Konstig dag.

Igår var en sån där dag som man inte vet om man ska skratta eller gråta över när man ser tillbaka på den. Vet inte vart jag ska börja någonstans.

Morgonen blev den bästa på många dagar och länge ser det ut som att vi ska ha gått om tid på oss och även kanske hinna med ett extra ärende innan vi skulle hämta Petra på bussen. Men se det sket sig totalt!
Med sig skulle Petra ha haft en tårtform för oss att baka doptårta i. Men det hade blivit glömt. Och tur var väl det för det hade blivit miss i kommunikationen så jag hade fått fel saker om det hade blivit ihågkommet.

Ja sen var det raka spåret in på IKEA där vi skulle äta. Och där var det ju trettiosju mil kö. Vände direkt, fanns ju inte en chans i galaxen att vi skulle hinna få äta innan vi hade nästa tid att passa. Men vi hittade en form som jag ska kunna baka tårtorna i i alla fall. Tur var väl det!

Nåja det blev ett mål på Max drivein. Vi hittade en bänk utanför älvenshus där vi fick sitta i solen och äta. Det var mysigt! Elof tycker mycket om sin Moster Petra. Men inte hot creole, de stripsen fick Petra äta upp.

Och självklart blev Lovis hungrig precis när jag skulle in till barnmorskan för efterkontroll. Det var ju som tur var bara att gå in och fortsätta äta. Min nya barnmorska Malin är hur go som helst, av alla som jag har mött gillar jag henne helt klart bäst! Det blev lite allmänt snack om förlossningen, finns ju inte så mycket att säga om den egentligen. Och sen till den återkommande frågan. Ville jag ha ett preventivmedel och vad för slags sort i så fall.

Som jag har grubblat, täkt, blivit tokig och inte ett dugg klokare över detta beslut. Vem har mest rätt, hjärtat eller hjärnan. Vill de samma sak eller inte. Vad har bäst argument. Och att argumentera med sig själv när man fått utmärkelsen årets agitator (lite udda sådär av mentorerna i åk 8) är ju inte speciellt framgångs rikt koncept. Och när den enda som har något att säga till om i denna fråga kläcker ur sig "det vart lite tätt med 15månader" och "det är du som bestämmer men du hade väl tänkt plugga till sjuksköterska" men antyder ändå i samma veva att ett till barn är välkommet ifall att det skulle bli aktuellt, och sen verkar tycka att diskussionen är avklarad har inte precis hjälpt mig. Nå vål. Det blev en kopparspiral, snabbt och enkelt att ta bort igen om jag ångrar mig. Även om det känns väldigt definitivt. Att jag just nu tackar nej och SKYDDAR mig från fler mirakel som att det var något som jag inte ville ha. Men jag vill ju ha dom, hur många som helst, gärna nyss eller i alla fall ganska snart.

Tanken gnager i mig. Har jag gjort rätt? Eller ångrar jag mig? Jag vet ju att jag aldrig skulle ångra ett barn! Blä, det känns tomt i kroppen!

Hur som, när barnmorskan var avklarad så gick vi ut till väntrummet igen. Vi hade lite dötid att leka bort tills att det var dags att besöka BVC. Idag skulle det bli dubbel koll av båda barnen och vaccination av båda två.

Lovis hade växt bra, skrek så att hjärtat mitt gick i tio miljoner bitar av sprutorna. Jag är så glad att de kan ta ett i varje ben samtidigt så att man bara behöver trösta en gång. Det är nog jobbigt, skitjobbigt. Men tillslut somnade hon och det var Elofs tur. Petra hjälpte till med vägning och mätning. Han har växt han också. Men ändå dalat två enheter på sin kurva, så det blev utfrågning om matrutiner, order om att försöka få honom att äta mer och erbjuda mat oftare. Snacka om att jag kände mig som en sjukt värdelös mamma, som inte lyckats ge sitt barn tillräckligt med mat. Samtidigt som jag vet att han går ju inte hungrig. Han får ju mat när han vill ha, äter det han har ro till att äta (vilket inte brukar vara mysigt) och sen får han ersättning en stund senare. Jag vill ju att han ska få anpassa själv och känna hur mycket mat det är han vill äta. Jag vill inte tvinga, mat ska vara kul. Men visst undrar jag över om vi gör rätt.
Sen så ska vi väl inte glömma bort att Elof är aldrig stilla, ALDRIG. Inte ens när han sover eller åker bil. Det är full fart hela tiden, på så vis kan jag förstå att molekylerna har svårt att fästa sig i kroppen på honom.

Nu kanske man kan tycka att det skulle räcka här. Men se det gjorde det ju inte. Även språkutvecklingen skulle följas upp. Pratar Elof? Ja han är lika tyst son han är stilla, det vill säga inte alls. Det kommer ljud från den kroppen konstant. Men några ord, nej skulle inte tro det. Vi har mamma, pappa, Hanna, tack, där och här. Visst han förmedlar och kommunicerar mycket mer, men inte med riktiga ord. Sköterskan och läkaren frågar om säkert 30 olika ord om han inte har sagt dem. Men nej, det har han ju inte. Känslan av att vara en värdelös morsa stärks såklart på nytt, att han sen inte lyssnade när jag skulle be honom hämta något gjorde ju inte saken bättre.

Elof är ju mitt perfekta, vackra och duktiga busfrö. Ändå kändes det som att vi misslyckades på varenda liten punkt.
För vikten så skulle vi komma tillbaka och väga igen om tre månader.

Jaha, äntligen klart på BVC och bara tre timmar kvar att slå ihjäl innan Petra skulle med bussen hem till övik igen. Det slutade med lite väl mycket shopping, dock bara planerade utgifter och tre slöjstjärtar till akvariet för att avslutas med en maxbox i lugn och ro till Elof. Ja Petra fick mer än halva. Han äter ju som sagt inte så mycket den här Elof. Hinner inte mer än lämna Petra på bussen, ringa mamma och gnälla av mig lite för hur det hade gått så kommer jag ju på att jag hade ju glömt fråga Petra en viktig sak under dagen. Så då fick jag ringa och ta det över telefon ändå. Är så oerhört glad över att hon tackade ja!

Väl hemma så vill jag ju återberätta vad som hänt och sagt men kommer inte ihåg vad jag har sagt till vem och upprepar säkert hälften flera gånger om. Sen är det ju som vanligt de gånger jag behöver prata om dagen så har klockan hunnit bli mycket och Krister sover innan han kommit upp på övervåningen. Så då blir det ett äckligt långt blogginlägg nu istället.

Höll på att glömma bort, en sak fick Elof beröm för. Eller jag tror att det var beröm, jag vet faktiskt inte. Han var så lugn under undersökningen. Sa inte ett ord, rörde inte en min och gjorde inget för att protestera. Under själva vaccinationen log han till och med åt sköterskan! Tydligen brukar de knappt få peta på barnen när de är 18 månader. Så tillsammans med allt det andra kan man ju inte låta bli att undra om det var något bra eller dåligt att han var så lugn och snäll. Vad har vi gjort för annorlunda mot andra föräldrar när han inte protesterade?

Om du har läst ändå hit måste du ha haft tråkigt när du började. Shit vad längt det blev. Och ändå känns det som att det finns lika mycket till inom mig!