onsdag 3 oktober 2012

En sten...

(OBS att detta inlägg inte innehåller några åsikter om andras amningsval, utan mina  känslomässiga reaktioner)

När det väl börjar kännas bra, som att det är på bättringsvägen delux och allt kommer kännas okey igen. Ja det är väl ungefär då det passar som bäst att bli ner knuffad igen, få en kniv i magen och klumpen i halsen att börja växa igen. Sådär så att tårarna, gråten och skriken är en hårsmån från att få härja fritt.

Det är ungefär nu som jag förstår att det här kommer ta tid, lång tid.

Att se andra lyckas, glädjas och må gott utan större bekymmer. Klaga över små, små ting som en annan tagit med ro. Det är något som gått från relativt bra till helt okej att veta av.

Att se andra välja bort, av skäl jag inte kan förstå. Läsa om de som förlöjligar de jag själv kämpat med. Det har varit tufft, men jag har kunnat låta det vara.

Tankarna löper amok.

Jag vill så gärna veta vad som är fel, varför det inte gick, vad vi kunnat gjort annorlunda. Men om jag skulle få veta, skulle jag kunna acceptera svaret? Skulle jag kunna smälta om det vore mig det är fel på? Betyder det att jag hellre önskar att det vore fel på min son än mina bröst och min oförmåga att ge honom det flytande vita guldet?

Bägaren rann över idag, det kom en spark i fel riktning men jag vet inte vart den kom ifrån. Än mindre varför.

Inte heller kan jag förstå varför jag gör en så stor grej av det hela. Att det inte fungerade. Hur kan jag ifrågasätta vad som känns viktigast?

Alla frågor och funderingar som jag ställer till mig själv har jag ställt hundra gånger om. Jag får ändå inga svar.

Det är nog inte sista gånger jag kommer dimpa ner och åter igen sörja den amning som inte blev.
Förbanna mig för att jag gav upp.
Gråta mig fördärvad över valet jag inte fick göra.
Undra över hur jag ska kunna komma i kontakt med någon som känt/känner som jag.

Jag behöver prata med någon som förstår utan att behöva berätta att hon gör det. För just nu känns det som att jag ramlat ner mellan stolarna. Hamnat emellan de olika "fack" som finns. Tillhör kategorin man inte nämner.

Det må hända att jag ser många fördelar med att ge Elof ersättning jämte att amma. Men jag har aldrig sagt att jag tycker de överväger nackdelarna. Jag griper helt enkelt efter de få halmstrån av tröst jag funnit.

Men det värsta av allt är nog en kommentar jag fick för ett tag sedan, som sedan upprepat sig i olika utformingar:
"Äre inte skönt att slippa?"

Jag antar att stora delar av det här inlägget är mitt vrål till svar jag inte gav, då. Ett stort fett NEJ! Det är inte skönt att slippa! Om det hade varit ett val så hade jag säkerligen tyckt det. Men det var inget val, jag hade inget val! Det enda jag tycker hade varit skönt att slippa är ångesten över att amningen inte fungerade, ångesten över att mina bröst svek mig, ångesten över att jag lät mig själv i det tysta kränkas av en annan människa igen! Ångesten över att det kan vara mitt fel, ångesten över att jag låter mig själv tänka att det kan vara mitt fel, ångesten över att jag inte sa stopp! Så mycket ånger, så mycket sorg och så lite förlåtelse.

Min egna förlåtelse till mig själv.

Så långt har jag inte kommit.

Än.

Så många tankar jag inte kan dela med mig av, för vem ska förstå när jag inte själv förstår?

4 kommentarer:

  1. Förstår din frustration över detta och det är ju sådant man alltid får höra...men inte alla kan producera bröstmjölk i den mängd som man önskar eller som behövs. Själv har jag inte haft problem med det, men många i min omgivning. Din granne tvärs över vägen, G.L, hade samma problem som du i sin ungdoms år när hon blev mamma, hon har ofta berättat för mig om att hon hade för lite mat.
    Det jag kan bli frustrerad och arg över är hur en del nyblivna mammor fullständigt skiter i att amma, trots att de har massor av mjölk, eftersom de är rädda om brösten...PUCKON!!
    Kram påre!

    SvaraRadera
  2. Jag har också kämpat (och grinat) och är nu, efter fyra månader, nästan uppe i helamning. Det är svinjobbigt, men har man en önskan om att amma och lite, lite ork kvar så går det nästan alltid att öka produktionen. Kontakta din närmsta amningmottagning, eller surfa in på http://www.amningshjalpen.se/ för digital hjälp.

    Och det är ingen skuld i att avsluta amningen om det är så det blir. En glad mamma gör sitt jobb bättre än en sönderstressad, ledsen variant. Kram,
    Y

    SvaraRadera
  3. Just, goseamning är värd att bevaras den med! Tuttar kan ställa in sig på att bara producera lite mjölk, utan att den försvinner helt. Så amningen kanske kan få vara ett kravlöst gos? Det är mycket värt det med!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi goseammade nån månad, men sen slutade min son helt att ta bröstet. Och då kändes det som att det fick bli slutet på det hela. För jag kände inte för att tvinga honom ta bröstet om han inte ville, när det ändå gått så långt att det knappt fanns någon mjölk alls kvar.

      Radera