Ungefär från veckan efter midsommar och fram till att lillasyster föddes så sov ju jag i soffan så mycket som jag bara kunde då jag inte kunde ligga rakt på rygg och det kändes som om Peab varit och snesprängt höfterna bort till kubal om jag låg på sidan mer än två sekunder. Och nu såhär en vecka efter att lillasyster kom ut till oss känner jag vilken stor fördel jag har fått av att sova i soffan...
Jag vet nämligen exakt hur jag ska piffa till kuddarna och sätta mig för att kunna sitta kvar länge utan att få allt för ont i kroppen. Denna lilla fröken är nämligen än så länge stört omöjlig att lägga ifrån sig, även när hon sover. Inget fel i det! Hon vill amma massor mest hela tiden, vilket hon såklart får då vi ger amningen en ny chans med vårt nya barn. Och ska man gå upp i vikt så måste man ju äta! Så jag är fast här i soffan med tuttungen i famn, ett internet som apar sig och rastlöshet som knackar på dörren.
Jag får tala om för mig själv flera gånger om dagen att jag faktiskt gör något vettigt när jag sitter här med lillasyster i famnen och att hon högst troligen skulle vilja ligga i famnen lika mycket även om jag hällde i hennes en flaska ersättning. Så då kan hon ju lika gärna få amma. Men jag känner mig ändå lat och värdelös som sitter i soffan i stot sett hela dagen och gör "ingenting", vilket resulterar i att de få stunder om dagen som hon är nöjd någon annan stans än i min famn så springer jag runt som en iller när jag egentligen borde slappna av och vila.
Men det är inte det värsta, ibland känns det som att lillasyster knuffar bort och missunnar mig tid med Elof. Nu när magen är borta och höfterna i stort sett känns bra igen så finns det så mycket energi och lust att leka, busa och upptäcka tillsammans med Elof. Och här sitter jag och kommer ingenvart. Jag vet ju att det är bara en kort kort period som lillasyster behöver vara i min famn så här intensivt, vi försöker involvera Elof så gott det går för att han ska få vara nära mig och lillasyster. Men känslan finns fortfarande där när lillasyster halvsover med bröstet i munnen och Elof sliter i mina tår för att få mig att kliva upp och följa med för att titta på något.
Och som om det inte vore nog så väcker rastlösheten ett annat monster, skåpråttan som är inlåst där nere i magen på mig. Men rastlösheten har en förmåga att bryta upp låset på skåpråttans fängelse. Och att inte släppa fram råtthelvetet då är lättare sagt än gjort, hur ska jag då kunna gå ner i vikt efter graviditeten och allt jag bar på sedan innan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar