

Jag gör lite tvärtom denna gången och ger er videon först och den skriva upplevelsen sist. Men det var så det föll sig. Ni får helt enkelt godbitarna i en annan ordning. 

fredag 18 september 2015

Lite bakgrund, fakta och nuläge!

Jag har laddat lite nu sedan det förra inlägget hur jag ska lägga upp detta. Egentligen borde jag plugga på inför tentan, men det går nog bättre när jag får det här ur tankarna!

Som vanligt i min blogg är jag väldigt personlig och det är något som jag trivs med. En del undrar varför jag inte pratar öga mot öga om sånt som jag tar upp i bloggen, och det är helt enkelt (eller egentligen ganska komplicerat) för att det känns som att jag gnäller. Jag har det ju så himla bra och att då ta upp dåliga saker känns som gnäll. Och jag hatar gnäll. Men i skriven text blir det en öppen ventilation där jag inte behöver möta mottagarens direkta reaktioner. Det blir lite som ett skyddsnät helt enkelt för de känsliga och kanske lite provocerande ämnena.

Så hur börjar hela den här historien då, som kommer få sin en vändning i och med operationen i oktober?

Jo de börjar ganska tidigt i min pubertet när jag började få bröst. Det dröjde inte särskilt länge innan jag insåg att mina bröst såg annorlunda ut, det är en känslig ålder för att vara annorlunda och jag försökte noga gömma mig för att ingen skulle se. Med tiden växte en slags skam fram, inte för att någon sagt något, inte för att jag upplevde att andra tittade. Nej den kom inifrån, för att jag själv visste att jag var annorlunda och ful. Och skammen var bästis med besvikelsen över att se ut som jag gjorde. Att brösten sedan skulle vara en del av sex och samlivet tog många år att smälta och har krävt mycket mod och tillit. Men det gick över! Med flera års medveten tankeförändring och acceptans för hur jag ser ut så skäms jag inte längre, och jag gömmer mig inte i omklädningsrummen rädd för att någon ska se. Jag ser ut som jag gör helt enkelt och det är inget mer med de.

I den läkningsprocessen la jag in nytt hopp och tilltro till mig själv och mina bröst. De kanske inte var så snygga, fast vad gjorde de när beröring kändes skönt och deras huvudsakliga uppgift är att producera mjölk, vilket jag minsann skulle göra! Och det blev som ett mantra för mig varje gång jag kände mig ful eller så, "jag kommer i alla fall kunna amma med dem". Ni som känt mig ett tag och framförallt läst mina inlägg om amning i bloggen vet ju hur det gått med den saken. Tre barn och tre totala katastrofer och mental nedbrytning till en djupare botten efter varje barn. Eller liknat med trasiga kort i ett korthus. Jag har aldrig mått så kasst, känt mig så värdelös och besviken som när jag kastade in handduken för tredje gången när Holger fick ersättning. Och det hänger ihop mycket med att jag satt sånt värde och hopp om att kunna amma, för det var en del i att duga, en del av min bild hur jag och min kropp skulle duga åt mig själv. En väldigt stor och viktig del.

Så fick jag en bild skickad till mig med ett ord som fastnade och efter en hel del googlande och konsultation av läkare så var det bekräftat. Jag har en missbildning som kallas tuburösa/tubulära bröst eller hypoplastiska bröst. Vilket innebär att det aldrig utvecklades mjölkkörtlar så som det är "tänkt" och de mognade heller inte till under graviditeterna. Det orsakas av att mjölkkörtel ämnena inte är mottagliga för tillväxthormonerna eller miljögifter, vilket är ganska orelevant för det går ju inte att laga oavsett. Och det var så jävla skönt att snubbla över detta! För nu vet jag med absoluta säkerhet att jag hade inte kunnat gjort bättre! Visst hade jag kunnat kämpat hårdare och längre, men det hade inte gett ett bättre resultat, för de mjölkkörtlar som finns har inte högre kapacitet helt enkelt.

Den som är mer nyfiken på diagnosen i sig kan få googla själv, det finns tyvärr inte så mycket att hitta verkar det som. För den som inte orkar googla kommer här en tecknad bild som jag tycker sammanfattar vad det handlar om på ett enkelt sätt.



Jag har skrivit om det förut och här kommer fortsättningen, åsikter kan förändras med fakta och över en natt bejakade och accepterade jag mina tankar om att plastikkirurgi skulle vara ett alternativ för mig. Och på det spåret har jag fortsatt efter mycket funderande. Det har handlar mycket om frågor som "är det värt det?", "skulle det verkligen göra skillnad för mig mentalt?", "skulle det kännas som MINA bröst även med implantat?", "ska jag, som är så målinriktad och sparsam lägga en massa pengar på detta?" osv... Desto mer jag pratar om det, desto tydligare blir det för mig att svaret är "JA!". Jobbigast är nog ovissheten, hur kommer dom att se ut? Jag brukar googla mycket, på det mesta. Men sedan jag bokade operationen har jag slutat googla (på bröst i alla fall), det är min operation, mina förutsättningar och jag ger mig själv möjligheten att inte ha en tydlig målbild, för att minimera risken att bli besviken.

Det är skrämmande, det är läskigt och dagen närmar sig med stormsteg. Men det känns bra. Även när det är otäckt.

torsdag 3 september 2015

En viktig skillnad!

Jag har under sommaren lärt mig en väldigt viktig sak. Någonting viktigt för mig i alla fall!

Jag har så länge jag kan minnas jobbat stenhårt med att acceptera att jag duger som jag är. Och idag finns det ingen tvekan om att jag gör det. Jag vet det med all säkerhet. Jag duger, precis som jag är!

Trots att jag haft det klart för mig de senaste åren så har det ändå varit lite upp och ner och inte känts riktigt bra alla gånger. Dels när det gäller mina prestationer som person, där har jag ju inte varit riktig nöjd alla gånger men fullt duglig för det! Men också när det gäller min egna kroppsuppfattning, där har det varit svårare men jag har alltid kommit fram till att jag duger som jag är även om det inte känts riktigt bra.

Och vet ni vad?! Jag må duga precis som jag är, i alla situationer och tillfällen! Men det behöver inte vara synonymt med att trivas som den jag är, i alla situationer och tillfällen! Jag kommer alltid kunna göra förändringar för en ökad trivsel i och med mig själv.

Att man kan jobba med sin personlighet och hur man agerar och hanterar vet och gör de flesta av oss kontinuerligt och det är inget konstigt med det, så även jag. Och jag är heller inte ensam om att med kost och motion försöka hålla kroppen i så gott skick som möjligt, för hälsan och den egna trivselns skull. Men när det inte räcker till, när det inte spelar någon roll hur hårt en sliter för att trivas med sig själv, då är det skönt att det finns andra lösningar!

Några vet det redan och för andra kan detta komma väldigt oväntat. Det är inte helt enkelt att berätta, förmodligen för att jag är rädd för andras reaktioner samtidigt som detta är något jag vill vara öppen med för att minimera risken för att det ska pratas bakom ryggen på mig osv.

Men det får bära eller brista, i nöden prövas vännen, har jag hört.

Om lite drygt en månad åker jag till Umeå för att genomgå en plastikoperation för att göra en bröstrekonstruktion och förstoring.

Mer om de bakomliggande faktorerna kommer jag förmodligen dela med mig av en annan dag. För den här gången räcker det med detta; jag duger som jag är, men jag trivs inte och det kan jag ändra på!

måndag 24 augusti 2015

Åsikternas existens

Alla har vi mängder med åsikter, baserade på den kunskap och erfarenhet vi har. Kunskap kan ökas, erfarenheter förvärvas och åsikter ändras därefter. En del åsikter är enkla att ändra, andra helt omöjliga och några där emellan är bara lite svårövertygade.

Att bli medveten om att en av sina åsikter ändras är inte en sån stor grej alla gånger, oftast brukar det kännas bra. Och när man väl har en åsikt som man står för så kan det vara svårt att ändra på den igen.

Men så kan ens åsikt omkullkastas fullständigt av ett enda litet kunskapslyft. Kunskap man kanske inte ens sökt efter utan som kom ändå. Och när det händer en åsikt som man aldrig i sin vildaste fantasti trodde att man skulle ändra på sig, då blir det lite kaos på huvudkontoret.

Det är precis vad som har hänt mig. Jag har haft en åsikt som jag trodde var orubblig, så fick jag lite nya fakta och vände på en 5öring helt om. Jag vet att jag kan ändra mig, det har jag gjort förut, men jag var inte beredd på att det även skulle gälla just denna åsikten. Jag brottas fortfarande med tanken om att jag idag tycker annorlunda än för en månad sedan. Och jag har inte riktigt smält lärdomen att ingenting jag tycker är "skrivit i sten", även mina tydligaste årikter kan ändras med ny information.

Att "kunskap är makt" har aldrig varit tydligare för mig än nu.

söndag 23 augusti 2015

Det är en lång väg upp

När ett korthus har rasat så tar det ett tag att bygga upp en stadig grund igen. Jag har fått en annan förståelse för hur bräckligt mitt korthus har varit och så fort jag har fått upp några kort rasar det igen. Att jag känner mig som en urvriden unken disktrasa är nog inte så underligt.

Det värsta är nog att jag gång på gång kommer på mig själv med att det är småsaker som blåser omkull korthuset. Skitsaker som egentligen inte borde spel någon roll, men de får samma kraft som en orkan.

Men jag märker ändå skillnad. Jag har mer ork nu och jag får lite mer gjort även fast att orken fort tar slut och det mesta bara blir halvdant gjort. Eller det är inte orken det är brist på, det är åstadkommationen som saknas.

Och bakom, framför samt mitt bland allt så sitter känslan av att vara misslyckad fast hårt som tjära. Misslyckad som fru, mamma, vän, djurägare osv, med allt som jag har ansvar för helt enkelt ned på detaljnivå. Det värmer alltid att bli emotsagd när jag berättar hur jag känner, men det tvättar inte bort känslan av att vara misslyckad.

Jag hade mer i tankarna när jag började skriva, men de orden försvann längs vägen.....

torsdag 6 augusti 2015

När superhjälten flyttar hemifrån. Eller hur det är att inse att man bara är en vanlig mamma!

När man sträckt och tänjt på sig själv och sina inre ideal tills något brister. För att sedan hålla humöret uppe med en massa jävla klister. När ungarna ständigt kommer i kläm. För att morsan måste göra något annat igen. När vardagarna tuffar på en hiskelig fart. För att det i framtiden ska kunna bli underbart. När hållningen likt ett korthus faller isär. För att i verkligheten lever vi i misär. När allt känns hopplöst och slut. Så är det för att morsan inte längre står ut! Då har superhjälten flyttat hemifrån, men rutinerna varit detsamma allt för länge.

Jag vet inte när superhjälten flyttade, eller om det någonsin bott en superhjälte här. Däremot vet jag att det är sju veckor sedan korthuset föll och jag insåg att jag måste ha hjälp på momangen för att hitta vilka bitar som tillhör grunden jag står på. Det var ett jobbigt samtal, även om jag visste exakt vad jag skulle säga. Jag hade faktiskt lovat att ringa om det inte blivit bättre, för min BVC-sköterska hade sett lite av vad som fanns på insidan. Så jag ringde, rösten bar inte men mitt meddelande gick fram och jag skulle få komma dit redan nästa dag.

När jag äntligen fick komma till henne, nästan 20 minuter sen för att jag väntade på att Krister skulle komma hem så fanns det inte en uns av betongmur kvar utanpå min kropp. Stressen över att vara sen, över att inte kunna passa en tid, gjorde det omöjligt att hålla masken uppe och allt rann ur mig. Jag var inte öppen som en bok. Jag var genomskinlig. Allt rann verkligen ur mig. Nu gick det ganska fort och på knappt två veckor fick jag träffa föräldrapsykologen på sjukhuset och vi började lyfta på korten i det fallna korthuset för att hitta de som var trasiga, vilka som skulle lagas och vilka som tillhörde grunden till korthuset. Vi hittade många trasiga kort. Kort som var fusklagade, lagade på rätt sätt och kort som inte såg trasiga ut men var väldigt bräckliga. Så det var inte underligt att korthuset hade rasat.

På många utav de trasiga korten stod det föräldraskap med underteman så som förväntningar, ideal, upplevelse och förverkligande. Självbilden och engagemang var två andra kort som var ganska så trasiga. Men överst i högen bland trasiga kort, det kort jag själv erkände var trasigt och behövde lagas, det var kortet som det står amning på. Det kortet var inte bara trasigt, det gjorde ont att ta på och fick alla andra kort att kännas hela. Efter tre barn och lika många kamper med en amning som inte varit tillfredsställande för någon så fanns där fortfarande en känsla som sa "kan jag bara amma nästa barn, då blir det bra, då blir allt bra". Men som jag sa till både BVC-sköterskan och föräldrapsykologen, "Jag vet inte om jag vågar eller vill försöka en gång till, för om det inte skulle fungera... Jag vågar inte föreställa mig hur jag skulle må då".

Jag har inte varit rättvis emot mig själv. Det vet jag, men varför skulle jag ha lyssnat på det? Så under fem träffar med föräldrapsykologen har hon hjälpt mig bläddra bland alla trasiga kort. Vilka ska lagas först, hur ska vi laga dem och vilka kort kan vi kasta bort för att ge plats åt de kort som är viktiga. Ett lågt korthus är stabilare än ett högt. Vi pratade mycket under våra samtal, jag pratade mycket med Krister och mina vänner och jag funderade själv ännu mera. Allt eftersom så har jag insett hur vart och ett av korten blivit trasiga och därmed hur jag kan laga dem. Vilket inte bara gav resultat på de olika trasiga korten jag tog hand om, det fick även amningskortet att bli mindre och mindre tungt tills att jag kunde ta tag i det också.

Amningskortet är inte lagat, långt därifrån. Många av de andra korten är fortfarande trasiga de också. Men nu har jag samlat på mig en del verktyg för hur jag ska hantera de trasiga korten och i vilken ordning de skall prioriteras. Det innebär också att jag har gjort en del förändringar i vad jag lägger min energi på, några har skett direkt och andra kommer att ske inom en snar framtid.

Jag har ändrat på en del föreställningar och förväntningar jag har haft på mig själv, det var på tiden att jag gjorde det. Att låta bli att leva i nuet för att planera för att leva i framtiden är ohållbart, ingen har morgondagen garanterad. Det är dags för mig att bara vara en vanlig mamma. Och vara nöjd så. För den vanliga mamman är den superhjälte som vinner i längden.