torsdag 24 oktober 2013

Lovis födelse del 3!

Torsdag den 1 Augusti

(Nu är jag lite osäker på i vilken ordning saker och ting sker, men i alla fall...)

De kommer tätt nu, värkarna. Och vid något tillfälle tappar jag kontrollen över/fokuset på andningen under värken, men lyckas tack och lov hitta tillbaka till flåsandet innan värken är över. Dem som säger att det inte hjälper att andas måste göra något fel, skillnaden var enorm! Det var också det närmaste jag kom "ge upp/vill dö" fasen under den här förlossningen.

Men Krister han var med han och frågar mig ifall att det var nu jag ville ha kalla handdukar på magen. Och det ville jag gärna! Inte riktigt lika skönt som jag mindes men åh så svalt och skönt det var! Jag hade också slitit av mig rocken som var äckligt varm. Under en värkpaus frågade jag om de hade startat en fläkt, för det fläktade så skönt. Men tydligen var det bara ventilationen.

Tar värk på värk med flåsande, ligger och längtar efter att få börja krysta. Men den tryckande känslan vill aldrig infinna sig tycker jag, den tydliga förändringen i värkarna som jag hade med Elof ville aldrig komma. Peppar mig själv mellan värkarna med att "nästa kan inte vara värre, klarade jag den här så kan jag ta en till utan lustgasen osv".

Och som en skänk från ovan, i en värkpaus, säger barnmorskan till mig:
"Du får börja krysta lite i nästa värk om du vill"
Ett "åh får jag det?!" är allt jag klarar av att få fram till svar. Hade jag kunnat hade jag hoppat upp och kramat henne av glädje. Och som i ett nafs få jag helt nya krafter och ny motivation. Äntligen skulle jag få börja ta i och börja bröla.

Sagt och gjort, nästa värk tog jag i. Nu skulle ungen ut! Hittar musklerna direkt, kroppen minns, kroppen kan! Följer kroppens impulser och krystar varken mer eller mindre än vad som känns bra. Om jag tänker något mellan krystvärkarna har jag ingen som helst koll på. Men jag slappnar av och ligger och lyssnar. Och så i en värkpaus hör jag hur barnmorskan försöker få kontakt med undersköterskan. Men det går inte så bra. Tillslut efter att ha varit övertydlig några gånger så går budskapet äntligen fram: "kan du hämta lite TORKY till mig!"
undersköterskan: "Jaha, javisstja"
Bm: "Nog vet väl du om att jag brukar vilja ha lite torky vid det här laget?"
uska: "Ja, men du vet. Jag står och tittat på ett barnhuvud, och det är lika fascinerande varje gång, och då blir man som lite borta"

Jag tycker mig höra hur barnmorskan skakar på huvudet och suckar. Själv tänker jag inte ens på att det förmodligen är för att jag har "bajsat på mig" eller för att hon vill vara beredd på det som hon vill ha torkyn. Det enda som fastnade i mitt huvud var att hon tittade på ett barnhuvud!






Så jag frågar: "Syns huvudet, får jag känna?". Och javisst fick jag det! Jag var snabbt ner med handen för att hinna innan nästa värk. Varmt. Kladdigt. Runt. Hårt. Bättre kan jag inte beskriva det, att få ta på sitt barn för första gången, få känna att jodå, bebisen är på väg ut, det är fantastiskt!



Och i nästa värk tar jag i och krystar tills hela kroppen skriker STOPP! Även barnmorskan säger åt mig att jag ska sluta och nu bara flåsa bort resten av värken. Men hon hade inte behövt säga något. Jag ville inget hellre. Flåsar så jag tror att luften i rummet ska ta slut, även om det inte finns plats i hjärnan för att tänka på något annat än fullt fokus på att blåsa bort smärtan. Har svårt att slappna av och sluta flåsa, så barnmorskan hjälper mig att slappna av och lugna mig lite så att jag ska hinna andas lite lugnt och ladda inför nästa värk. Att detta ögonblick är döpt till "The ring of fire" har jag full förståelse för och tycker att det är ett utmärkt namn!

Och med nästa värk kommer huvudet fram, hon har navelsträngen ett varv löst runt halsen och jag känner hur barnmorskan lirkar lös den. Det dröjer inte länge innan nästa värk kommer, jag tar i och sen så hör jag bara barnmorskan säga: "Hänger du med nu då?"




Det är som att jag vaknar till och vet direkt vad det är frågan om, sträcker ner mina händer och tar emot mitt barn som precis halkar ur mig. Lyfter upp henne mot min kropp och vi får en filt på oss. Hon skriker direkt. Lyckan är total. Klockan är 22.33.
Då jag har ena handen under rumpan så konstaterar vi snabbt att det är en liten flicka som vi har fått. Vi hade valt den här gången att inte kolla könet på något sätt, varken med ultraljud eller något annat typ av "test". Krister fick klippa navelsträngen efter några minuter när den slutat pulsera (så kallad sen avnavling) och trotts att jag vägrade syntocin så var moderkakan ute bara några minuter senare och jag blödde väldigt lite. Här behöv inga extra hormoner på rutin, min kropp vet hur man föder barn!

Jag säger det igen.

Jag älskar att föda barn!

Stolt 2barnsmor, nöjd över sina prestationer med
nykläckt Lovis i famnen.

Färsking redo för flytt till BBH

Vikten 3656g

Längden 51cm
Traktorstrumporna! <3

2 kommentarer: