Holgers förlossningsberättelse del 4

Planen är att jag ska gå ut ifrån badrummet efter att jag har torkat mig och tagit på mig badrocken, fast jag kommer inte så långt. Värkarna tar fart igen med besked, smärtan har flyttat över till ryggen och är där för att stanna. Av en tillfällighet hänger jag mig över tvättmaskinen och Britta som också är inne i badrummet börjar massera min svank, hårt. Jag vet inte om jag skulle säga att det är skönt. Men det bryter bort värksmärtan och gör den uthärdligt. Jag är långt borta i min värkbubbla mellan värkarna för att komma tillbaka lugn och glädjefylld i värkpauserna. Det tar på krafterna med de nu mycket starkare värkarna, men det finns mer kraft kvar att ge. Vart denna kraft kommer ifrån är svårt att beskriva, det jag vet är att den fylls på under värkpauserna när vi alla ler, skrattar och pratar om att vi rör oss närmare målet.

Jag blir kvar där i badrummet lutandes emot tvättmaskinen, den var precis lagom hög, stod stabilt och jag fick massage i ryggen, först av Britta och sen av Krister. När värken var slut och jag började rulla på höften igen byttes massagen emot lätta strykningar över ryggen för att hjälpa mig att slappna av. Det blir ett gäng värkar som hanteras på det viset. Jag har ingen tidsuppfattning alls och ber Jessica klocka värkarna för att få en liten koll på läget, vilket är stabilt från tidigare med värkar på ca 60 sekunder var tredje minut. Får också veta att klockan är strax efter klockan 16. Jag reflekterar inte så mycket över vad klockan är egentligen, det känns oväsentligt i sammanhanget. Men att jag skulle hålla på till sena kvällen så som de mammor som följde förlossningen via en facebook-grupp trodde jag då definitivt inte då jag liknade smärtan och intensiteten på värkarna med när jag var ca 8 cm öppen under mina tidigare förlossningar.

Även om jag kände mig full av kraft så höll inte mina ben och fötter med om samma sak. Och efter att ha planerat en förflyttning så tar jag en värk till innan jag förflyttar mig till vardagsrummet. Ställer mig på knä hängandes mot vardagsrummet och hinner precis få kuddar under knäna innan det är dags för nästa värk. Att kunna lägga stora delar av min tyngd på vardagsrumsbordet och låta magen hänga kom som en befrielse och jag börjar nu vila allt mer mellan värkarna. Jag skulle kunna tänka mig att jag är ett rätt så trist sällskap just nu när jag är lika långt borta mellan värkarna som när jag har värk. Som tur är så var vi inte samlade för att vara sociala, vi var samlade för att föda barn och det börjar närma sig.

Jag vet att jag tänkte att "normala kvinnor hade åkt in till sjukan för länge sen, om inte annat så är det dags att åka in nu om jag ska ha en chans att hinna in". Det var en tanke som jag slog bort lika fort med "men varför skulle jag göra det? Jag är precis där jag vill vara" och längre kom jag inte innan det var dags för nästa djupdykning ner i värkbubblan. Jag pratade senare lite om att det kändes ovant och lite jobbigt att inte veta hur mycket av allt arbete som var gjort, men svarade mig själv i samma andetag att det ändå inte skulle spela någon roll då de inte ger något svar på hur mycket som är kvar. Någon värk senare frågar Jessica mig om det är något jag vill ha/vill att hon ska göra. Hon och alla andra får ett kort men koncist svar. "Krystvärkar!". För de är de enda jag känner att jag längtar efter, det enda jag känner att jag behöver, resten det har jag redan.