Förlossningsberättelse del 4

Jaha, så har jag kommit mig för att knappa ner fortsättningen. Får se hur snäll Elof är om jag hinner med det som är kvar.

Kursiv = Journalanteckningar, och jag har inte koll på vad alla förkortningar betyder.

Korrigering!

Jag har en ändring jag behöver göra i min förlossningsberättelse, inte så viktig kanske men det är lika bra medan jag kommer ihåg så att det ändå blir rätt när jag har skrivit så detaljerat.

På morgonen hemma i Söråker så kom mamma ner till mig kring klockan 6 på morgonen och inte klockan 8 som jag skrivit tidigare. Hon hade hjälpt mig värma vetekudden några gånger, vilket jag helt hade glömt bort när jag skrev. 

Sen så har jag en sak att fylla på med också. Jag har läst och hört om så många andra som haft sin stund av "Jag kommer dö!" eller "Nu åker jag hem och kommer tillbaka en annan dag!" osv. Och jag har alltid tänkt att så där kommer då inte JAG att vara/säga...

Det blev väl kanske inte riktigt så dramatiskt, men innan jag la mig ner på sidan i sängen så hade jag en liten dipp i ork och självförtroende. Det var i en paus mitt bland några väldigt tuffa värkar som jag i lustgasmasken gnällde ett "Nu vill jag inge mer!". Jag vet inte vad jag fick för svar eller av vem, men jag vill minnas att det var någon som tröstade och peppade mig till att det ville jag visst det.

En annan rolig händelse som jag glömt och nämna är att ganska så tidigt efter att jag börjat stå i gå/stå bordet så ringde min telefon. Det var en tant på vävningen som ringde, Krister svarade. Hon undrade ifall jag kunde ta med mig ägg när jag kom dit. När Krister sa att det skulle bli svårt då vi var inne på förlossningen så blev hon väldigt glad och skulle minsann hälsa alla vart vi var någonstans. Om inte annat så hade de nog kunnat gissa, för jag brukar inte missa att gå på vävningen.

Måndag den 7e Maj

Jag är rätt så borta inne i min egna värld, där jag ligger och tar värk för värk på höger sida i sängen. Krister trycker upp mina knän i värkarna och det känns bra. Barnmorskan kommer lite nu och då och pratar peppande med mig, det är något speciellt med hennes röst! Hur djupt jag än må vara i min bubbla så tränger hennes röst in och jag hör varje ord helt klart, trotts att allt annat känns som en enda dimma - helt oviktigt.

Jag har noll koll på vad barnmorskan sa till mig, men jag vet att det kom en hel del beröm för min andning och att jag kämpade på riktigt bra!

Efter en stund så fick jag hjälp att sno runt på kroppen så att jag hamnade på vänster sida istället. Om det var i samband med att jag vände på mig eller en stund senare kommer jag inte ihåg men när jag låg på vänster sida så gjorde barnmorskan en ny kontroll. Om jag var helt öppen eller inte kommer jag inte ihåg om hon sa någonting om, men hon förklarade för mig att även om jag ville så fick jag inte krysta för bebisen behövde snurra lite till. Att hon förklarade just varför jag inte fick krysta gjorde det lite lättare att få motivation att hålla emot när den första viljan att trycka på kom, än om hon bara sagt att jag inte fick.

16.40
VU: Ymm. retrahwrad. Ffd. huvud strax nedom spinae. CTG bedöms normal. Basfrekvens ca. 110 spm. Bra variabilitet. Acc. finns. Enstaka okomplicerade dec. vid värk. Palperar då värkreg. ej går att registrera i sidoläge.

Helt plötsligt så känns det som om att jag är ensam i rummet och jag sträcker mig upp för att se om det är någon mer än mig och Krister i rummet. Och det var det, de stod ju där på andra sidan rummet tysta för sig själva. Så skönt att de var där, men utan att störa i onödan. Men ju längre tiden gick så blev det allt fler små kontroller där de bara kollade läget, förmodligen för att det visste att det troligen snart skulle komma krystvärkar. Även fast att en annan inte hade en tanke på hur nära eller långt bort det kunde vara.


Så kom den. Den första krystvärken som kroppen själv svarade på. Jag hade aldrig känt på något liknande och vet inte vad jag ska jämföra det med. Att vara så hjälplös inför kroppens vilja, att inte kunna stoppa den, samtidigt som man själv inte vill annat, en sån otrolig innerlig kraft! Jag vet att jag direkt när den var slut såg inom mig hur jag måste ha sett ut när hela kroppen krökte sig i en båge. Och jag förstod direkt varför korna ser ut som de gör när de får sina krystvärkar - jag kände mig precis så som de såg ut att känna sig.


Jag tittade på klockan här ungefär, den visade ca 17.40. Jag blev chockad av att klockan inte var mera och lite kände lite skräckblandad förtjusning inför att det skulle bli bebis SNART!

Den första krystvärken kom såklart inte ensam, de som kom efter den första kändes precis lika kraftfulla. Det känns konstig att säga, men jag njöt verkligen av krystvärkarna och kroppens svar på dem. Det gick inte att styra på något vis, bara att hänga på. Enormt häftigt och nu fyra veckor senare så kan jag fortfarande minnas känslan av den okontrollerbara kraften i kroppen och bara njuta av känslan. Helt klart det fräckaste jag varit med om!

Efter att barnmorskan kikat hur det såg ut under en krystvärk (vad hon nu kikade efter) så sa hon att jag fick trycka på lite om jag ville. Det kändes bra att få trycka på lite och mycket av smärtan försvann.

Mitt i när jag får värk så hör jag att de börjar pratas om kläder, de ville att Krister skulle plocka fram de första kläderna så att de kunde lägga in dem i ett värmeskåp. Barnmorskorna fick sig ett gott skratt då, för jag la all min kraft under värken på att få fram ett "Traktorstrumporna, ta traktorstrumporna!". Ungefär som att det var det absolut viktigaste, sen fick han ta vad han ville så länge som bebisen fick sina traktorstrumpor.

Sen satte det fart och vi kämpade alla på bra för att få mig på rygg i gynställning. Det var aldrig något snack om i vilken ställning jag skulle få föda. Jag var för djupt i min egna värld för att få fram att jag hade velat annorlunda samtidigt så litade jag på dem att de visst bäst. Och det kändes rätt okej att ligga på rygg ändå, annars hade jag nog sagt till. Att jag inte fick välja, tror jag till stor del berodde på att hans hjärtljud var och hade varit så ostabila. De kollade upp när jag hade kissat sist och innan jag visste ordet av så hade de hunnit tappa mig på urin genom en kateter, vilket var lite obehagligt.

17.40
Urintappad. Sparsamt utbyte. Ffd huvud mot bäckenbotten. Börjar krysta i sittande. Några djupa komplicerade dec. ner till 60 spm. som hämtar upp sig till basfrekvens 120.

Väl på rygg när jag ska till att börja krysta "på riktigt" så får jag jätte svårt att känna när jag har värk eller inte, när de börjar eller när de slutar. Som tur är så guidar barnmorskan mig jätte bra. Jag får bedövningsspray och en varm blöt handduk emot underlivet och det är så skönt, hon byter ut den ofta då den känns som bäst när den är så varm att den nästan är för varm. Och pricken över i:et när det gällde smärtlindring, Krister fick kalla handdukar att lägga på magen - så underbart! Under tiden när jag krystar så kan jag inte komma ihåg att det gjorde så speciellt ont eller spände, men jag vet att jag fick fokusera på att andas emellan värkarna och att det ibland blev ett gråtgnälligt "aj, aj, aj" istället. Krister var ett underbart stöd och hjälpte mig super bra med masken (som nu bara levererade sygas) vilken jag andades i emellan värkarna.

Vid ett tillfälle så förstår jag på barnmorskan och undersköterskan att det har kommit lite bajs, jag kände inget och det var då det absolut sista jag tänkte på just då att ev skämmas eller tycka att det var pinsamt att jag hade "bajsat på mig". Det är ju både naturligt och vanligt.

Jag blev överröst med beröm och peppning under krystningen och det går tydligen framåt i lagom snabb fart. Även om jag inte tycker att jag känner att det händer någonting och tillslut så börjar jag tycka att det känns lönlöst, även fast att de sagt att de kunde se huvudet och att det var en massa hår. Jag kunde ju inte känna att bebisen kom länge och längre ut. Men så kom vändningen, i och med att Krister sa "Nu kan jag snart se öronen!". Det gav mig kraft, och det gick fort tills de sa att ansiktet började synas.

17.50
Djupa komplicerade dec. ner till 60 spm. som hämtar upp sig till 100-130 spm mellan värkarna. Mycket fin och snabb progress. Terese jobbar oerhört bra. 

Så säger barnmorskan något i stil med "Nu är det inte många krystningar kvar" i en värkpaus. Då tror jag att det låste sig, eller något. Jag börjar tycka att det dröjer länge innan nästa värk kommer, så börjar undersköterskan att stryka/kittla mig på magen för att stimulera igång värken och strax där efter så säger barnmorskan åt mig att jag skulle "knövla" bröstvårtorna så att vi skulle få igång värken. Jag har ingen aning om att hjärtljuden har fortsatt att sjunka så allvarligt under värkarna, men någonstans inom mig känner jag på mig just nu att något inte är som det ska. Och blir stressad av att värken inte vill komma, jag känner hur den är på väg men det kommer inte tillräckligt med värk. Men tillslut så och jag hinner knappt börja krysta tycker jag innan hon säger åt mig att sluta. Jag känner hur hon vickar bebisen fram och tillbaka och sen så försvinner han bara ut och upp på min mage, varm och kladdig.

Han gnyr direkt och vi får en varm handduk över oss. Vi får gnussa honom lite på ryggen innan han kommer igång att skrika ordentligt. Jag håller min hand under rumpan på honom och tycker mig känna en pung. Barnmorskan frågar om vi kollat vad det är. "Det är inte viktigt" svarar jag. Hon och Krister kikade efter när de lyfte på täcket för att klippa navelsträngen. Vem som nu skulle göra det. De hade vi ju inte pratat om, men jag insisterade på att Krister skulle klippa, för så hade jag ju föreställt mig att det skulle vara.
Jag hinner knappt reagera innan undersköterskan har gett mig Syntocionon, jag som inget ville ha. Och jag ångrar såhär i efterhand att jag inte var mer på alerten, eller hade pratat något med min barnmorska om det innan förlossningen. Moderkakan kommer fram nästan av sig själv och jag tycker inte alls att det kändes som att behöva föda igen. Hon konstaterar att jag fått två små bristningar som hon syr med ett stygn vardera. Den här gången svider bedövningssprayen nått jävulst!

Jag var väldigt snabb med att säga att jag ville titta på moderkakan innan den slängdes, vilket vi givetvis fick. Hon höll upp, visade och förklarade vad som var vad.

Känslan jag känner när Elof ligger där på mitt bröst går inte att beskriva annat än med "ren villkorslös kärlek" och jag blir rörd till tårar av att bara tänka på hur det var. Han var så fin, så perfekt och helt obegripligt att det var jag (tillsammans med Krister) som skapat, närt och burit detta vackra under.

18.01
CTG registreting avslutad.
Födelse. Kön: pojke. framföds i framstupa kronbjudning. Navelsträngen 2 varv runt kroppen. Rentorkas och lägges till mor. Apgar 9-10p. Prov för blodgaser tas enligt PM.
Ansvarig vid förlossning: Barnmorska: Solveig Rutfjäll. Undersköterska. Irene Davidsson.

18.02
Annan medicinering lägges, Syntocinon 8,3ug/ml 2ml.

18.10
Avgår placenta + hinnor fullständigt. Liten bristning i vagina + labia min. dx. som blöder. sut. med 2 inre Vicryl. Xylocainspray.

Jag kunde inte sluta titta på honom när han låg där på mitt bröst. Och medan Krister skickade sms till Elof syskon och deklarerade på Facebook att han också kunde göra pojkar, så började vi ge oss på det här med den första amningen. Jag var så rädd för att flytta på honom, hjälpa honom, ja ens röra vid honom. Det kändes så sårbart, denna första stunden. Det fick inte gå fel. Jag hade ju läst om hur viktig den första amningen var, dels med tanke på råmjölken men också för den fortsatta amningen. Efter vad som kändes som en evighet tog han tag och sög. Fast jag tyckte inte att det såg rätt ut. Hakan i, näsan fri har jag ju läst/sett att det skulle vara, men här var det tvärt om. Förmodligen på grund av formen på mina bröst (vilket vi fått brottas med efteråt också.).

Så var det dax för vägning, mätning och påklädning innan han lindades in i en handduk och jag fick honom i min famn. Att duscha var underbart och den omtalade brickan var inte någon höjdare, men jag fick en köttfärspaj igen. Den här åt jag upp!
Jag får enormt med beröm av både barnmorska och undersköterskan. Den här typen av förlossning levde de länge på. Och undersköterskan sa att det här hände inte ofta att hon släppte in någon efter rasten och att bebisen var född innan arbetspasset var slut. Det kändes väldigt svårt att ta emot allt beröm, hade jag verkligen åstadkommit något så speciellt eller varit bättre än alla andra mammor som också föder sina barn? Nu i efterhand så kan jag känna att jag var nog väldigt duktig och det gick väldigt smidigt, men jag känner mig inte bättre än andra mammor. Men en sak är klart, jag var helt klart bäst på att föda mitt egna barn och ingen kunde ha gjort det bättre!

Krister åkte iväg med handdatorn som han har i jobbet till lastbilen i Birsta och sen handlade han lite gotta till oss att mysa med. Under tiden så ringde jag och pratade lite med mamma, pappa och mormor, samt smsade och skrev på Facebook. Här skulle det förmedlas att vår sov var född!

En summering av förlossningen kommer...