måndag 18 juni 2012

3 veckor...

I tre veckor fick jag livnära min son på den mjölk jag lyckades producera. I tre veckor fick vi helamma. Men i endast två och en halv vecka fick jag mysa med min son i tron om att jag räckte till...

Sen så kom bvc-sköterskan på hembesök med sin våg, som visade en alldeles för låg vikt. Och när jag fick väga honom igen på hans treveckorsdag så visade den ynka 60 gram till. "Han blir inte mätt" fick jag höra i telefonen. Att han hade nästan ett hekto kvar till sin födelsevikt var inte önskvärt enligt sköterskan, han behövde mer mat nu!

Jag sjönk som en sten, försökte mig på att värma dom där 50 ml jag blivit beordrad att ge honom efter amningen på kvällen, men det gick inge vidare. Och som jag grät, av förtvivlan, av ilska, av ånger och av besvikelse.
Det var ju inte alls så här det skulle bli...

Jag tuffade upp mig och samlade ihop mod att värma på, följde anvisningarna och smakade innan jag skulle till att ge, då bröt jag ihop igen. Det var det absolut vidrigaste jag någonsin smakat. Och den där skiten skulle jag mata min son med istället för min egna lätt söta bröstmjölk? Varje cell i min kropp säger att det är fel och besvikelsen över den icke-hjälp jag fick är total.

När Krister kommer hem så får han smaka, men nej det var inget fel på den, bara att värma och ge. Som jag kände mig egoistisk emot min son som inte ville ge honom ersättningen, som om jag ville missunna honom chansen att bli mätt för att skydda någon som kändes näst inpå heligt för mig.
Att få helamma mitt barn, att mina bröst som alltid varit en besvikelse skulle för en gångs skull skänka mig glädje och mätta mitt barn.
Men tydligen så dög dem inte till det, heller.

Jag var så arg på mig själv för att känna så som jag gjorde, vad var det som gjorde att jag kände så? Vad är det som är så viktigt att jag inte vill ge honom ersättningen, som han enligt sköterskan behövde. Hur kunde jag tillåta mig själv att mina drömmar och min vilja att få till en fungerande helamning gå emellan att mätta min son med ersättning. "Överlevnadsinstinkt" har jag läst någonstans, men jag vet ju mycket väl att barn överlever på ersättning också. Jag själv är ju uppfödd på mestadels ersättning.

Men framför allt var jag besviken. Besviken på att min egen kropp än en gång inte kunde leva upp till mina förväntingar. Besviken över att inte kunna mätta mitt barn vid mitt bröst. Besviken på att lösningen från bvc är ersättning, istället för hjälp att försöka få igång mjölkproduktionen med diverse teer och pumpning. Besviken på att jag inte stod upp för vad jag tror på och efterfrågade en annan lösning.

Jag gjorde som hon sa och gav honom 50 ml ersättning, bland det absolut psykiskt jobbigaste jag någonsin gjort. Det kändes som ett svek, ett svek mot honom och mot mig själv. Att han åt med god aptit och inte verkade bry sig om att det smakade annorlunda gjorde att det kändes mycket lättare. För stunden. Nästa matning blev lika jobbig den också, liksom alla matningarna efter den första.

Det känns inte bättre, även om jag inte gråter varje gång innan jag matar honom med ersättning så känner jag mig alltid lika besviken på mig själv, arg över att det inte fungerar och ånger för att jag tycker det är jobbigt - då det egentligen handlar om att han ska bli mätt, inte att jag ska få amma.

En del av mig vill göra ett försök att få det att fungera, köpa och dricka alla teer som föreslås, amma och pumpa som en dåre och skita i allt vad ersättning heter under en till två veckor för att se om det verkligen är helt omöjligt för mig att kunna mätta mitt barn med enbart bröstet.

Men en annan del av mig vill inte utsätta min son för att eventuellt behöva vara hungrig tills det kommit igång, eller i värsta fall, tills jag förstått att det inte fungerar. och ger efter för hans hunger.

Just nu känns det långt bort för mig att acceptera att jag inte kan helamma min son och att jag inte kommer få helamma honom. Det är fullt möjligt att jag skulle kunna få igång en tillräcklig mjölkproduktion, men är det värt det? Är det värt att behöva försvara mig och mitt beslut inför andra människor, då främst bvc-sköterskan? Är det värt den tid, den ork och det jobb det skulle innebära? Är det värt smärtan om det verkligen är så att det inte går, eller är det bättre att leva i ovisshet? Men framförallt, är det värt att han skulle behöva vara hungrig?

Jag blir så arg på mig själv som ens tänker tanken!

Jag vill så gärna vara en som inte bryr sig i vad andra tycker och tänker, men jag tar nog åt mig mer än jag själv tror. Men just nu är det bara jag som drar ner mig själv i förnedringsleran. När folk tittar på mig när jag matar min son med ersättning kan jag inte låta bli att tro att det tänker "Där missunnar hon bebisen bröstmjölken för jämnställdhetensskull" och vill inget hellre än upplysa alla om att det är jag som inte kan och därför får han ersättning. Men egentligen så tänker nog majoriteten bara på vilken fin bebis den där unga mamman har i sin famn...

Nu har jag ordbajsat klart för den här gången.. Hoppas det känns bättre om en stund efter att ha satt ord på vad jag känner...

Jag erkänner att jag är avundsjuk på er som kan och helammar era barn, men jag missunnar er det inte! Utan jag är glad för er skull att ni slipper hålla på med ersättning och må som jag gör över att inte kunna..

Delamma/delamning... Som jag hatar det ordet...

Moch..

4 kommentarer:

  1. Du gör det bra Terese <3

    SvaraRadera
  2. Elof kan inte ha en bättre mamma än dig, han har växt i dig, delat ditt blod, ingen annan kan ta hand om honom bättre än dig! Du är en fantastisk mamma. Glöm inte bort att ta hand om dig själv. <3

    SvaraRadera