söndag 25 januari 2015

Lillebrors förlossningsberättelse del 2

Lördag 17 Januari 2015

Jo visst var det en känsla av mensvärk jag vaknade med där vid 7 tiden när Elof och Lovis tyckte de var dags att göra morgon. Krister hade åkt till jobbet vid 5 tiden, men innan han åkte så frågade han mig om det var något på gång, vilket jag sa att de inte var. För när jag var upp på toa då vid halv fem så hade jag ju inte känt av något på hela natten och inte då när jag var vaken heller, så iväg till Hudik med Krister!

Då både barnen och framförallt jag själv vaknade hungriga så blev det serverat frukost direkt! Och det tog inte lång tid innan mensvärkskänslan började bryta ut i vågor. Tog en första klockning medan vi åt och de kom med 3-5 min mellanrum och varade i ca 40 sekunder. Smärtan var inte så farlig, behövde inte stanna upp för att möta värkarna men det var helt klart rätt typ av smärta för att göra mig glad! Samtidigt har jag ju fått höra att trean ska vara lurig, många får tydligen värkar som bara mesar på för att sedan avta. Jag vågade ännu inte hoppas allt för mycket på att det verkligen skulle vara på gång, även fast att Elof och Lovis förlossningar inte haft några tveksamheter för sig utan när de väl börjat har de aldrig avtagit.

Någon annan som blev glad över att sammandragningarna från igår nu fortsatte och gjorde lite ont var såklart Jessica. Hon överöste mig med pepp och strikta instruktioner för vad jag skulle göra så att värkarna inte skulle avta. Jag valde att städa undan alla leksaker som fanns i vardagsrummet, de hade inte blivit gjort på några dagar och skulle jag nu hålla till i vardagsrummet och föda barn vore det i alla fall lite praktiskt om inte varenda pryl låg i vägen för mig. Givetvis meddelade jag Krister och Britta också, de fick varsitt SMS med informationen om att jag hade värkar.

Vid 9 tiden bedömer jag värkarnas smärta som en 3,5 när 10 är värsta tänkbara värkarna och Jessica hotar mig med att om de inte har kommit igång ordentligt före klockan 18 så kommer hon inte hinna med förlossningen. Men en timme senare konstaterar jag att det här är inte falskt alarm, värkarna kommer med 3-4 minuters mellanrum och är alla dryga 40 sekunder långa. Smärtan bedömer jag till 4,5-5 och vill helst stanna upp och andas genom värkarna. Jessica får order om att det kan vara dags att röra sig mot Matfors, då jag börjar inse att om det här inte stannar av eller tar en paus så kan bebis faktiskt vara ute före klockan 18. Och Krister som jag inte hört något av ringer jag upp, för nu vill jag faktiskt ha bekräftat av honom att han läst att förlossningen har startat samt att jag ville ha en tid när han kunde tänkas vara hemma igen. Han hade såklart inte sett SMSen jag skickat, men stressfria mannen kan man inte stressa på med någonting, åtminstone inte så att det märks. Körningen hade gått över förväntan i alla fall och han skulle vara hemma till 12. Skönt, då hade jag en tid att sikta in mig på hur länge jag skulle få hjälp med barnen så att jag helt kunde fokusera på mig själv under värkarna.

Nu var det dags för köket att få sig en omgång. Något vettigt skulle jag väl göra mellan värkarna?!? Så jag sanerar köket, det blir inte särskilt effektivt jobbat då jag blir avbruten av värkar och barnen men lagom till att barnen börjar bli griniga av hunger är köket städat. Får meddelande av Krister att han är på väg hem från stan så jag skickar honom att köpa lite godis på Ica, det finns ju inget hemma och det finns inget som är så gott efter förlossningen och dagen efter med intensivamningen som smågodis! Jag ringer också till Britta, vi bestämmer att hon ska äta lunch och sen röra sig hit, ungefär 13.30 räknar hon med att vara på plats.

Makaroner och kall korv är vad som hamnar på menyn. De är snabbt, uppskattat av barnen och lättätet för mig, något tyngre hade jag inte förmått mig att äta. Jag hinner precis få i mig den pasta jag får plats med när Krister kommer hem och kan ta över matserveringen till barnen. Jag måste nu stå upp och rulla på höfterna under värkarna och sista halvtimmen med hungriga griniga barn hade gjort att jag flera värkar i rad inte kunnat möta dem på ett bra sätt. Jag var genomblöt av svett, trött och längtade efter att få ställa mig i duschen.

Kristers reaktion på att jag måste avbryta det jag håller på med för att ta värkarna är ett stort leende som strålar av stolthet, lycka och lugn. En känsla som snabbt sprider sig till mig och jag får det genast enklare att möta värkarna när han har kommit hem. Inom 15 minuter efter att han kommit hem står jag i duschen. Det är varmt, skönt och avslappnande. Värkarnas intensitet lindras och jag känner att jag får vila och ladda batterierna lite. Klockan är ca 12.15 och jag vet att Jessica anländer när som helst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar