Så har jag bett öppet om krystvärkar. Jag berättar även för omgivningen att det här med värkar är inte så roligt längre och så är fasen där många kvinnor uttrycker en känsla av hopplöshet, ånger eller dödslängtan nådd.
16:30 glesare mellan värkarna. Jag tänker att detta
kan vara pausen före krystningsfasen men säger inget. Signalerar bara till
Krister och Jessica att det antagligen snart är dags. Lovis är intresserad av
mamma och tar snart efter hur vi andra gör. Klappar henne på ryggen och är
mycket uppmärksam på allts som sker.
Jag vilar hårt mellan värkarna, sover inte men känner mig djupt försjunken som i en dvala. Känslan av trygghet är överväldigande och den omtanke Lovis och Elof visar är mycket stärkande. Att få jobba med värkarna själv utan att vara ensam, precis så som jag vill ha det. Jag har ingen som helst tidsuppfattning och har därför ingen känsla för att jag har glesare mellan värkarna. Knäna är ömma och magen känns tung så jag sätter mig upp mot soffan. Jag är varm, så det svalkar skönt att öppna upp morgonrocken. Att vara naken är inget som bekymrar mig.
Så kommer det en värk, en annan värk, en värk i gränslandet mellan vanlig värk och krystvärk. En värk som är över innan jag förstått hur jag ska bemöta den, att använda samma fokus som innan hjälper inte och inte heller att försiktigt pressa ner i värken. Att det var en värk av en annan karaktär går inte omärkt förbi och när nästa kommer är vi alla mer redo, även den värken är i gränslandet men det känns ändå lite bättre att pressa ner i värken. Nästa värk är det inte någon tvekan längre, det är en krystvärk. Det känns bra att pressa ner i värken och än bättre att göra det för att jag känner att kroppen är redo inte för att någon talar om att det är dags.
Jag sitter alltså fortfarande ner snett på rumpan lutandes emot soffan, inte alls så som jag hade tänkt föda fram detta barnet och det var svårt att få kraft att krysta. Men där hade jag blivit kvar om inte Britta frågat mig direkt när värken var slut om jag ville byta ställning tills nästa värk. Själv var jag för djupt avslappnad mellan värkarna för att hinna påbörja en förflyttning självmant innan nästa värk. Det blev knästående, hängandes över armstödet på soffan och i nästa krystvärk känner jag genast vilken bättre kraft jag får att pressa ner i värken. I värkarna krystar jag helt efter en inre känsla, varken mer eller mindre och jag känner mig fri i mitt födande på ett helt annat sätt än jag gjort de andra gångerna. Så känner jag hur huvudet tränger allt längre ner och ber om att få en varm handduk redo till nästa värk. Det känns bra med värmen och efter värken är slut uppmanar Britta och Jessica mig att känna efter med handen. Jodå där finns en bebis, där finns ett barn, det är nära nu!
16:38 Krystvärkar..?
16:49 Krystvärk!! Jag hämtar handdukar och förbereder
en varm trasa att ha beredd. Jag hjälper Terese att placera den och känner
samtidigt det hårda huvudet alldeles innanför. Jag ber henne att känna själv
och uppmuntrar Krister att assistera i sista skedet.
Så kommer nästa värk, en värk med kraft och jag balanserar mellan ett så lätt tryck som jag bara kan och att slappna av. Jag har en inre spärr mot att ta i så jag lyssnar på den. Så hör jag hur Krister utbrister "Nu ser jag!" och det blir för en liten stund tumult artat. Denna värk med kraft, där jag tycker att jag gör ingenting blir jag snabbt överraskad och varse om att det händer massor! Jag känner med handen och inser att hela huvudet kommer på denna värken. Så känner jag hur värken klingar av samtidigt som jag får uppmaningen från Jessica att det bara är lite kvar. Jag reser mig upp lite och uppger förtvivlat "men jag har ju slut på värk". Men det gör inget, för i den rörelsen med mina och Kristers händer redo att ta emot så spricker fosterhinnorna, vattnet går och fram föds vårt barn.
Vi får tillsammans ta emot vårt efterlängtade barn och Krister konstaterar snabbt för alla att det blev en lillebror. Jag känner hur detta lilla liv i mina händer lever, han provar att andas med ett litet gny men tar inte i ordentligt. Navelsträngen ligger över hans axel och vi hjälps åt att lyfta lös den. Han skriker inte riktigt men jag känner hela tiden att navelsträngen pulserar, att han lever och att han försöker andas. Så jag lyfter upp honom emot kroppen, får en handduk att lägga om honom och han får till ett ordentligt födelsegråt. Även om jag inte han bli orolig så drar jag en suck av lättnad. Det är få som vet det men det är helt okej att det tar över en minut innan bebisen andas själv så länge som navelsträngen lämnas intakt. När jag tittar på filmen så ser jag att det tog ca 40 sekunder innan Holger kom igång med sin andning själv.
Jag andas ut lite och bilder tas. Jag hör Britta nämna klocklaget 17.18. Mina knän är ömma och jag får hjälp att ställa i ordning så att jag kan sitta på golvet emot soffan igen. Mer bilder tas och jag är så fylld av ork och glädje som det bara är möjligt. Nu vill jag skrika ut till hela världen att vårt barn är här! Efter en liten stund letar Holger efter bröstet och jag hjälper honom hitta det. Han får ett bra tag och vi ammar nästan 20 minuter innan han somnar. Vi har koll på navelsträngen och strax efter att han har tagit bröstet så är navelsträngen vit, slapp och tömd på blod. Jag känner hur jag värk igen, provar pressa med i värken men den klingar av snabbt. Det går en liten stund tills att jag får värk igen men den här gången kommer moderkakan fram med ett väldigt lätt tryck från min sida.
17:18 Föder pojke. Föder knästående vattenavgång
samtidigt. Lite blod. Allt går fort och plötsligt håller Terese ett litet
barn i sina händer. Jag torkar bort slem och blod från golvet och hjälper
Terese att sätta sig till rätta. Allt känns fortfarande lugnt och vardagligt.
Elof tittar på film, Krister steker pannkakor i köket Terese betraktar det nya
livet.
17:51 Efterbörd 0,5 dl blod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar