Vad som gör det så svårt för mig att släppa att det inte fungerar det vet jag inte. Kanske för att jag ångrar flera händelser och fortfarande känner att jag kunde ha gjort så mycket annorlunda. Det finns så många "om jag bara hade..!" som jag innan vet att jag tänkte det tänker jag då minsann se till att så blir det inte. Men så liten som jag kände mig vid dessa tillfällen jag har nog aldrig känt mig förut. Så överkörd, så tillintetgjort, så otillräcklig.
Det började redan på PKU-provet. Då jag skulle amma för att han skulle vara distraherad. Skulle jag möta den barnmorskan igen så.. Ja, för hennes skull så bör det nog inte ske. Men jag har god lust att berätta hur fel hon gjorde, hur mycket jag ville säga ifrån men inte kunde. Jag satt som paralyserad, hade aldrig trott att det skulle hända mig. Jag har nog aldrig känt mig så kränkt.
Jag blev utsatt för så kallad "hands-on teknik".
Utan att bli tillfrågad, utan någon som helst förvarning och helt utan känsla eller koll på hur jag reagerade.
Hands-on innebär att vårdaren tar ett tag med den ena handen om bröstet och den andra om barnets huvud/nacke och försöker passa ihop dem, ungefär som en vattenslangskoppling. I vårt fall fungerade det ungefär som när man försöker koppla ihop två kopplingar av olika dimension, inte alls med andra ord.
Jag satt som förlamad, jag visste hur fel det var, hur förbannat fel det kändes. Men får inte fram ett ljud, inte minsta antydan till "skinn på näsan" eller försök att säga ifrån.
Vart var jag? Vart var hon som inte accepterar sån hon inte vill? Vart var Tezz? Jag skulle någonstans vilja skriva "Vart var Krister?" Men jag gör det inte. Jag kan inte kräva av honom att han skulle vetat att jag inte ville, det var inget jag pratat om innan och jag har inga minnen av att visat några som helst tecken på att jag inte ville.
Barnmorskan gav i vilket fall upp, dömde ut mina bröst som odugliga på grund av "för plana vårtor" och jag kunde ju testa knövla dem lite för att han skulle få bättre tag eller helt enkelt köpa amningsnapp. Som jag ville slänga i ansiktet på henne att det var väl inte så konstigt att det inte funka när jag känner mig så obekväm och att de minsann inte var lika plana när vi ammade hemma.
I vilket fall så köpte vi amningsnapp, innan jag gav upp dem så hade vi en av varje storlek (small, medium och large).Vi kom aldrig så långt som att testa att amma med dem på, för jag fick dem aldrig att sitta så som de skulle. Här har vi också ett "om jag bara hade..." Struntat i dem helt och hållet och inte känt och gått igenom den stess det innebar att försöka få på de där silikonlapparna så kanske mjölken hade runnit till ordentligt, både i mängd och släppts ner under minuterna som följde när jag gett upp och satte mig för att amma Elof utan.
Nåja, man ska väl inte älta i gamla problem. Men jag måste få skriva av mig, rensa ut vad det är jag egentligen tänker och känner. Så får det komma ut i prat senare. När jag känner mig riktigt redo.
Besviken på vården, det är jag. Eller den icke vård jag fått. För den har då inte hjälpt mig, även om Elof idag går upp i vikt och mår bra. Tack och lov! Men jag skulle inte påstå att det är vårdens förtjänst, eller min mjölks.
Moch
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar