Värt?

Det känns snart inte lönt längre, som om det inte är värt att ävlas å knölas. Det som tidigare var något jag grät floder över för att det inte ville fungera håller på att rinna ut i sanden. För det känns inte mödan värt längre? Det skrämmer mig att jag har tappat hoppet så hårt. Hoppet om att det ska gå att fortsätta, om än i liten skala.

Jag pratar om amningen.

Senaste veckan har Elof slarvat med taget, han gapar mindre och mindre och det är allt mer sällan som han får ett bra tag. Och det känns, då det börjar göra små ont igen då han slarvar och vi får inte till det. Och som plåster på såren så får han ju inte ut lika mycket mjölk heller, vilket bara ger mig ont i vårtorna under amning och en arg, hungrig kille. Och som om det inte vore nog så tror jag det hela får en bieffekt som lyder "ännu mindre mjölk", så det känns som en enda ond spiral.

Jag skäms, men allt oftare väljer jag den enkla vägen. Att blanda ersättning istället för att sätta mig och amma den skvätt som finns. Inte för att det går fortare (vilket det gör), inte för att det är enklare (vilket det är), inte för att det är mer praktiskt (vilket det inte är) och inte för att det är mindre jobb (vilket det inte är). Nej, just nu är det nog mest för att Elof slipper bli arg för att det inte kommer något. För att det tar slut och han måste vänta på att ersättningen blir varm. För att jag slipper bli arg på Elof som inte gapar tillräcklig och tar dåligt tag. För att jag slipper bli besviken och ledsen för att det inte vill fungera - den här gången också.

Att acceptera att Elofs mat kommer ur flaskan från willys har som över en natt blivit lättare än att ävlas och trilskas för att få Elof att ta ett bra tag för de små skvättar mjölk som finns.

Den senaste veckan har det varit dagar jag inte ammat alls på, för jag har inte orkat ta mig den tiden att trilskas för att få en arg, hungrig Elof att gapa. Och inte höjer det självförtroendet eller känslan att det är värt det när det knappt spänner nått efter dryga 12 timmar utan amning. Jag trodde aldrig jag skulle sakna mina spända, ömma bebislängtande bröst. Men just nu saknar jag dom så jag vet inte vad.

Men på nätterna ammar jag. Det är länge sedan jag klev upp före 5 för att göra ersättning till Elof. Jag lägger till honom liggandes i sängen, myser till det med täcke och sen somnar vi om efter en liten stund. Vem som somnar först vet jag inte, vi somnar säkert ganska så samtidigt. Och om han somnar för att han blir mätt eller för att han har det tillräckligt mysigt, ja det låter vi vara osagt. Han har i alla fall lättare för att ta ett ordentligt tag när vi ligger ner, konstigt nog. För det är det som har varit rätt så svårt bra länge.

Så det vore ju praktiskt om nattamningen ville fungera ett tag till. Men inatt kan lika gärna vara sista natten. Hoppas verkligen inte det. Jag vet bara inte hur jag ska kunna hålla kvar den på ett bra sätt.

Någonstans undrar jag vart jag gjorde fel någonstans, vart jag skulle gjort annorlunda? Om jag verkligen gjort allt jag kunnat orkat, vad skulle kunna få det att fungera en nästa gång? När jag får en helt ny början!

Moch