lördag 19 oktober 2013

Lovis födelse! del 2

Torsdag den 1 Augusti.

Ja vi blev alltså kvar på undersökningsrummet tills dess att den nya barnmorskan Annelie kom in och presenterade sig. (Vilket för övrigt var samma barnmorska som svarade i telefonen när jag ringde in mitt i natten med Elof, samt skrev över oss på patienthotellet med Elof) I väntan på henne hade jag gått på toa och kissat, då kom det en del slem och annat biologiskt avfall som jag tror att de flesta brukar kalla för slemproppen.
Men i alla fall, hon kom och berättade för oss att de hade gjort i ordning ett rum till oss så vi förflyttades dit.

Journalanteckning: Inskrivning kl 20.05. Förd till förlossningssal kl 20.55 vill stå ett tag.

Krister checkar in oss på Förlossningen på Facebook med orden "Broster har bestämt sig, jag ska UT!"

Inskriven, nästan 7cm öppen,
på "mesvärkar" som jag själv
kallar dem en liten stund till.
När vi kommer in till rummet så frågar hon lite allmänt hur jag vill göra nu, så jag ger henne mitt förlossningsbrev där jag har skrivit ner de viktigaste önskemålen. Tog en värk medan hon läste och efter det så föreslog hon att jag kunde ju få ligga på sidan, det gick precis lika bra som att ligga på rygg tyckte hon, annars så skulle vi nog kunna hitta en ställning som kändes bra för mig när det var dags att krysta. För den nyfikne finns hela förlossningsbrevet att läsa här. I övrigt sa hon inte något om brevet men jag slapp få en nål i armen/handen och det var jävligt skönt!
Jag valde att fortsätta stå upp, men att de fick gärna göra i ordning ett gå/stå-bord så att det fanns i rummet. "Inga problem" sa undersköterskan Anita som försvann iväg för att hämta ett. I samma veva så undrade hon om jag ville ha något att dricka, en sockerdricka kanske? "Nej" vrålar jag tillbaka mitt i värken. Här skulle banne mig inte drickas någon ljummen äcklig sockerdricka, jag hade sett till att förse mig med Fanta och mineralvatten.

Värkarna mötte jag med att gunga/svänga/dansa/studsa runt med höften fram och tillbaka i sidledes eller i en åtta tillsammans med att andas och flämta. Undersköterskan sa vid ett tillfälle att hon tyckte det såg ut som att jag dansade zumba. Fick oerhört mycket beröm för hur jag hanterade värkarna med rörelser och andning. Jag kände inget behov av någon ytterligare smärtlindring och mitt mål var ju att klara mig helt utan. Klockar ingenting utan tar varje ny värk när de kommer. Tycker att det tar ett tag innan de verkligen känns, peppar mig själv hela tiden med att nästa kan inte vara så mycket värre än den förra. Mellan värkarna slappnar jag av, pratar med Krister och smsar lite med mamma som är sjukt nervös.

Springer som en galning och kissar jämt tycker jag men allt för att det ska finnas så mycket plats som möjligt för bebisen att komma ut. Kl 21.15 smsar jag till mamma "Så pass bra att jag tänker sluta svara snart" på hennes fråga om hur det går.

Jag fortsatte stå upp men sen ville jag prova gå/stå-bordet. Men det kändes inte alls lika bekvämt och stadigt att luta sig emot den här gången som det gjorde med Elof. Hindrade mina rörelser i höften tyckte jag också att den gjorde. Så det tog inte många värkar innan jag ratade bordet.

Sen kommer barnmorskan in och undrar ifall att vi ska kolla hur mycket som har hänt. Kravlar mig upp på sängen och hon börjar med att lyssna efter hjärtljuden som låter bra. Får ta en värk i sängen halvliggandes på rygg. Kändes mycket värre än när jag stod upp. Sen känner hon efter och nog hade det hänt saker, nu var jag 9 cm öppen och bara en liten liten kant kvar av livmodertappen. När nästa värk kommer så försöker hon nypa hål på hinnorna med fingrarna så att vattnet ska gå men de är för sega. Men värken därefter tar hon hjälp av ett virknålsliknande redskap och får hål på hinnorna så att vattnet går. Och vilken känsla det är! Så varmt, så blött, så mycket och vilken kraft värken fick.

Journalanteckning: 21.50 tar vattnet, klart fostervatten, sätter skalp då det är svårt att få en bra yttre registrering av hjärtljuden.

Kl 21.52 skriver Krister till min mamma att "Ni kan vara lugn, hon sköter sig exemplariskt" Behöver jag säga att jag blir lika rörd varje gång som jag läser detta sms?

Får nu frågan om jag vill upp och stå igen. Men efter att ha tagit en värk till så känner jag att den kraften finns inte i benen längre. Så vi bökar upp mig på sidan och det övre benet i benstöd. Efter en hel del fixande så är benstödet tillräckligt bekvämt för att jag inte ska orka bry mig längre. Får ett bra grepp om kudden och sänggaveln att ta tag i på toppen av värkarna som jag fortfarande enbart andas igenom.

Nu kommer värkarna mycket tätare och med en helt annan kraft. Krister får börja trycka emot med nävarna i svanken, det hjälper. Andas, flåsar bort smärtan och halvsover emellan värkarna. Krister serverar mig kallt kranvatten emellan, det är så gott! Men så får han springa runt sängen igen när det är dags för nästa värk. Stackarn gnällde på att de kom så tätt att han hann ju knappt sätta sig i fotöljen vid mitt ansikte innan det var dags för nästa.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar