När man sträckt och tänjt på sig själv och sina inre ideal tills något brister. För att sedan hålla humöret uppe med en massa jävla klister. När ungarna ständigt kommer i kläm. För att morsan måste göra något annat igen. När vardagarna tuffar på en hiskelig fart. För att det i framtiden ska kunna bli underbart. När hållningen likt ett korthus faller isär. För att i verkligheten lever vi i misär. När allt känns hopplöst och slut. Så är det för att morsan inte längre står ut! Då har superhjälten flyttat hemifrån, men rutinerna varit detsamma allt för länge.
Jag vet inte när superhjälten flyttade, eller om det någonsin bott en superhjälte här. Däremot vet jag att det är sju veckor sedan korthuset föll och jag insåg att jag måste ha hjälp på momangen för att hitta vilka bitar som tillhör grunden jag står på. Det var ett jobbigt samtal, även om jag visste exakt vad jag skulle säga. Jag hade faktiskt lovat att ringa om det inte blivit bättre, för min BVC-sköterska hade sett lite av vad som fanns på insidan. Så jag ringde, rösten bar inte men mitt meddelande gick fram och jag skulle få komma dit redan nästa dag.
När jag äntligen fick komma till henne, nästan 20 minuter sen för att jag väntade på att Krister skulle komma hem så fanns det inte en uns av betongmur kvar utanpå min kropp. Stressen över att vara sen, över att inte kunna passa en tid, gjorde det omöjligt att hålla masken uppe och allt rann ur mig. Jag var inte öppen som en bok. Jag var genomskinlig. Allt rann verkligen ur mig. Nu gick det ganska fort och på knappt två veckor fick jag träffa föräldrapsykologen på sjukhuset och vi började lyfta på korten i det fallna korthuset för att hitta de som var trasiga, vilka som skulle lagas och vilka som tillhörde grunden till korthuset. Vi hittade många trasiga kort. Kort som var fusklagade, lagade på rätt sätt och kort som inte såg trasiga ut men var väldigt bräckliga. Så det var inte underligt att korthuset hade rasat.
På många utav de trasiga korten stod det föräldraskap med underteman så som förväntningar, ideal, upplevelse och förverkligande. Självbilden och engagemang var två andra kort som var ganska så trasiga. Men överst i högen bland trasiga kort, det kort jag själv erkände var trasigt och behövde lagas, det var kortet som det står amning på. Det kortet var inte bara trasigt, det gjorde ont att ta på och fick alla andra kort att kännas hela. Efter tre barn och lika många kamper med en amning som inte varit tillfredsställande för någon så fanns där fortfarande en känsla som sa "kan jag bara amma nästa barn, då blir det bra, då blir allt bra". Men som jag sa till både BVC-sköterskan och föräldrapsykologen, "Jag vet inte om jag vågar eller vill försöka en gång till, för om det inte skulle fungera... Jag vågar inte föreställa mig hur jag skulle må då".
Jag har inte varit rättvis emot mig själv. Det vet jag, men varför skulle jag ha lyssnat på det? Så under fem träffar med föräldrapsykologen har hon hjälpt mig bläddra bland alla trasiga kort. Vilka ska lagas först, hur ska vi laga dem och vilka kort kan vi kasta bort för att ge plats åt de kort som är viktiga. Ett lågt korthus är stabilare än ett högt. Vi pratade mycket under våra samtal, jag pratade mycket med Krister och mina vänner och jag funderade själv ännu mera. Allt eftersom så har jag insett hur vart och ett av korten blivit trasiga och därmed hur jag kan laga dem. Vilket inte bara gav resultat på de olika trasiga korten jag tog hand om, det fick även amningskortet att bli mindre och mindre tungt tills att jag kunde ta tag i det också.
Amningskortet är inte lagat, långt därifrån. Många av de andra korten är fortfarande trasiga de också. Men nu har jag samlat på mig en del verktyg för hur jag ska hantera de trasiga korten och i vilken ordning de skall prioriteras. Det innebär också att jag har gjort en del förändringar i vad jag lägger min energi på, några har skett direkt och andra kommer att ske inom en snar framtid.
Jag har ändrat på en del föreställningar och förväntningar jag har haft på mig själv, det var på tiden att jag gjorde det. Att låta bli att leva i nuet för att planera för att leva i framtiden är ohållbart, ingen har morgondagen garanterad. Det är dags för mig att bara vara en vanlig mamma. Och vara nöjd så. För den vanliga mamman är den superhjälte som vinner i längden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar