fredag 18 oktober 2013

Lovis födelse, del 1!

Ja jag ska väl bjuda på en förlossningsberättelse den här gången också kan jag tänka mig. Om inte annat så vill jag ju ha en förlossningsberättelse nedskriven för min egen del.

Torsdagen den 1a Augusti

Vaknade och behövde som vanligt kliva upp för att kissa mitt i natten men den här gången så fick jag ont i mensmagen efter att jag hade kissat. Tittade på klockan på vägen tillbaka till soffan där jag sovit sen veckan efter midsommar och den visade på ungefär 3, tittade inte så noga. Blev först glad för att jag äntligen kände av någonting, broster var ju väldigt mycket välkommen ut nu, även om jag inte hade passerat det utsatta datumet ännu. Men jag försökte göra mig av med alla förhoppningar så gott det gick ändå, just för att jag inte hade kommit fram till datumet ännu och det var ju bara några sekunder av ont i mensmagen.


Fast det fortsatte så under morgonen, att jag vaknade i soffan av att jag hade lite ont i mensmagen för att sedan somna om.Vid ett av tillfällena när jag vaknar till så kommer jag på mig själv att tänka "Javisst fan, det kommer ju göra ont också!", precis som jag och min kompis J hade pratat om några dagar tidigare.

När jag vaknade och klev upp för dagen så fanns värken i mensmagen kvar på samma sätt och kom lite då och då. Åt frukost i godan ro tillsammans med Krister, Elof och Petra som bott hos oss under veckan på stand by för att vara Elof vakt när Broster ville komma ut. Kände när jag klev upp att magen hade sjunkit ner, det var framför allt mycket lättare att andas! (Jag har efteråt fått veta att Krister hade noterat att magen hade sjunkit ner) Under morgonen får jag också tillfälle att i smyg berätta för Krister att jag nu hade samma ont i magen som kvällen innan Elof föddes, när vi höll på och försökte få igång min dyngsura moped.

Sista magbilden
Då jag ändå hade mina aningar om att Broster var på väg ut så såg jag till att ta en sista bild på magen. Kl 09.57 skickade jag bilden med texten "Jag kan andas! Eller vart tog magen vägen?" till mamma. Det dröjde inte många minuter innan jag fick ett "Har du värkar?" tillbaka. Stackars blivande 2barns mormor Carina har det inte lätt med nerverna när det sätter igång.

Efter att jag hade skickat bilden, gick jag ut och gjorde djuren och då kom första värken som fick mig att stanna till, inte så att jag behövde andas eller så men helt klart så att jag hajjade till och än en gång funderade på om det var så att det faktiskt var på gång.

Svara mamma tillbaka att jag inte hade tid med att föda något barn idag, vi var på väg till Erikshjälpen. Visst lite mensont hade jag, så jag tog två alvedon och passade på att ta en varm dusch då Krister hade eldat. Så vi åker till Erikshjälpen och jag går och klockar värkarna medan jag mer eller mindre obekymrat går och shoppar kalsonger till Elof tillsammans med Petra som får stå på huk och gräva i kalsonglådan. Klockar mellan 45-60 sekunder och en 10-12 minuter emellan.

kl 14.30 är vi hemma igen efter att ha tagit den långa vägen över Tivsjön hem. Att åka längs den guppiga grusvägen var inte speciellt trevligt och jag märkte på Kristers flin att han var lite skadeglad. (Vad min karl tänker när han märker att hans barn snart kommer födas, ja de kommer jag nog aldrig riktigt få veta) Även om värkarna varken kom tätare eller gjorde mer ont så gav de inte med sig heller så bestämde mig när vi nästan var hemma för att här blev det en tidig middag och jag skulle börja med den direkt när vi kom hem. Det sista jag ville var att vänta med maten så länge att jag inte skulle kunna äta på grund av värkarna. Om jag nu skulle föda barn idag så tänkte jag inte göra det hungrig!

Sagt och gjort så satte vi oss ner och åt tacos. Och medan vi sitter där på våra hårda trästolar så börjar jag få lite mer ont, så pass att jag måste avbryta ätandet med att fokusera och andas när värken är som värst.
Kl 16.40 skriver jag till min kompis J att "nu måste jag koncentrera mig och andas för att inte bli elak. Känns som att det var ett väldigt klokt beslut att äta tidig middag."
Efter maten så satte jag mig vid symaskinen, för att sy klart i alla fall någon mer formsydd blöja. Hur jag tänkte vet jag inte, för det tog över en timme att sy klart en blöja som i vanliga fall skulle ha tagit en kvart. Kanske att det var en plats att dra sig undan på där jag kunde sitta ostört med mina "mesvärkar".

Strax efter 17 slår det mig, vem är det som har namnsdag idag? Med tanke på att Elof är född på sin mormors namnsdag (Carina). Jag höll på att få spader och undrade vad det var för ett skämt när jag läste att den 1a Augusti är det Per som har namnsdag. Och det heter ju mammas sambo. Kl 17.25 skriver jag till mamma och frågar henne vad det här är för en dum tradition, att först föda barn på hennes namnsdag och sedan på Pelles?! Jag hade då haft 13 värkar under den senaste timmen, men de höll sig på 45 sekunder och bara i mensmagen. Fast de hade eskalerat lite i smärta åtminstone. Bestämde mig för att vänta en timme till så skulle jag ringa förlossningen sen, så kunde vi åka in på en koll efter att Elof hade somnat tänkte jag.

Vid det här laget så hade jag fortfarande inte sagt något rakt ut till Petra men hade nyligen sagt till Krister att fortsätter det såhär så får vi nog åka in snart. Men efter påtryckningar av mamma via sms så talade jag om för Petra att Lovis (Broster) nog hade bestämt sig för att komma ut snart och att jag hade lite mesvärkar. Att säga något till Petra kändes på något vis som en bekräftelse på att det var nog på gång på riktigt nu. Att behöva varsko henne om att hon snart skulle bli lämnad själv med Elof blev som ett uppvaknande för mig själv, även om det var jag som satt och hade ont. Hon hade nog varit väldigt långt inne i sin bok, för hon tyckte sig inte ha märkt något alls. Och när jag sen frågade om hon inte hade märkt att jag mitt i allt blivit tyst, blundat och bara andats så fick jag tillbaka "ja men är det något ovanligt då?". Säg vad har man syskon till annat än att älska och bråka med?

Kl 18.20 skriver jag till min kompis J att jag äntligen haft två värkar efter varandra som kommit upp i 60 sek. några till så skulle jag ringa förlossningen och höra vad de sa. Vid det här laget hade värkarna krypit ner till att komma med 5-7 minuters mellanrum och det började kännas lite i svanken också. Krister hade i 20 min försökt söva en väldigt grinig Elof som sovit väldigt dåligt under dagen. Lite väl tidigt kanske men vi hade ju en tanke om att han skulle få somna "som vanligt" med Krister innan vi skulle åka in.

Kl 18.30 ringde jag till förlossningen och fick prata med en barnmorska som hette Ulrika. Hon lät lite skeptisk i telefonen om det skulle vara på gång eller inte, men om vi ville så var vi givetvis välkomna på en kontroll. Och jag började komma till insikt att om det nu bara var början så spenderade jag hellre hela natten i korridoren på sjukhuset än åkte ner i bil (eller ambulans) med helvetesvärkar.

Bytte om till skönare kläder och kollade upp att vi hade allt med oss, väskan osv var redan i bilen då jag hade lagt allt där inför sista besöket hos barnmorskan då jag ville vara beredd på om jag skulle få en hinnsvepning som då eventuellt skulle ha kunnat starta förlossningen. Men nu blev det inte så och jag hade inte plockat in sakerna igen. Skickade ut Petra att hämta vetekudden i bilen så att jag skulle kunna åka ner med den varm mot magen. Så medan hon gick ut för att hämta den så kom Krister ner. Att få Elof att sova var meningslöst, han ville INTE. Krister gjorde sig en kanna kaffe (viktiga saker det!) att ta med och jag fick en kraftig värk som jag inte alls var beredd på. Fick ta stöd i köksbordet och gunga på tå för att ta mig igenom med vettet i behåll. Efter den värken blev det väldigt bråttom för mig att komma iväg. Vetekudden fick åka en sväng i micron innan jag med hjärtat i halsgropen lämnade en vrålilsken och jätte ledsen Elof ensam hemma med Petra och satte mig i bilen.

Kl 19.05 kom vi iväg hemifrån och med en varm vetekudde mot magen gick det riktigt bra att åka bil. Första värken i bilen behöver jag inte ens andas igenom. Förmodligen mycket tack vare värmen från vetekudden. Nästa värk däremot kändes som de tidigare mesvärkarna och jag fick lov att blunda, fokusera och andas. Efter den tredje värken som tog slut precis där kurvorna i Holmsjöändan tar slut så hör jag Krister säga:
"Anundgård, Sjöändan"
"vadå Anundgård, Sjöändan?" undrar jag.
"Ja där du hade värkar"
"Jaha, vart får jag nästa då da?" frågar jag på skoj.
"I Nysäter" svarade Krister självsäkert.

Så när vi kommer fram genom kurvorna och ner till Nysäter så känner jag hur det börjar strama ihop sig i magen för att komma en värk. Att då kunna slappna av och fokusera på att andas var lättare sagt än gjort då allt jag egentligen vill göra är att skratta. Frågar Krister lite näsvist vart nästa värk skulle komma, då han hade så bra koll. Och jo då, i både Högsjö och Gårdtjärn fick jag värkar precis som Krister förutspådde. Eller så har han bara äckligt bra koll på hur lång tid det tar att åka emellan byarna. Att han tänkte tyst för sig själv och även fick rätt på Bergsåkersrondellen fick jag veta först efteråt.

Väl framme på sjukhuset så lyckades vi hitta att vi fick parkera ända fram vid stora Entrén. Bra det så slapp jag gå så långt i onödan. Tar nästa värk precis efter att jag klivit ut ur bilen och sen beger vi oss bort mot hiss 2, våning 2. Där vi kommer in på förlossningsavdelningen och efter en första "intervju" får lägga mig på britsen för att köra en kurva, dvs ligga med CTG-övervakning i drygt 20 min. Sen kommer barnmorskan Ulrika in och tajmar en värk precis för att sen göra en vaginal undersökning och se vad och hur mycket som har hänt, på mina mesvärkar som jag fortfarande väljer att beskriva dem som. Barnmorskan har hela tiden låtit allmänt skeptisk till att det verkligen skulle vara på gång. Men sen om det var för att hon själv inte trodde det eller för att inte ge mig för höga förhoppningar det vet jag inte. Själv var jag fortfarande inställt på att det inte var omöjligt att jag skulle få höra att det var falskt alarm.

Så vi blev nog lika förvånade både barnmorskan och jag själv när hon efter att ha känt efter mycket noga säger att det är 6, nästan 7cm öppet! Men det är fortfarande 1cm kvar av livmoderhalsen. Hon förklarar att det är svårt att känna för att "fosterhinnan buktar ut som en stor ballong, så hon når nästan inte runt" samtidigt som hon visar med hennes andra hand. "Vattenkalven!" Utbrister jag tillbaka med ett skratt. Men även om det var så pass mycket öppet så tyckte hon att det var glest mellan värkarna då det fortfarande var ca 5-7 minuter emellan. Fast då klockan snart var 21 och nattpersonalen snart skulle komma in så tyckte hon att vi kunde vänta och se vad de tyckte att vi skulle göra. Få ett rum på förlossningen eller på patienthotellet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar