tisdag 29 augusti 2017

Holgers förlossningsberättelse - repost

Detta inlägget är en repost av Holgers förlossningsberättelse, då den ursprungligen publicerades delat i flera inlägg.



Lillebrors Förlossningsberättelse del 1
Fredagen den 16e januari 2015

Fredagen var som vilken dag som helst egentligen. Jag mådde varken sämre eller bättre än någon annan dag under graviditeten och bebis betedde sig som vanligt i magen. Men mitt på dagen fick jag ett ryck och skurade hela badrummet med diskborste och såpa. Behöver jag nämna att det doftade gott? Det tog sin tid, men så rent lär det nog inte bli igen på länge.

På kvällen drog jag sedan iväg ensam med Lovis för att fixa veckohandlingen, en helt oplanerad sådan vilket innebar 500 varv inne på Ica och en jänta som var annat än nöjd över att det tog sådan tid. Tungt med bråkig Lovis som helst ville bli buren. Tungt med full kundvagn. Tungt med fulla kassar till bilen. Och inte lika tungt med en snäll sambo som kom och bar kassarna upp för trappen. Fast var gjorde det, den här dagen verkade jag ha massor av energi.

Under hela graviditeten har jag bara haft någon enstaka sammandragning som jag känt av mer än att jag märkt att magen blivit hård. Fast nu under sena kvällen när jag satt och tittade på tv så började de komma sammandragning på sammandragning som faktiskt var lite obekväma. Nämner det för Jessica som i de närmaste ber till gudarna att något ska vara på gång, då morgondagen lördag är sista chansen för att hon ska ha möjlighet att vara med på förlossningen. Vi vågar inte hoppas på att detta ska betyda något, varken jag eller Jessica. Så när Krister frågar innan han lägger sig ifall han kan jobba imorgon som planerat eller inte så säger jag "Åk och jobba du, annars kan man ju ge sig den på att det absolut inte kommer bli något barn imorgon".

Krister hoppar i säng och jag sitter kvar uppe surrar med några kompisar, kollar på tv och laddar ner en värktimer. Sammandragningarna fortsätter komma, de gör inte ont men är ändå av en annan karaktär än de sammandragningar jag haft under graviditeten, de är obekväma. Tanken finns där bak i huvudet att de skulle kunna vara förvärkar, eller kanske till och med riktiga värkar som inte tagit fart än. Hur som haver så kan inte nyfikenheten hos mig tyglas och jag klockar sammandragningarna, vilka visar sig komma ganska jämnt med 3-7 min mellanrum och varar 30-60 sekunder.

Klockan blir ganska sent, en del av mig vill stanna uppe för att inte riskera att det skulle avta om jag somnade och den andra delen av mig vet att jag är ensam med barnen halva dagen imorgon och de har ingen som helst hänsyn för att mamma gärna sover till klockan 9. Beslutet att gå och sova var således inte särskilt svårt att ta. Och sova, de fick jag göra.

Lördagen den 17 januari 2015

Jag sov hårt och gott utan ett enda uppvaknande av värk eller behov av toabesök ända tills Lovis väckte mig skoningslöst kl 7 genom att kasta sig över mig och magen fram och tillbaka. När jag väl erkände att jag var vaken så visade det sig att Elof också var vaken och tack och lov hade de humöret på topp båda två! Ligger där och pratar med dem, ber Elof hämta min telefon för att kolla vad klockan är och vad är det jag känner? Är jag inte öm i magen som av mensvärk? Så där som jag varit när värkarna precis ska till att komma igång vid mina tidigare förlossningar?!?.....

Lillebrors förlossningsberättelse del 2
Lördag 17 Januari 2015

Jo visst var det en känsla av mensvärk jag vaknade med där vid 7 tiden när Elof och Lovis tyckte de var dags att göra morgon. Krister hade åkt till jobbet vid 5 tiden, men innan han åkte så frågade han mig om det var något på gång, vilket jag sa att de inte var. För när jag var upp på toa då vid halv fem så hade jag ju inte känt av något på hela natten och inte då när jag var vaken heller, så iväg till Hudik med Krister!

Då både barnen och framförallt jag själv vaknade hungriga så blev det serverat frukost direkt! Och det tog inte lång tid innan mensvärkskänslan började bryta ut i vågor. Tog en första klockning medan vi åt och de kom med 3-5 min mellanrum och varade i ca 40 sekunder. Smärtan var inte så farlig, behövde inte stanna upp för att möta värkarna men det var helt klart rätt typ av smärta för att göra mig glad! Samtidigt har jag ju fått höra att trean ska vara lurig, många får tydligen värkar som bara mesar på för att sedan avta. Jag vågade ännu inte hoppas allt för mycket på att det verkligen skulle vara på gång, även fast att Elof och Lovis förlossningar inte haft några tveksamheter för sig utan när de väl börjat har de aldrig avtagit.

Någon annan som blev glad över att sammandragningarna från igår nu fortsatte och gjorde lite ont var såklart Jessica. Hon överöste mig med pepp och strikta instruktioner för vad jag skulle göra så att värkarna inte skulle avta. Jag valde att städa undan alla leksaker som fanns i vardagsrummet, de hade inte blivit gjort på några dagar och skulle jag nu hålla till i vardagsrummet och föda barn vore det i alla fall lite praktiskt om inte varenda pryl låg i vägen för mig. Givetvis meddelade jag Krister och Britta också, de fick varsitt SMS med informationen om att jag hade värkar.

Vid 9 tiden bedömer jag värkarnas smärta som en 3,5 när 10 är värsta tänkbara värkarna och Jessica hotar mig med att om de inte har kommit igång ordentligt före klockan 18 så kommer hon inte hinna med förlossningen. Men en timme senare konstaterar jag att det här är inte falskt alarm, värkarna kommer med 3-4 minuters mellanrum och är alla dryga 40 sekunder långa. Smärtan bedömer jag till 4,5-5 och vill helst stanna upp och andas genom värkarna. Jessica får order om att det kan vara dags att röra sig mot Matfors, då jag börjar inse att om det här inte stannar av eller tar en paus så kan bebis faktiskt vara ute före klockan 18. Och Krister som jag inte hört något av ringer jag upp, för nu vill jag faktiskt ha bekräftat av honom att han läst att förlossningen har startat samt att jag ville ha en tid när han kunde tänkas vara hemma igen. Han hade såklart inte sett SMSen jag skickat, men stressfria mannen kan man inte stressa på med någonting, åtminstone inte så att det märks. Körningen hade gått över förväntan i alla fall och han skulle vara hemma till 12. Skönt, då hade jag en tid att sikta in mig på hur länge jag skulle få hjälp med barnen så att jag helt kunde fokusera på mig själv under värkarna.

Nu var det dags för köket att få sig en omgång. Något vettigt skulle jag väl göra mellan värkarna?!? Så jag sanerar köket, det blir inte särskilt effektivt jobbat då jag blir avbruten av värkar och barnen men lagom till att barnen börjar bli griniga av hunger är köket städat. Får meddelande av Krister att han är på väg hem från stan så jag skickar honom att köpa lite godis på Ica, det finns ju inget hemma och det finns inget som är så gott efter förlossningen och dagen efter med intensivamningen som smågodis! Jag ringer också till Britta, vi bestämmer att hon ska äta lunch och sen röra sig hit, ungefär 13.30 räknar hon med att vara på plats.

Makaroner och kall korv är vad som hamnar på menyn. De är snabbt, uppskattat av barnen och lättätet för mig, något tyngre hade jag inte förmått mig att äta. Jag hinner precis få i mig den pasta jag får plats med när Krister kommer hem och kan ta över matserveringen till barnen. Jag måste nu stå upp och rulla på höfterna under värkarna och sista halvtimmen med hungriga griniga barn hade gjort att jag flera värkar i rad inte kunnat möta dem på ett bra sätt. Jag var genomblöt av svett, trött och längtade efter att få ställa mig i duschen.

Kristers reaktion på att jag måste avbryta det jag håller på med för att ta värkarna är ett stort leende som strålar av stolthet, lycka och lugn. En känsla som snabbt sprider sig till mig och jag får det genast enklare att möta värkarna när han har kommit hem. Inom 15 minuter efter att han kommit hem står jag i duschen. Det är varmt, skönt och avslappnande. Värkarnas intensitet lindras och jag känner att jag får vila och ladda batterierna lite. Klockan är ca 12.15 och jag vet att Jessica anländer när som helst.

Lillebrors förlossningsberättelse del 3
Lördag 17 januari 2015

Jag står i duschen när Jessica stormar in, pinknödig som tusan och speedad till max. Det märks väl att hon är exalterad över att äntligen vara på plats. Vi småpratar mellan värkarna och vid varje värk blir det knäppt tyst då jag får avbryta mitt i meningarna för att fokusera på att andas. Det går inte obemärkt förbi och Jessica utbrister ett förväntansfullt "åh, jag älskar att du blir tyst". Och än så länge är jag beredd att hålla med henne. Även jag kände glädje och förväntan med varje värk som kom, mitt tredje barn var på väg och om allt fortsatte som de skulle så skulle hen få födas här i vårt hem.

Efter en stund kände jag inte längre för att duscha utan ville komma ut och röra på mig lite mer. Tänkt och gjort så drog jag på mig badrocken och gick ut till de andra i lägenheten. Trött i fötterna hade jag börjat bli efter att ha stått upp stora delar av dagen hittills så några minuter sittandes i soffan var skön avlastning, fast jag fick ju avbryta vilan för att ställa mig upp under värkarna. Att sitta ner var det inte tal om. Jessica hade med sig en liten goodiebag till mig. Eller liten och liten, det var en stor pappkasse med saker hon plockat ihop till mig och bebisen. Det kändes surrealistiskt men ändå så nära att titta och hålla i tygblöjor och amningsinlägg som jag mycket väl kunde få användning av innan kvällen var slut!

Närmare halv två dyker doulan Britta upp med sin härliga energi och sitt lugn. Nu är alla på plats och allt är i sin ordning. Barnen leker lugnt och alla är på bra humör. Vi små pratar mellan värkarna och jag går runt i morgonrocken eller hjälper Elof leta legobitar i lådan. Jessica nämner något om avundsjuka för att jag håller på och föder barn. Men hon ville inte byta underliv med mig efter att jag berättar att det känns som att jag har en stor boll i underlivet, konstigt nog. Värkarna fortsätter komma med ca 3 minuters mellanrum och är mellan 45-60 sekunder långa, jag hanterar dem genom att gunga/rulla på höften samtidigt som jag gör små studs rörelser från fötterna upp genom hela kroppen. Jag blundar och fokuserar in i mig själv, sluter mig i min värkbubbla, tankarna är blank och jag bara andas. Sen vaknar jag upp igen och fortsätter där jag var när värken började.

Jag får höra att jag hanterar värkarna superbra och att de märker att värkarna blir intensivare. Själv märker jag att jag går djupare och djupare in i min värkbubbla och att jag är trött i benen. Så jag bestämmer mig för att gå in i duschen igen. Det är skönt att duscha, när värken kommer så slår jag på hett vatten på ryggen, det tar av toppen på värken. När värken är över så vrider jag tillbaka på svalare vatten och det är skönt att kyla ner mig lite och hämta kraft. Så händer det något. Något som ger mig en ofantligt stor laddning ork och glädje. Barnen vill komma och duscha med mig och jag låter dem komma. Vi duschar tillsammans, precis som vilken dag som helst. Förutom att just idag är det inga bråk om att när mamma vill vara under duschen så får hon det och när värken är slut så leker och skrattar vi tillsammans. Det är så pass lugnt och rofyllt som de kan bli med Elof och Lovis i närheten, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Men så hjälper inte duschen längre och jag känner mig lite rastlös, jag behöver något annat.

Holgers förlossningsberättelse del 4
Planen är att jag ska gå ut ifrån badrummet efter att jag har torkat mig och tagit på mig badrocken, fast jag kommer inte så långt. Värkarna tar fart igen med besked, smärtan har flyttat över till ryggen och är där för att stanna. Av en tillfällighet hänger jag mig över tvättmaskinen och Britta som också är inne i badrummet börjar massera min svank, hårt. Jag vet inte om jag skulle säga att det är skönt. Men det bryter bort värksmärtan och gör den uthärdligt. Jag är långt borta i min värkbubbla mellan värkarna för att komma tillbaka lugn och glädjefylld i värkpauserna. Det tar på krafterna med de nu mycket starkare värkarna, men det finns mer kraft kvar att ge. Vart denna kraft kommer ifrån är svårt att beskriva, det jag vet är att den fylls på under värkpauserna när vi alla ler, skrattar och pratar om att vi rör oss närmare målet.

Jag blir kvar där i badrummet lutandes emot tvättmaskinen, den var precis lagom hög, stod stabilt och jag fick massage i ryggen, först av Britta och sen av Krister. När värken var slut och jag började rulla på höften igen byttes massagen emot lätta strykningar över ryggen för att hjälpa mig att slappna av. Det blir ett gäng värkar som hanteras på det viset. Jag har ingen tidsuppfattning alls och ber Jessica klocka värkarna för att få en liten koll på läget, vilket är stabilt från tidigare med värkar på ca 60 sekunder var tredje minut. Får också veta att klockan är strax efter klockan 16. Jag reflekterar inte så mycket över vad klockan är egentligen, det känns oväsentligt i sammanhanget. Men att jag skulle hålla på till sena kvällen så som de mammor som följde förlossningen via en facebook-grupp trodde jag då definitivt inte då jag liknade smärtan och intensiteten på värkarna med när jag var ca 8 cm öppen under mina tidigare förlossningar.

Även om jag kände mig full av kraft så höll inte mina ben och fötter med om samma sak. Och efter att ha planerat en förflyttning så tar jag en värk till innan jag förflyttar mig till vardagsrummet. Ställer mig på knä hängandes mot vardagsrummet och hinner precis få kuddar under knäna innan det är dags för nästa värk. Att kunna lägga stora delar av min tyngd på vardagsrumsbordet och låta magen hänga kom som en befrielse och jag börjar nu vila allt mer mellan värkarna. Jag skulle kunna tänka mig att jag är ett rätt så trist sällskap just nu när jag är lika långt borta mellan värkarna som när jag har värk. Som tur är så var vi inte samlade för att vara sociala, vi var samlade för att föda barn och det börjar närma sig.

Jag vet att jag tänkte att "normala kvinnor hade åkt in till sjukan för länge sen, om inte annat så är det dags att åka in nu om jag ska ha en chans att hinna in". Det var en tanke som jag slog bort lika fort med "men varför skulle jag göra det? Jag är precis där jag vill vara" och längre kom jag inte innan det var dags för nästa djupdykning ner i värkbubblan. Jag pratade senare lite om att det kändes ovant och lite jobbigt att inte veta hur mycket av allt arbete som var gjort, men svarade mig själv i samma andetag att det ändå inte skulle spela någon roll då de inte ger något svar på hur mycket som är kvar. Någon värk senare frågar Jessica mig om det är något jag vill ha/vill att hon ska göra. Hon och alla andra får ett kort men koncist svar. "Krystvärkar!". För de är de enda jag känner att jag längtar efter, det enda jag känner att jag behöver, resten det har jag redan.

Holgers förlossningsberättelse del 5
(Kuriv text är citat från Brittas förlossningsberättelse till mig)

Så har jag bett öppet om krystvärkar. Jag berättar även för omgivningen att det här med värkar är inte så roligt längre och så är fasen där många kvinnor uttrycker en känsla av hopplöshet, ånger eller dödslängtan nådd.

16:30 glesare mellan värkarna. Jag tänker att detta kan vara pausen före krystningsfasen men säger inget. Signalerar bara till Krister och Jessica att det antagligen snart är dags. Lovis är intresserad av mamma och tar snart efter hur vi andra gör. Klappar henne på ryggen och är mycket uppmärksam på allts som sker.

Jag vilar hårt mellan värkarna, sover inte men känner mig djupt försjunken som i en dvala. Känslan av trygghet är överväldigande och den omtanke Lovis och Elof visar är mycket stärkande. Att få jobba med värkarna själv utan att vara ensam, precis så som jag vill ha det. Jag har ingen som helst tidsuppfattning och har därför ingen känsla för att jag har glesare mellan värkarna. Knäna är ömma och magen känns tung så jag sätter mig upp mot soffan. Jag är varm, så det svalkar skönt att öppna upp morgonrocken. Att vara naken är inget som bekymrar mig.

Så kommer det en värk, en annan värk, en värk i gränslandet mellan vanlig värk och krystvärk. En värk som är över innan jag förstått hur jag ska bemöta den, att använda samma fokus som innan hjälper inte och inte heller att försiktigt pressa ner i värken. Att det var en värk av en annan karaktär går inte omärkt förbi och när nästa kommer är vi alla mer redo, även den värken är i gränslandet men det känns ändå lite bättre att pressa ner i värken. Nästa värk är det inte någon tvekan längre, det är en krystvärk. Det känns bra att pressa ner i värken och än bättre att göra det för att jag känner att kroppen är redo inte för att någon talar om att det är dags.

Jag sitter alltså fortfarande ner snett på rumpan lutandes emot soffan, inte alls så som jag hade tänkt föda fram detta barnet och det var svårt att få kraft att krysta. Men där hade jag blivit kvar om inte Britta frågat mig direkt när värken var slut om jag ville byta ställning tills nästa värk. Själv var jag för djupt avslappnad mellan värkarna för att hinna påbörja en förflyttning självmant innan nästa värk. Det blev knästående, hängandes över armstödet på soffan och i nästa krystvärk känner jag genast vilken bättre kraft jag får att pressa ner i värken. I värkarna krystar jag helt efter en inre känsla, varken mer eller mindre och jag känner mig fri i mitt födande på ett helt annat sätt än jag gjort de andra gångerna. Så känner jag hur huvudet tränger allt längre ner och ber om att få en varm handduk redo till nästa värk. Det känns bra med värmen och efter värken är slut uppmanar Britta och Jessica mig att känna efter med handen. Jodå där finns en bebis, där finns ett barn, det är nära nu!

16:38 Krystvärkar..?
16:49 Krystvärk!! Jag hämtar handdukar och förbereder en varm trasa att ha beredd. Jag hjälper Terese att placera den och känner samtidigt det hårda huvudet alldeles innanför. Jag ber henne att känna själv och uppmuntrar Krister att assistera i sista skedet.


Så kommer nästa värk, en värk med kraft och jag balanserar mellan ett så lätt tryck som jag bara kan och att slappna av. Jag har en inre spärr mot att ta i så jag lyssnar på den. Så hör jag hur Krister utbrister "Nu ser jag!" och det blir för en liten stund tumult artat. Denna värk med kraft, där jag tycker att jag gör ingenting blir jag snabbt överraskad och varse om att det händer massor! Jag känner med handen och inser att hela huvudet kommer på denna värken. Så känner jag hur värken klingar av samtidigt som jag får uppmaningen från Jessica att det bara är lite kvar. Jag reser mig upp lite och uppger förtvivlat "men jag har ju slut på värk". Men det gör inget, för i den rörelsen med mina och Kristers händer redo att ta emot så spricker fosterhinnorna, vattnet går och fram föds vårt barn. 

Vi får tillsammans ta emot vårt efterlängtade barn och Krister konstaterar snabbt för alla att det blev en lillebror. Jag känner hur detta lilla liv i mina händer lever, han provar att andas med ett litet gny men tar inte i ordentligt. Navelsträngen ligger över hans axel och vi hjälps åt att lyfta lös den. Han skriker inte riktigt men jag känner hela tiden att navelsträngen pulserar, att han lever och att han försöker andas. Så jag lyfter upp honom emot kroppen, får en handduk att lägga om honom och han får till ett ordentligt födelsegråt. Även om jag inte han bli orolig så drar jag en suck av lättnad. Det är få som vet det men det är helt okej att det tar över en minut innan bebisen andas själv så länge som navelsträngen lämnas intakt. När jag tittar på filmen så ser jag att det tog ca 40 sekunder innan Holger kom igång med sin andning själv.

Jag andas ut lite och bilder tas. Jag hör Britta nämna klocklaget 17.18. Mina knän är ömma och jag får hjälp att ställa i ordning så att jag kan sitta på golvet emot soffan igen. Mer bilder tas och jag är så fylld av ork och glädje som det bara är möjligt. Nu vill jag skrika ut till hela världen att vårt barn är här! Efter en liten stund letar Holger efter bröstet och jag hjälper honom hitta det. Han får ett bra tag och vi ammar nästan 20 minuter innan han somnar. Vi har koll på navelsträngen och strax efter att han har tagit bröstet så är navelsträngen vit, slapp och tömd på blod. Jag känner hur jag värk igen, provar pressa med i värken men den klingar av snabbt. Det går en liten stund tills att jag får värk igen men den här gången kommer moderkakan fram med ett väldigt lätt tryck från min sida. 


17:18 Föder pojke. Föder knästående vattenavgång samtidigt. Lite blod. Allt går fort och plötsligt håller Terese ett litet barn i sina händer. Jag torkar bort slem och blod från golvet och hjälper Terese att sätta sig till rätta. Allt känns fortfarande lugnt och vardagligt. Elof tittar på film, Krister steker pannkakor i köket Terese betraktar det nya livet.
17:51 Efterbörd 0,5 dl blod.

Så var Holger född, han har ammat och moderkakan är ute. Men vad hände sen?

Det finns många berättelser och filmer om hemförlossningar, många slutar när barnet är i famnen och några har med när moderkakan kommer. Bara någon enstaka tar upp vad som hände sen, där finns ett glapp. Ett glapp mellan att barnet är fött tills att de som föder på sjukhuset åker hem.

Holger föddes lagom till middags tid, redan innan jag fick krystvärkar så hade Krister satt en pannkakssmet på svällning (även om inte jag ville äta så fanns det andra som började bli hungriga). Så det blev väldigt lagom att börja steka pannkaka när jag satt där på golvet mot soffan. När doften av pannkaka fyller lägenheten känner jag att jag är bra hungrig jag också! Barnen äter pannkaka i köket allt eftersom de bli klara. Vi bjuder både Jessica och Britta att stanna och äta med oss, men Jessicas hundar sitter i bilen så hon åker hem efter att ha hjälpt till att steka några pannkakor. Britta däremot äter gärna några pannkakor med oss. Men innan dess så får jag hjälp att sätta mig uppe i soffan istället. Det är lite bekvämare där och Britta serverar mig pannkaka, glass, grädde och sylt skuret och klart så att jag kan äta med en hand. Det är gott, väldigt gott. Jag ber om en portion till. De borde servera nystekta pannkakor på sjukhuset också.

Så lämnar Britta oss och vi är ensamma. Lovis kommer upp i soffan och kramas och tittar till sin lillebror. Elof kommer och är nyfiken över lillebror, navelsträngen "slangen" och moderkakan, jag visar och berättar. Krister bäddar rent i vår stora familjesäng och lägger barnen efter att ha duschat bort middagen. Så kommer han upp igen. Vi sitter i soffan tillsammans, tittar på vårt nya barn och småpratar. En sån dag, det är mycket man hinner med under dygnets timmar.

Så ringer jag till förlossningen på sjukhuset, ganska precis två timmar efter att han är född. Presenterar mig och berättar att jag för två timmar sedan utan problem fött en pojke. Barnmorskan blev lite ställt till en början men fann sig snabbt efter att ha konstaterat att det var planerat att föda hemma. Hon frågar lite korta frågor om förloppet och om hur barnet mådde. Vi fick sedan en tid till morgonen efter för första barnläkarundersökningen på förlossningen klockan 7.45.

Känslorna och ansträngningen efter att ha fött barn börjar lägga sig och jag börjar länga efter en dusch. Det har nu gått ca fyra timmar efter att Holger föddes, navelsträngen har varit slapp och vit sedan länge och Krister hämtar nu saxen som vi tänkt klippa med. Vi klampar inte med någonting, för de behövs inte på en navelsträng som får göra sitt jobb ostört och bilda ämnet whartons jelly, naturens egen plugg. Då vi inte vill böka för mycket så klipper vi nere vid fötterna, ställer bort skålen med moderkakan och strängen, Krister sätter sig i soffan och tar emot Holger. Jag kliver upp för att duscha, magen är öm, öm och tom! Det går bra att duscha och snippan känns så intakt att om jag inte varit så öm i magen hade jag tvivlat på att jag nyss fött barn.

Jag hinner knappt komma ut ur duschen innan jag får komma till undsättning, Holger har bajsat och Krister är full i svart kletigt bäck. När vi ändå får böka, göra rent och sätta på första blöjan och kläderna klipper vi navelsträngen igen till en mer hanterbar längd, ca 3-4 cm.

Kvällen kryper in på oss och jag har nått min målbild av denna graviditet och förlossning. Att få krypa ner, nyduschad i en nybäddad säng med en bebis tätt intill mig och resten av familjen inom en armlängds avstånd. Somnar gott gör jag den kvällen, fast att magen är öm och fogarna spökar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar