Lovis födelse - repost

Det här är en repost av Lovis förlossningsberättelse, då den först publicerades i flera delar är den nu samlad i ett inlägg.

Sista magbilden! v 39+4

Torsdagen den 1a Augusti

Vaknade och behövde som vanligt kliva upp för att kissa mitt i natten men den här gången så fick jag ont i mensmagen efter att jag hade kissat. Tittade på klockan på vägen tillbaka till soffan där jag sovit sen veckan efter midsommar och den visade på ungefär 3, tittade inte så noga. Blev först glad för att jag äntligen kände av någonting, broster var ju väldigt mycket välkommen ut nu, även om jag inte hade passerat det utsatta datumet ännu. Men jag försökte göra mig av med alla förhoppningar så gott det gick ändå, just för att jag inte hade kommit fram till datumet ännu och det var ju bara några sekunder av ont i mensmagen.

Fast det fortsatte så under morgonen, att jag vaknade i soffan av att jag hade lite ont i mensmagen för att sedan somna om.Vid ett av tillfällena när jag vaknar till så kommer jag på mig själv att tänka "Javisst fan, det kommer ju göra ont också!", precis som jag och min kompis J hade pratat om några dagar tidigare.

När jag vaknade och klev upp för dagen så fanns värken i mensmagen kvar på samma sätt och kom lite då och då. Åt frukost i godan ro tillsammans med Krister, Elof och Petra som bott hos oss under veckan på stand by för att vara Elof vakt när Broster ville komma ut. Kände när jag klev upp att magen hade sjunkit ner, det var framför allt mycket lättare att andas! (Jag har efteråt fått veta att Krister hade noterat att magen hade sjunkit ner) Under morgonen får jag också tillfälle att i smyg berätta för Krister att jag nu hade samma ont i magen som kvällen innan Elof föddes, när vi höll på och försökte få igång min dyngsura moped.

Då jag ändå hade mina aningar om att Broster var på väg ut så såg jag till att ta en sista bild på magen. Kl 09.57 skickade jag bilden med texten "Jag kan andas! Eller vart tog magen vägen?" till mamma. Det dröjde inte många minuter innan jag fick ett "Har du värkar?" tillbaka. Stackars blivande 2barns mormor Carina har det inte lätt med nerverna när det sätter igång.

Efter att jag hade skickat bilden, gick jag ut och gjorde djuren och då kom första värken som fick mig att stanna till, inte så att jag behövde andas eller så men helt klart så att jag hajjade till och än en gång funderade på om det var så att det faktiskt var på gång.

Svara mamma tillbaka att jag inte hade tid med att föda något barn idag, vi var på väg till Erikshjälpen. Visst lite mensont hade jag, så jag tog två alvedon och passade på att ta en varm dusch då Krister hade eldat. Så vi åker till Erikshjälpen och jag går och klockar värkarna medan jag mer eller mindre obekymrat går och shoppar kalsonger till Elof tillsammans med Petra som får stå på huk och gräva i kalsonglådan. Klockar mellan 45-60 sekunder och en 10-12 minuter emellan.

kl 14.30 är vi hemma igen efter att ha tagit den långa vägen över Tivsjön hem. Att åka längs den guppiga grusvägen var inte speciellt trevligt och jag märkte på Kristers flin att han var lite skadeglad. (Vad min karl tänker när han märker att hans barn snart kommer födas, ja de kommer jag nog aldrig riktigt få veta) Även om värkarna varken kom tätare eller gjorde mer ont så gav de inte med sig heller så bestämde mig när vi nästan var hemma för att här blev det en tidig middag och jag skulle börja med den direkt när vi kom hem. Det sista jag ville var att vänta med maten så länge att jag inte skulle kunna äta på grund av värkarna. Om jag nu skulle föda barn idag så tänkte jag inte göra det hungrig!

Sagt och gjort så satte vi oss ner och åt tacos. Och medan vi sitter där på våra hårda trästolar så börjar jag få lite mer ont, så pass att jag måste avbryta ätandet med att fokusera och andas när värken är som värst. 

Kl 16.40 skriver jag till min kompis J att "nu måste jag koncentrera mig och andas för att inte bli elak. Känns som att det var ett väldigt klokt beslut att äta tidig middag."
Efter maten så satte jag mig vid symaskinen, för att sy klart i alla fall någon mer formsydd blöja. Hur jag tänkte vet jag inte, för det tog över en timme att sy klart en blöja som i vanliga fall skulle ha tagit en kvart. Kanske att det var en plats att dra sig undan på där jag kunde sitta ostört med mina "mesvärkar".

Strax efter 17 slår det mig, vem är det som har namnsdag idag? Med tanke på att Elof är född på sin mormors namnsdag (Carina). Jag höll på att få spader och undrade vad det var för ett skämt när jag läste att den 1a Augusti är det Per som har namnsdag. Och det heter ju mammas sambo. Kl 17.25 skriver jag till mamma och frågar henne vad det här är för en dum tradition, att först föda barn på hennes namnsdag och sedan på Pelles?! Jag hade då haft 13 värkar under den senaste timmen, men de höll sig på 45 sekunder och bara i mensmagen. Fast de hade eskalerat lite i smärta åtminstone. Bestämde mig för att vänta en timme till så skulle jag ringa förlossningen sen, så kunde vi åka in på en koll efter att Elof hade somnat tänkte jag.

Vid det här laget så hade jag fortfarande inte sagt något rakt ut till Petra men hade nyligen sagt till Krister att fortsätter det såhär så får vi nog åka in snart. Men efter påtryckningar av mamma via sms så talade jag om för Petra att Lovis (Broster) nog hade bestämt sig för att komma ut snart och att jag hade lite mesvärkar. Att säga något till Petra kändes på något vis som en bekräftelse på att det var nog på gång på riktigt nu. Att behöva varsko henne om att hon snart skulle bli lämnad själv med Elof blev som ett uppvaknande för mig själv, även om det var jag som satt och hade ont. Hon hade nog varit väldigt långt inne i sin bok, för hon tyckte sig inte ha märkt något alls. Och när jag sen frågade om hon inte hade märkt att jag mitt i allt blivit tyst, blundat och bara andats så fick jag tillbaka "ja men är det något ovanligt då?". Säg vad har man syskon till annat än att älska och bråka med?

Kl 18.20 skriver jag till min kompis J att jag äntligen haft två värkar efter varandra som kommit upp i 60 sek. några till så skulle jag ringa förlossningen och höra vad de sa. Vid det här laget hade värkarna krypit ner till att komma med 5-7 minuters mellanrum och det började kännas lite i svanken också. Krister hade i 20 min försökt söva en väldigt grinig Elof som sovit väldigt dåligt under dagen. Lite väl tidigt kanske men vi hade ju en tanke om att han skulle få somna "som vanligt" med Krister innan vi skulle åka in.

Kl 18.30 ringde jag till förlossningen och fick prata med en barnmorska som hette Ulrika. Hon lät lite skeptisk i telefonen om det skulle vara på gång eller inte, men om vi ville så var vi givetvis välkomna på en kontroll. Och jag började komma till insikt att om det nu bara var början så spenderade jag hellre hela natten i korridoren på sjukhuset än åkte ner i bil (eller ambulans) med helvetesvärkar.

Bytte om till skönare kläder och kollade upp att vi hade allt med oss, väskan osv var redan i bilen då jag hade lagt allt där inför sista besöket hos barnmorskan då jag ville vara beredd på om jag skulle få en hinnsvepning som då eventuellt skulle ha kunnat starta förlossningen. Men nu blev det inte så och jag hade inte plockat in sakerna igen. Skickade ut Petra att hämta vetekudden i bilen så att jag skulle kunna åka ner med den varm mot magen. Så medan hon gick ut för att hämta den så kom Krister ner. Att få Elof att sova var meningslöst, han ville INTE. Krister gjorde sig en kanna kaffe (viktiga saker det!) att ta med och jag fick en kraftig värk som jag inte alls var beredd på. Fick ta stöd i köksbordet och gunga på tå för att ta mig igenom med vettet i behåll. Efter den värken blev det väldigt bråttom för mig att komma iväg. Vetekudden fick åka en sväng i micron innan jag med hjärtat i halsgropen lämnade en vrålilsken och jätte ledsen Elof ensam hemma med Petra och satte mig i bilen.

Kl 19.05 kom vi iväg hemifrån och med en varm vetekudde mot magen gick det riktigt bra att åka bil. Första värken i bilen behöver jag inte ens andas igenom. Förmodligen mycket tack vare värmen från vetekudden. Nästa värk däremot kändes som de tidigare mesvärkarna och jag fick lov att blunda, fokusera och andas. Efter den tredje värken som tog slut precis där kurvorna i Holmsjöändan tar slut så hör jag Krister säga:
"Anundgård, Sjöändan"
"vadå Anundgård, Sjöändan?" undrar jag.
"Ja där du hade värkar"
"Jaha, vart får jag nästa då da?" frågar jag på skoj.
"I Nysäter" svarade Krister självsäkert.

Så när vi kommer fram genom kurvorna och ner till Nysäter så känner jag hur det börjar strama ihop sig i magen för att komma en värk. Att då kunna slappna av och fokusera på att andas var lättare sagt än gjort då allt jag egentligen vill göra är att skratta. Frågar Krister lite näsvist vart nästa värk skulle komma, då han hade så bra koll. Och jo då, i både Högsjö och Gårdtjärn fick jag värkar precis som Krister förutspådde. Eller så har han bara äckligt bra koll på hur lång tid det tar att åka emellan byarna. Att han tänkte tyst för sig själv och även fick rätt på Bergsåkersrondellen fick jag veta först efteråt.

Väl framme på sjukhuset så lyckades vi hitta att vi fick parkera ända fram vid stora Entrén. Bra det så slapp jag gå så långt i onödan. Tar nästa värk precis efter att jag klivit ut ur bilen och sen beger vi oss bort mot hiss 2, våning 2. Där vi kommer in på förlossningsavdelningen och efter en första "intervju" får lägga mig på britsen för att köra en kurva, dvs ligga med CTG-övervakning i drygt 20 min. Sen kommer barnmorskan Ulrika in och tajmar en värk precis för att sen göra en vaginal undersökning och se vad och hur mycket som har hänt, på mina mesvärkar som jag fortfarande väljer att beskriva dem som. Barnmorskan har hela tiden låtit allmänt skeptisk till att det verkligen skulle vara på gång. Men sen om det var för att hon själv inte trodde det eller för att inte ge mig för höga förhoppningar det vet jag inte. Själv var jag fortfarande inställt på att det inte var omöjligt att jag skulle få höra att det var falskt alarm.

Så vi blev nog lika förvånade både barnmorskan och jag själv när hon efter att ha känt efter mycket noga säger att det är 6, nästan 7cm öppet! Men det är fortfarande 1cm kvar av livmoderhalsen. Hon förklarar att det är svårt att känna för att "fosterhinnan buktar ut som en stor ballong, så hon når nästan inte runt" samtidigt som hon visar med hennes andra hand. "Vattenkalven!" Utbrister jag tillbaka med ett skratt. Men även om det var så pass mycket öppet så tyckte hon att det var glest mellan värkarna då det fortfarande var ca 5-7 minuter emellan. Fast då klockan snart var 21 och nattpersonalen snart skulle komma in så tyckte hon att vi kunde vänta och se vad de tyckte att vi skulle göra. Få ett rum på förlossningen eller på patienthotellet.

 

Ja vi blev alltså kvar på undersökningsrummet tills dess att den nya barnmorskan Annelie kom in och presenterade sig. (Vilket för övrigt var samma barnmorska som svarade i telefonen när jag ringde in mitt i natten med Elof, samt skrev över oss på patienthotellet med Elof) I väntan på henne hade jag gått på toa och kissat, då kom det en del slem och annat biologiskt avfall som jag tror att de flesta brukar kalla för slemproppen.
Men i alla fall, hon kom och berättade för oss att de hade gjort i ordning ett rum till oss så vi förflyttades dit.

Journalanteckning: Inskrivning kl 20.05. Förd till förlossningssal kl 20.55 vill stå ett tag.

Krister checkar in oss på Förlossningen på Facebook med orden "Broster har bestämt sig, jag ska UT!"

Inskriven, nästan 7cm öppen, på "mesvärkar" som jag själv kallar dem en liten stund till.

När vi kommer in till rummet så frågar hon lite allmänt hur jag vill göra nu, så jag ger henne mitt förlossningsbrev där jag har skrivit ner de viktigaste önskemålen. Tog en värk medan hon läste och efter det så föreslog hon att jag kunde ju få ligga på sidan, det gick precis lika bra som att ligga på rygg tyckte hon, annars så skulle vi nog kunna hitta en ställning som kändes bra för mig när det var dags att krysta. För den nyfikne finns hela förlossningsbrevet att läsa här. I övrigt sa hon inte något om brevet men jag slapp få en nål i armen/handen och det var jävligt skönt!

Jag valde att fortsätta stå upp, men att de fick gärna göra i ordning ett gå/stå-bord så att det fanns i rummet. "Inga problem" sa undersköterskan Anita som försvann iväg för att hämta ett. I samma veva så undrade hon om jag ville ha något att dricka, en sockerdricka kanske? "Nej" vrålar jag tillbaka mitt i värken. Här skulle banne mig inte drickas någon ljummen äcklig sockerdricka, jag hade sett till att förse mig med Fanta och mineralvatten.

Värkarna mötte jag med att gunga/svänga/dansa/studsa runt med höften fram och tillbaka i sidledes eller i en åtta tillsammans med att andas och flämta. Undersköterskan sa vid ett tillfälle att hon tyckte det såg ut som att jag dansade zumba. Fick oerhört mycket beröm för hur jag hanterade värkarna med rörelser och andning. Jag kände inget behov av någon ytterligare smärtlindring och mitt mål var ju att klara mig helt utan. Klockar ingenting utan tar varje ny värk när de kommer. Tycker att det tar ett tag innan de verkligen känns, peppar mig själv hela tiden med att nästa kan inte vara så mycket värre än den förra. Mellan värkarna slappnar jag av, pratar med Krister och smsar lite med mamma som är sjukt nervös.

Springer som en galning och kissar jämt tycker jag men allt för att det ska finnas så mycket plats som möjligt för bebisen att komma ut. Kl 21.15 smsar jag till mamma "Så pass bra att jag tänker sluta svara snart" på hennes fråga om hur det går.

Jag fortsatte stå upp men sen ville jag prova gå/stå-bordet. Men det kändes inte alls lika bekvämt och stadigt att luta sig emot den här gången som det gjorde med Elof. Hindrade mina rörelser i höften tyckte jag också att den gjorde. Så det tog inte många värkar innan jag ratade bordet.

Sen kommer barnmorskan in och undrar ifall att vi ska kolla hur mycket som har hänt. Kravlar mig upp på sängen och hon börjar med att lyssna efter hjärtljuden som låter bra. Får ta en värk i sängen halvliggandes på rygg. Kändes mycket värre än när jag stod upp. Sen känner hon efter och nog hade det hänt saker, nu var jag 9 cm öppen och bara en liten liten kant kvar av livmodertappen. När nästa värk kommer så försöker hon nypa hål på hinnorna med fingrarna så att vattnet ska gå men de är för sega. Men värken därefter tar hon hjälp av ett virknålsliknande redskap och får hål på hinnorna så att vattnet går. Och vilken känsla det är! Så varmt, så blött, så mycket och vilken kraft värken fick.

Journalanteckning: 21.50 tar vattnet, klart fostervatten, sätter skalp då det är svårt att få en bra yttre registrering av hjärtljuden.

Kl 21.52 skriver Krister till min mamma att "Ni kan vara lugn, hon sköter sig exemplariskt" Behöver jag säga att jag blir lika rörd varje gång som jag läser detta sms?

Får nu frågan om jag vill upp och stå igen. Men efter att ha tagit en värk till så känner jag att den kraften finns inte i benen längre. Så vi bökar upp mig på sidan och det övre benet i benstöd. Efter en hel del fixande så är benstödet tillräckligt bekvämt för att jag inte ska orka bry mig längre. Får ett bra grepp om kudden och sänggaveln att ta tag i på toppen av värkarna som jag fortfarande enbart andas igenom.

Nu kommer värkarna mycket tätare och med en helt annan kraft. Krister får börja trycka emot med nävarna i svanken, det hjälper. Andas, flåsar bort smärtan och halvsover emellan värkarna. Krister serverar mig kallt kranvatten emellan, det är så gott! Men så får han springa runt sängen igen när det är dags för nästa värk. Stackarn gnällde på att de kom så tätt att han hann ju knappt sätta sig i fotöljen vid mitt ansikte innan det var dags för nästa.

(Nu är jag lite osäker på i vilken ordning saker och ting sker, men i alla fall...)

De kommer tätt nu, värkarna. Och vid något tillfälle tappar jag kontrollen över/fokuset på andningen under värken, men lyckas tack och lov hitta tillbaka till flåsandet innan värken är över. Dem som säger att det inte hjälper att andas måste göra något fel, skillnaden var enorm! Det var också det närmaste jag kom "ge upp/vill dö" fasen under den här förlossningen.

Men Krister han var med han och frågar mig ifall att det var nu jag ville ha kalla handdukar på magen. Och det ville jag gärna! Inte riktigt lika skönt som jag mindes men åh så svalt och skönt det var! Jag hade också slitit av mig rocken som var äckligt varm. Under en värkpaus frågade jag om de hade startat en fläkt, för det fläktade så skönt. Men tydligen var det bara ventilationen.

Tar värk på värk med flåsande, ligger och längtar efter att få börja krysta. Men den tryckande känslan vill aldrig infinna sig tycker jag, den tydliga förändringen i värkarna som jag hade med Elof ville aldrig komma. Peppar mig själv mellan värkarna med att "nästa kan inte vara värre, klarade jag den här så kan jag ta en till utan lustgasen osv".

Och som en skänk från ovan, i en värkpaus, säger barnmorskan till mig:
"Du får börja krysta lite i nästa värk om du vill"
Ett "åh får jag det?!" är allt jag klarar av att få fram till svar. Hade jag kunnat hade jag hoppat upp och kramat henne av glädje. Och som i ett nafs få jag helt nya krafter och ny motivation. Äntligen skulle jag få börja ta i och börja bröla.

Sagt och gjort, nästa värk tog jag i. Nu skulle ungen ut! Hittar musklerna direkt, kroppen minns, kroppen kan! Följer kroppens impulser och krystar varken mer eller mindre än vad som känns bra. Om jag tänker något mellan krystvärkarna har jag ingen som helst koll på. Men jag slappnar av och ligger och lyssnar. Och så i en värkpaus hör jag hur barnmorskan försöker få kontakt med undersköterskan. Men det går inte så bra. Tillslut efter att ha varit övertydlig några gånger så går budskapet äntligen fram: "kan du hämta lite TORKY till mig!"
undersköterskan: "Jaha, javisstja"
Bm: "Nog vet väl du om att jag brukar vilja ha lite torky vid det här laget?"
uska: "Ja, men du vet. Jag står och tittat på ett barnhuvud, och det är lika fascinerande varje gång, och då blir man som lite borta"

Jag tycker mig höra hur barnmorskan skakar på huvudet och suckar. Själv tänker jag inte ens på att det förmodligen är för att jag har "bajsat på mig" eller för att hon vill vara beredd på det som hon vill ha torkyn. Det enda som fastnade i mitt huvud var att hon tittade på ett barnhuvud!

Så jag frågar: "Syns huvudet, får jag känna?". Och javisst fick jag det! Jag var snabbt ner med handen för att hinna innan nästa värk. Varmt. Kladdigt. Runt. Hårt. Bättre kan jag inte beskriva det, att få ta på sitt barn för första gången, få känna att jodå, bebisen är på väg ut, det är fantastiskt!

Och i nästa värk tar jag i och krystar tills hela kroppen skriker STOPP! Även barnmorskan säger åt mig att jag ska sluta och nu bara flåsa bort resten av värken. Men hon hade inte behövt säga något. Jag ville inget hellre. Flåsar så jag tror att luften i rummet ska ta slut, även om det inte finns plats i hjärnan för att tänka på något annat än fullt fokus på att blåsa bort smärtan. Har svårt att slappna av och sluta flåsa, så barnmorskan hjälper mig att slappna av och lugna mig lite så att jag ska hinna andas lite lugnt och ladda inför nästa värk. Att detta ögonblick är döpt till "The ring of fire" har jag full förståelse för och tycker att det är ett utmärkt namn!

Och med nästa värk kommer huvudet fram, hon har navelsträngen ett varv löst runt halsen och jag känner hur barnmorskan lirkar lös den. Det dröjer inte länge innan nästa värk kommer, jag tar i och sen så hör jag bara barnmorskan säga: "Hänger du med nu då?"

Det är som att jag vaknar till och vet direkt vad det är frågan om, sträcker ner mina händer och tar emot mitt barn som precis halkar ur mig. Lyfter upp henne mot min kropp och vi får en filt på oss. Hon skriker direkt. Lyckan är total. Klockan är 22.33.
Då jag har ena handen under rumpan så konstaterar vi snabbt att det är en liten flicka som vi har fått. Vi hade valt den här gången att inte kolla könet på något sätt, varken med ultraljud eller något annat typ av "test". Krister fick klippa navelsträngen efter några minuter när den slutat pulsera (så kallad sen avnavling) och trotts att jag vägrade syntocin så var moderkakan ute bara några minuter senare och jag blödde väldigt lite. Här behöv inga extra hormoner på rutin, min kropp vet hur man föder barn!

Jag säger det igen.

Jag älskar att föda barn!

Stolt 2barnsmor, nöjd över sina prestationer med nykläckt Lovis i famnen.

Supermorsan!

Vissa dagar då är jag då tammetusan en riktigt jäkla supermorsa!

Dagen började lungt, sen fick vi helt plötsligt bråttom med kaos och kalabalik innan vi kom iväg till dagis. Insåg redan innan att vi skulle bli sena så ringde till dagis för att kolla om de skulle vara ute, vilket de skulle så då kunde jag klä barnen rätt från början. Väl på dagis så är det bara på med galonisar och stövlar och ut med barnen på gården. Skönt! De behöver några timmar i solen och jag behövde fixa en massa ärenden.

Drar vidare till stallet för att plocka lite hästbajs med platshandskar. Vi har skickat in ett träckprov med kollamasken för att se om Mulle har mask. Något lär det vara då han under vintern gått ner väldigt mycket i vikt, och det är inte tänderna för de raspade vi i höstas. En shettis ska ju lixom inte rasa i vikt på 3-4 kg hö/dag och ca 2-3x40min motion i veckan. Han är ju bara i sina bästa år som en 18 åring och har många fina år framför sig. Så jag hoppas verkligen inte att han är sjuk!

Sen drar jag och Holger iväg in till Birsta och vidare emot Erikshjälpen i Timrå, men de hade såklart inte öppnat så då gjorde vi Birsta City och Plantagen i väntan på att de skulle öppna. Men så långt kom vi inte innan dagis ringde. Elof hade kräkts. Superskoj, typ nej! Det var bara att vända på klacken och åka tillbaka till dagis och hämta ett misstänkt magsjukt barn.

Tur i oturen så trodde de inte att de var magsjuka, utan han hade satt i halsen och hostat och kraxat tills han kräkts och barn som kräkts = barn som måste åka hem och vara hemma i 48h. Men efter att ha hört omständigheterna för själva kräkandet bestämmer jag mig för att dra ut till Erikshjälpen igen i alla fall. För det har hänt förut att Elof har kräkts när han ätit för fort eller satt i halsen.

Jag åker alltså till Erikshjälpen, själv, med alla tre barnen. Hujedamig. Men vill man så kan man och barnen var så otroligt snälla idag att jag hade inte ens vågat be om hälften! Först var vi på Erikshjälpen i Timrå. Sen skulle vi till Myrorna inne i stan, men de hade stängt för att flytta så de blev inget med det. Då gick vi bort till Ohlsons tyger istället. Det blev en liten bit att gå och en del folk att passera. Men Holger satt nöjd i sjalen, Lovis åkte glatt i vagnen och en glad och lugn Elof gick så stor och stolt bredvid. Det är väl ingen konst att gå på stan med tre ungar under tre åt när alla är på glatt humör! ;) Vidare åkte vi sen på Erikshjälpen i Skönsberg där vi gjorde riktiga fynd i form av kavaj och kostym till Krister. Ibland ska man ha turen på sin sida! Nu saknas bara finskor innan allt är klart inför dopet i klädväg!

Ja också har jag hunnit surra massor i telefonen med mamma, mormor och Jessica. Det är även tisdag vilket innebär stallet. Sista veckan i nuvarande tappning. Från och med nästa vecka blir det längre tisdag kvällar då jag även ska figurera som stallvärd. Det ska bli spännande! Hur jag som knappt kan någonting ska lära två nya grupper med barn och föräldrar att borta, kratsa, sadla och tränsa häst! Vi han även med lite motion jag och Mulle. Ca 40 min tömkörning. Skönt. Lite motion och god LCHF mat ger snart en mammakropp med mer ork till allt den ska hinna med.

Ett uppdrag!

Lovis är ju nu mera även en storasyster. Och det är ett uppdrag som hon har tagit på största allvar! Bara så att ni alla vet så är största delen med att vara en storasyster att se till att ens lillebror ständigt har en napp i munnen, torkas ordentligt med handduken i ansiktet ofta och helst av allt inte sover när det är meningen att man ska vara vaken!

Elof är en bestämd typ...

... eller så är han bara jävligt envis. Pratar gör han i alla fall, massor och hela tiden! Han har kommit till en punkt när han vill ha nya ord hela tiden och är väldigt snabb med att härma efter och använda de nya orden. Men det gäller alla ord utom ett. Jag ska beskriva en vanlig kommunikation här hemma mellan mig och Elof:

Jag: "Elof, kan du säga Lovisa?"
Elof: "Lovisa"
"Kan du säga Lovika?"
"Lovika"
"Kan du säga Love?"
"Love"
"Kan du säga Lovis?"
"Jag kan bara säga Hojja!"

Häromdagen kom han på sig själv, då fick jag ett "Lo-HOJJA" till svar. Så ja, när han kommer ge med sig och faktiskt säga Lovis, det återstår att se. Trägen vinner ;)

Det händer mycket nu!

Den största grejen här hemma just nu är väl att Lovis har övergett det här med att krypa. Hon SKA bara gå hela hela tiden och hon börjar faktiskt bli riktigt duktig på det nu! Känns så himla bra att hon börjat gå nu och snabbt blir stadig inför att hon ska börja på dagis nästa måndag. Hualigen, min lilla tjej har ju blivit riktigt stor! Hon börjar även intressera sig för att göra sig förstådd med ord och det kommer lite nu och då i vissa situationer. Som till exempel "tack tack", "macka" och "flaska".

Sen så har vi Elof som pratar på som bara den! Även han har börjat med något nytt, ofta när han pratar så upprepar han hela meningen om och om igen tills att han fått bekräftelse att vi hört vad han sagt. Men nu har han även börjat att staka sig i stavelser som han tidigare klarat av helt utmärkt, låter nästan om att han stammar. Men vi ger honom tid att prata och slutar inte lyssna bara för att han stakar sig och hoppas att det bara är något tillfälligt som kommer växa bort.

Imorgon så ska min dagis kille gå på gruppfotografering för första gången med dagis :) Och vi ska se om inte Lovis får vara med hon också eftersom att hon börjar i samma grupp nästa vecka. Vet inte om de ska ta profilbilder också, det återstår att se. Sen om vi kommer köpa några bilder eller inte det vet jag inte. Man fotar ju så mycket annars ändå idag att det känns som inte lika speciellt längre att köpa dagis/skolkort längre då ens egna bilder blir lika bra idag.

Idag har vi varit till barnmorskan hela familjen och kollat hur det står till med mig och lillpys. För den som inte hänger med (jag själv till exempel) så har graviditeten nu gått så långt som v 24 (23+6). Bebismagen mätte 25 cm, lillpys hjärta var det en väldig fart på och snittet låg på 140 slag/minut och hen har fortfarande gott om plats i magen att vända sig på men för stunden så låg lillpys lite på snedden med rumpan upp och huvudet ner. Själv hade jag ett blodtryck på 120/60 (att de ens mäter, det blir ju samma resultat varje gång...) en vikt som ligger 6kg + och överraskande nog ett Hb på 130 vilket är väldigt bra! Annars står det bara bra till med oss enligt mig själv, det är en himla fart på denna unge och vissa dagar är det kämpigare än andra med foglossning och sammandragningar. Ungefär var tredje dag brukar jag skämta om, dvs dagen efter jag har varit i stallet och tömkört Mulle ;)

Konstig dag.

Igår var en sån där dag som man inte vet om man ska skratta eller gråta över när man ser tillbaka på den. Vet inte vart jag ska börja någonstans.

Morgonen blev den bästa på många dagar och länge ser det ut som att vi ska ha gått om tid på oss och även kanske hinna med ett extra ärende innan vi skulle hämta Petra på bussen. Men se det sket sig totalt!
Med sig skulle Petra ha haft en tårtform för oss att baka doptårta i. Men det hade blivit glömt. Och tur var väl det för det hade blivit miss i kommunikationen så jag hade fått fel saker om det hade blivit ihågkommet.

Ja sen var det raka spåret in på IKEA där vi skulle äta. Och där var det ju trettiosju mil kö. Vände direkt, fanns ju inte en chans i galaxen att vi skulle hinna få äta innan vi hade nästa tid att passa. Men vi hittade en form som jag ska kunna baka tårtorna i i alla fall. Tur var väl det!

Nåja det blev ett mål på Max drivein. Vi hittade en bänk utanför älvenshus där vi fick sitta i solen och äta. Det var mysigt! Elof tycker mycket om sin Moster Petra. Men inte hot creole, de stripsen fick Petra äta upp.

Och självklart blev Lovis hungrig precis när jag skulle in till barnmorskan för efterkontroll. Det var ju som tur var bara att gå in och fortsätta äta. Min nya barnmorska Malin är hur go som helst, av alla som jag har mött gillar jag henne helt klart bäst! Det blev lite allmänt snack om förlossningen, finns ju inte så mycket att säga om den egentligen. Och sen till den återkommande frågan. Ville jag ha ett preventivmedel och vad för slags sort i så fall.

Som jag har grubblat, täkt, blivit tokig och inte ett dugg klokare över detta beslut. Vem har mest rätt, hjärtat eller hjärnan. Vill de samma sak eller inte. Vad har bäst argument. Och att argumentera med sig själv när man fått utmärkelsen årets agitator (lite udda sådär av mentorerna i åk 8) är ju inte speciellt framgångs rikt koncept. Och när den enda som har något att säga till om i denna fråga kläcker ur sig "det vart lite tätt med 15månader" och "det är du som bestämmer men du hade väl tänkt plugga till sjuksköterska" men antyder ändå i samma veva att ett till barn är välkommet ifall att det skulle bli aktuellt, och sen verkar tycka att diskussionen är avklarad har inte precis hjälpt mig. Nå vål. Det blev en kopparspiral, snabbt och enkelt att ta bort igen om jag ångrar mig. Även om det känns väldigt definitivt. Att jag just nu tackar nej och SKYDDAR mig från fler mirakel som att det var något som jag inte ville ha. Men jag vill ju ha dom, hur många som helst, gärna nyss eller i alla fall ganska snart.

Tanken gnager i mig. Har jag gjort rätt? Eller ångrar jag mig? Jag vet ju att jag aldrig skulle ångra ett barn! Blä, det känns tomt i kroppen!

Hur som, när barnmorskan var avklarad så gick vi ut till väntrummet igen. Vi hade lite dötid att leka bort tills att det var dags att besöka BVC. Idag skulle det bli dubbel koll av båda barnen och vaccination av båda två.

Lovis hade växt bra, skrek så att hjärtat mitt gick i tio miljoner bitar av sprutorna. Jag är så glad att de kan ta ett i varje ben samtidigt så att man bara behöver trösta en gång. Det är nog jobbigt, skitjobbigt. Men tillslut somnade hon och det var Elofs tur. Petra hjälpte till med vägning och mätning. Han har växt han också. Men ändå dalat två enheter på sin kurva, så det blev utfrågning om matrutiner, order om att försöka få honom att äta mer och erbjuda mat oftare. Snacka om att jag kände mig som en sjukt värdelös mamma, som inte lyckats ge sitt barn tillräckligt med mat. Samtidigt som jag vet att han går ju inte hungrig. Han får ju mat när han vill ha, äter det han har ro till att äta (vilket inte brukar vara mysigt) och sen får han ersättning en stund senare. Jag vill ju att han ska få anpassa själv och känna hur mycket mat det är han vill äta. Jag vill inte tvinga, mat ska vara kul. Men visst undrar jag över om vi gör rätt.
Sen så ska vi väl inte glömma bort att Elof är aldrig stilla, ALDRIG. Inte ens när han sover eller åker bil. Det är full fart hela tiden, på så vis kan jag förstå att molekylerna har svårt att fästa sig i kroppen på honom.

Nu kanske man kan tycka att det skulle räcka här. Men se det gjorde det ju inte. Även språkutvecklingen skulle följas upp. Pratar Elof? Ja han är lika tyst son han är stilla, det vill säga inte alls. Det kommer ljud från den kroppen konstant. Men några ord, nej skulle inte tro det. Vi har mamma, pappa, Hanna, tack, där och här. Visst han förmedlar och kommunicerar mycket mer, men inte med riktiga ord. Sköterskan och läkaren frågar om säkert 30 olika ord om han inte har sagt dem. Men nej, det har han ju inte. Känslan av att vara en värdelös morsa stärks såklart på nytt, att han sen inte lyssnade när jag skulle be honom hämta något gjorde ju inte saken bättre.

Elof är ju mitt perfekta, vackra och duktiga busfrö. Ändå kändes det som att vi misslyckades på varenda liten punkt.
För vikten så skulle vi komma tillbaka och väga igen om tre månader.

Jaha, äntligen klart på BVC och bara tre timmar kvar att slå ihjäl innan Petra skulle med bussen hem till övik igen. Det slutade med lite väl mycket shopping, dock bara planerade utgifter och tre slöjstjärtar till akvariet för att avslutas med en maxbox i lugn och ro till Elof. Ja Petra fick mer än halva. Han äter ju som sagt inte så mycket den här Elof. Hinner inte mer än lämna Petra på bussen, ringa mamma och gnälla av mig lite för hur det hade gått så kommer jag ju på att jag hade ju glömt fråga Petra en viktig sak under dagen. Så då fick jag ringa och ta det över telefon ändå. Är så oerhört glad över att hon tackade ja!

Väl hemma så vill jag ju återberätta vad som hänt och sagt men kommer inte ihåg vad jag har sagt till vem och upprepar säkert hälften flera gånger om. Sen är det ju som vanligt de gånger jag behöver prata om dagen så har klockan hunnit bli mycket och Krister sover innan han kommit upp på övervåningen. Så då blir det ett äckligt långt blogginlägg nu istället.

Höll på att glömma bort, en sak fick Elof beröm för. Eller jag tror att det var beröm, jag vet faktiskt inte. Han var så lugn under undersökningen. Sa inte ett ord, rörde inte en min och gjorde inget för att protestera. Under själva vaccinationen log han till och med åt sköterskan! Tydligen brukar de knappt få peta på barnen när de är 18 månader. Så tillsammans med allt det andra kan man ju inte låta bli att undra om det var något bra eller dåligt att han var så lugn och snäll. Vad har vi gjort för annorlunda mot andra föräldrar när han inte protesterade?

Om du har läst ändå hit måste du ha haft tråkigt när du började. Shit vad längt det blev. Och ändå känns det som att det finns lika mycket till inom mig!

Lovis namn!

Ja dra på trissor. Efter mycket om och men så lyckades vi tillslut komma fram till vad Lillasyster skulle heta. Det blev en liten Lovis. En LOvis och inte Loviiiiiis, precis som Ronja Rövardotters mamma alltså!

Men hon heter inte bara Lovis. Hon har, precis som Elof, fått fyra namn. Och heter till med alla sina namn:

Elsa Freija Lovis Margareta Dahlin Eidenmark

Tankarna bakom namnen är följande:

Elsa är Kristers släkt namn och kommer från Kristers mormor som hette Elsa.

Freija är faktiskt storebror Joacims förslag. Men det tog ett tag innan vi förstod tanken bakom namnet, och anledningen till den speciella stavningen. Han hade ju hittat ett namn där alla syskonens (Joacim, Erica, Ida, Felicia och Elofs) första bokstav fanns med. En riktigt rolig ide tyckte vi. Så det fick bli syskonens namn till Lovis (precis som att Elof heter Teodor efter syskonens förslag).

Lovis hittade jag (tragiskt nog?!) i en lista över alla namn på namnsdag.se där en hel drös med namn som har en inofficiell namnsdag listad där finns med. Och trotts att jag har googlat en hel del för att få fram listor på både vanliga och ovanliga namn så var det här första gången som jag "snubblade" över namnet Lovis. Och det fastnade jag för rätt så omgående. Att det också klarade "kravet" på att vara ovanligt gjorde ju inte saken sämre precis så jag föreslog Lovis för Krister och han nappade på det också, så efter tummen upp av syskonen så var saken klar!

Margareta heter ungefär vartenda fruntimmer (inklusive jag själv) i min familj, så för mig har det alltid varit naturligt och självklart att om jag någon gång skulle få en tjej så skulle hon få heta Margareta.

Dahlin heter hon i mellannamn efter Krister, precis som Elof. Då man inte får ge dubbelefternamn längre så blir det ena ett mellannamn istället.

Eidenmark heter hon i efternamn efter mig. Och det är det som blir det "riktiga" efternamnet. Så att det får leva vidare neråt i generationen då det bara är min familj som heter så.

Och till er som undrar. Det är lika rätt att (på brev osv) skriva Lovis Dahlin Eidenmark som att skriva Lovis Eidenmark och samma sak gäller för Elof.