En tripp till Erikshjälpen...

Det blev en shopping sväng igår. En sväng som jag egentligen inte hade velat göra. Men det var nödvändigt. Utan byxor vill väl ingen vara?

I sju månader hade jag hållit mig till LCHF utan några större snesteg och tappat 15 kg innan jag blev gravid med lillebror. Jag åt gott, mådde gott, hade hittat massor mer ork och började verkligen trivas med min kropp. Och allt eftersom kläderna i garderoben blev större byttes de ut till nya kläder.

Illamåendet mot vissa födoämnen kom med klara besked inom någon vecka efter att jag blev gravid. Ägg, feta såser, majonnäs, stekt kött och vitkål fick mig att vilja vända ut och in på hela tarmsystemet. Bara tanken på ägg fick mig att tappa matlusten, så att jag inte klarade av lukten av ägg är kanske inte så svårt att föreställa sig. Där rök alltså grundstenarna i min LCHF matlagning, eller kanske rättare sagt i all LCHF matlagning och inom kort var kolhydratshjärnan återinstallerad.

Tack och lov dröjde det ändå till sista månaden innan socker- och skåpätarmonstret flyttade in och vågen stannade på 96kg dagen lillebror föddes. Det blev en viktuppgång på 17kg den här gången. Det är väl varken mycket eller lite i graviditetssammanhanget. Men nu efteråt, när jag vill lägga mammakläderna i förrådet och använda vanliga kläder igen, så var det långt borta att byxorna i botten av garderoben skulle passa. I själva verket visade det sig på storleken som passade när jag köpte byxor på Erikshjälpen igår att jag är tillbaka där jag startade för snart 1,5år sedan. Tillbaka där jag startade med en massa mage, sockersug och ett skåpätarbeteende.

Självklart hade jag räknat med att kroppen skulle dra på sig några extrakilon under graviditeten, det är jag inte förvånad över. Men att jag skulle gräva ner mig i samma mönster igen är inget jag hade önskat. Det gör mig rättare sagt besviken på mig själv att jag sitter här och mår skit över att jag inte vågar/orkar/kan ta tag i mig själv, hålla mig till bättre matvanor och sparka ut mig på promenader. Istället har jag precis släppt efter för sockersuget och skåpätarmonstret för lite marsankräm och juice. Sött, gott fast ändå jävligt äckligt, men framförallt meningslöst. Och när jag frågar mig själv varför så har jag inget ärligt svar.